Inte ens tomma löften
på FN-konferens om de
fattigaste länderna

Antalen MUL-länder har närapå fördubblats sedan 1971, från 25 till 49 stycken och med den nuvarande utvecklingstakten kommer bara nio av dem ha lämnat MUL-kategorin om femtio år. Inget på förra veckans toppmöte, som hölls i Bryssel med EU och därmed ordförandelandet Sverige som värd, tyder på att den deprimerande trenden kommer att vända.

En tiondel av jordens befolkning, över 600 miljoner människor, lever i MUL-länder, med en samlad rikedom motsvarande de tre rikaste männen på jordens förmögenheter. De flesta är afrikanska länder, som många skakats av krig. Andra interna orsaker som korruption, bristande demokrati och en ekonomi baserad på få, dåligt betalda råvaror bidrar till MUL-ländernas utsatthet.

De fattiga kämpar mot de rika

I synnerhet de rika länderna påpekar de nationella MUL-regeringarnas ansvar och vikten av good governance. MUL-länderna själva menar att orsaken till fattigdomen bottnar i brist på resurser och att den ekonomiska globaliseringen inte har gynnat dem, vilket de rika är moraliskt skyldiga att ändra på.

Ekonomiska frågor, som handel, bistånd, investeringar och utlandsskulder, är tillsammans med sociala aspekter som utbildning, hälsa (i synnerhet aids/HIV) och mänskliga rättigheter två centrala dimensioner i diskussionen om MUL-situationen. I botten ligger djupa oenigheter i världsanalys, en maktkamp mellan syd och nord och mellan rätten till att fastställa begrepp:

Vem ska äga besluten över MUL-ländernas politik och framtid? Vem definierar en god utveckling? Vem ska börja med att uppfylla kraven på good governance?

Koloniala maktstrukturer

Orättvisa maktstrukturer sedan kolonialtiden avspeglas i internationell handel. Trots att många MUL-länder har tagit bort sina tullar mot utlandet, möts de av handelshinder hos de rika länderna vid export av sina varor.

EU:s förslag om att ta bort sina tullar mot MUL, Everything But Arms-initiativet, urvattnades till Everything But Farms, eftersom jordbrukslobbyn fick igenom undantag på ris, socker och bananer. Det kostar knappt inget för EU, till skillnad från vad som skulle få större nytta för de fattiga länderna: att de rika länderna tar bort sina subventioner till jordbruket.

FN:s mål för internationellt bistånd har funnits i 30 år. De rika länderna har tidigare lovat att betala 0,7 procent av sin BNP till bistånd, varav minst 0,15 till MUL-länderna. Idag har vi stället bottennoteringen på 0,05 procent av BNP till MUL. Nivåerna har fallit med 45 procent sedan 1990 och är nu i samma läge som 1970.

Folkrörelser från Syd och Nord kräver vidare att givarländerna koordinerar biståndet och slutar med bundet bistånd, som bara går tillbaka till våra egna företag. Dessutom bör skulderna återskänkas eftersom för varje biståndsdollar som betalas, skickas 3 dollar i återbetalning till skulder.

Skulderna slukar pengar

Två tredjedelar av MUL-länderna lever under ohållbara skuldsituationer där många betalar upp emot hälften av statsbudgeten i avbetalningar. Krisen har förvärrats de senaste 10 åren och det så kallade HIPC-initiativet är långt ifrån tillräckligt och innebär ytterligare strukturanpassningar.

Dessa påtvingade nyliberala avregleringar har hittills inte gett välstånd, utan istället motsatsen. Kravet på en minskad statsbudget har lett till nedskärningar i skola och vård och fokuseringen på exportvaror har utmanat lokal livsmedelsförsörjning.

Genom kontinuerlig minskad andel av världshandeln och sjunkande råvarupriser är MUL-ländernas största gemensamma exportvara återbetalningar av skuldräntor till de rika länderna. Även vi i "utvecklade" länder har en ekologisk skuld till länderna i Syd. Vi exploaterar deras naturresurser, exporterar farligt avfall och vapen till dem och släpper ut föroreningar som försämrar miljön i hela världen

Det står mellan marknaden och gräsrötterna

Konferensen avslutades i söndags, då de rika länderna applåderade sig själva för åtgärder de borde ha gjort för länge sedan. Höj biståndet, skriv av skulderna, erkänn den ekologiska skulden, sluta sälj vapen, pep de allt mer deprimerade folkrörelserepresentanterna utanför förhandlingsrummen i Bryssel. Istället ska en "Ny utvecklingsrunda" i WTO vara lösningen på fattigdomsproblemet, enligt EU:s handelskommissionär Lamy med de multinationella företagen bakom axeln.

Organisationer och folkrörelser över hela världen menar att orsaken till missförhållandena kan inte bidra till att lösa problemen. Hoppet ligger i att även högt uppsatta ledare som Supachai, kommande WTO-chef och Ricupero, chef för FN:s handelsorgan, börjar erkänna att den ekonomiska globaliseringen inte har kunnat utrota den extrema fattigdomen.

Om det är marknadens storspelare eller gräsrötter runt om jorden som har den starkaste makten till förändring, det är vi med och avgör.