Risfältsblues

Tongpan
Regi: Euthana Mukdasanit, Surachai Janimatorn

Thailand, 1977

Speltid: 63 minuter

Inte mycket har sagts eller skrivits om de år som Thailand under 1970-taltet försökte sig på den roll av demokrati vi här tyvärr tar för givet och ser som absolut, end of the line demokrati, den parlamentariska. Det är inte konstigt att detta inte är så känt. Anledningar finns, dels kritiserar vi sällan våra tropiska semestermål, sen så tror vi nog ganska uppriktigt att Thailand är en demokrati. Värst av allt är väl den allmänna förvrängningen att Sverige skulle vara annat än en skendemokrati. Med en sådan referensram föds sällan skepsis och undrande.

En film från 1977 jag nyligen sett behandlar ämnet. Inget pekar mot att den visats i på svenska biografer och i Thailand är den är totalförbjuden. Här om året gavs den ut på VCD*. Filmen heter Tongpan, den bär samma namn som dess huvudperson. En jordlös lantbrukare från Thailands allra fattigaste provins, Isaan. Ett landskap plågat av svår torka, svält och fattigdom. En inte alltför promotad del av landet då den saknar stränder. Dock är ofta bartjejerna nere vid kusterna uppväxta och rekryterade i denna nordöstra del. Vi får följa Tongpan under 1975 då han ska medverka på ett demokratiskt seminarium där byggandet av Pa-Mong dammen på Mekong floden diskuteras. Allt är en uppspelning av verkliga händelser. Mötet pågår under filmens gång och Tongpan leder tittaren ditåt. På vägen berättar han om sina vedermödor. Sin sjuka fru och marken han förlorat. Vi får se Lao-Lao(ris-hb) fyllor och lantliv. Skeenden på fälten. Skrattande barn. Hela tiden lägger protagonisten fram självklara bondska förklaringar och undranden. Varför förskansar sig de där politrixarna i Krung-Thep, Bangkok, medans vi dumma stackare bara får slita? En tidigare damm har ödelagt hans plätt. Frun dör sakta. Filmen är blues. Musiken är luk hung eller liknande. Country så det förslår. Vackert. Folkmusiker från det gerillaanknutna bandet Caravan medverkar.

Filmen är inte mycket mer än sextio minuter lång. Den är filmad i 16mm svartvitt. Dokudrama. Enkelt och snyggt. Budskapet är socialistisk och mycket riktigt är filmmakarna del av den studentrörelse som jagade väck juntan (nåja) 1973. Filmen förbjöds alltså i riket. Hädelseförloppet är stillsamt och är man inte uppmärksam skulle man kunna påstå att det inte händer så mycket. Men med handen på svennehjärtat så upplever vi sällan det lidande som är vardag för bönderna. Jag tycker filmen är mycket bra, så bra att jag hörde av mig till Thai-cinema som återutgett den och bad att få visa och sälja filmen i Sverige. Dom har inte hört av sig. Nå den finns på webben. Skaffa projektorer och visa den i grupp så som det en gång säkerligen var tänkt, om inte annat för att få en välbehövd alternativ bild av Thailand.

* Video-CD, Asiatiskt format.