Avdelningen långläsning inleds med tre artiklar om nationalstaten. Internationell politik har fått en ökad betydelse och det har inverkat på nationalstatens politiska roll. Nationalstaten har vuxit fram på olika sätt i världen beroende hur förutsättningarna har varit. Den har på sina håll blivit formad av kolonialmakten och i dessa länder kan nationalstaten ännu vara en stark politisk kraft. Än har nationalstaten inte heller tappat greppet helt i västvärldens nationer. Men den politiska strukturen i världen håller på att förändras och det finns olika önskningar om hur förändringen ska se ut. I veckans långläsning tar Olav Unsgaard upp en paneuropeisk tanke. Nästa vecka kan ni läsa om Linnea Nilssons syn på nationalstaten.

Sökandet efter den eviga fredens förutsättningar

För några år sedan satt jag och några vänner och pratade om det nya och spännande som kallades globalisering. En av oss sa på skoj att vi skulle vänta med att säga vad vi tycker tills vi har läst vad Jürgen Habermas har att säga. Det tog lite tid för honom att uttrycka sig, men nu finns det.

För att inte göra Habermas mer komplicerad än han redan är så måste man börja med Immanuel Kant. Vad man än tror om tysk filosofi i allmänhet och Kant i synnerhet så har han skrivit en del enklare pamfletter. De mest kända är Vad är Upplysning? och Om den eviga freden. Den senare handlar om hur och på vilket sätt vi kan skapa en värld där vi lever tillsammans i fred och harmoni. Lösningarna är bortom nationalstaten och till stor del institutionella. För att göra det enkelt för sig ser Kant ett framtida FN med befogenheter att utfärda ett medborgarskap till hela världens människor. Detta medborgarskap inbegriper ett antal rättigheter som du, tack vare att du föds, är garanterade över hela världen. Ingen kan eller får kränka dessa utan att på något sätt bli straffad av världsregeringen eller dess representanter. Dessa rättigheter i Kants bok är något oklara men ligger i princip ganska nära FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilket faktiskt gör att det som kallas sociala rättigheter, som exempelvis arbetsrätt, räknas dit.

Habermas är vad det avser moralfilosofi Kantian ut i fingerspetsarna. Detta gör att han vid varje enskild händelse anser att överstatlighet i riktning mot Kants ideal är rätt. Det vill säga att den nu påbörjade och krångliga vägen ut från en politik bortom nationalstaten leder åt rätt håll. Det är därför Habermas i Den postnationella konstitutionen gör sitt bästa för att hitta det sätt vi ska styra oss själva på, bortom nationalstaten.

I Europa bortom Sverige finns det en tanke hos vänstern som liknar detta. Självklart är EU och FN av i dag på intet sätt demokratiska eller förmögna att lösa de problem som finns på deras bord. Det som Habermas säger är att den enda vägen framåt ligger i mer samarbete över gränserna och inte mindre. Vi måste av politiska och praktiska skäl redan nu börja skissa på hur detta något bortom bergen ska se ut. Det som krävs är att man tillsammans skapar en konstitution där man, än så länge inom EU:s ram, garanterar alla vissa fri- och rättigheter. Självklart är Habermas mycket, mycket kritisk till de murar som EU ställer mot resten av världen. Dessa murar måste börja rivas, men samtidigt måste diskussionen om Europa och hur man vill att ett framtida Europa ska se ut påbörjas omedelbart. Det är här någonstans det största problemet finns. Hur ska man få oss svenskar att börja identifiera sig med portugiser, greker och irländare? Det vill säga hur man skapar en europé som inte känner att han eller hon blir tvingad in i en ny identitet som hon inte gillar, har valt själv eller känner sig delaktig i. Vi alla måste börja förstå och ta denna utmaning på allvar. Framförallt måste vi, för att gilla det som kommer i framtiden, vara medskapare av detta. Det kommer att dyka upp något bortom bergen och nationalstaten vare sig vi vill eller inte.

Om det inte finns en europeisk konstitution så måste man skapa en. Det är inte lätt men om man jämför det med vad det kräver, skapandet av ett europeiskt folk, kanske möjligt. För att demokrati ska fungera på Europanivå så krävs det att vi ger de nya formerna av makt en legitimitet. Det vill säga att vi måste lära oss att skilja mellan etnos och demos. Denna grekiska handlar om att folket (demos) inte har något att göra med ursprung (etnos). Varje försök att begränsa deltagandet i det politiska livet till en grupp av människor blir därmed politiskt och moraliskt felaktigt. Vi ser redan i dag att alla europeiska stater består av flera etniska och religiösa grupper som genom att flytta och bosätta sig på annan ort förändrar demos och därmed hur vi förstår oss själva. Det går alltså inte att tänka politik i etniska termer eller andra termer som har med nationalstaten att göra.

Okej, vi förstår detta i teorin, men vad har det med verkligheten att göra? Någonstans här ligger problemet med Habermas och den övriga teorin som handlar om politik bortom nationalstaten. Den viktigaste frågan blir hur det skapas ett europeiskt folk som klarar av att skilja etnos från demos och bry sig lika mycket om alla på vår kontinent. Jag ska försöka bli konkret och ta tre olika exempel på hur det förkommer olika försök till att skapa denna identitet. Men en sak är säker: Detta är en svår sak som kan sluta mycket illa om vi, den tänkande och kritiska vänstern, slår bakut och blir nationalistiska. Denna strid om den framtida europeiska identiteten har redan börjat och de krafter vi har emot oss är listiga, hårda och vi är många som tror att marknadens politik delvis får människofientliga resultat.

För att börja på den riktigt stora nivån har många av oss sedan en tid en tv-kanal som heter Euronews. Det är ett försök från kommissionens sida att ge en bild av det Europa som är i vardande. Nyheterna är relativt kortfattade men det som är riktigt spännande är de olika inslag som handlar om kultur och exempelvis införandet av den gemensamma valutan. På kulturens sida följs nyheterna av ett kalendarium där olika museum och utställningslokaler visar vad de har på gång. Det vill säga Nice ska i ditt medvetande ligga lika långt bort som Grafikens hus i Mariefred eller Hamburg. När det handlar om den gemensamma valutan följer lite kryptokritisk rapportering om hur stackars italienska pensionärer har svårt med de nya pengarna. Men självklart kommer kommissionens representant till byn och bringar lycka med leksakspengar och studiecirkel. Det är ett ambitiöst och spännande försök att ge oss alla en ny identitet: Frågan är om det lyckas och vill ha det så?

På mellannivån (grupp- eller NGO-nivå) är mitt bästa minne från dagarna i Göteborg mötet med alla olika personer från hela vår kontinent. Slovenska anarkister, franska syndikalister och bestefar för kärlek och främlingsvänlighet från Norge. Söndagens möte på Världshuset med Attac gav samma känsla om att vi är ett och kan verka över och bortom gränserna. Men vi får inte sätta oss med armarna i kors och gosa in oss i dessa känslor. Vi har i bästa fall nått spermiestadiet av en paneuropeisk politisk kraft som verkligen kan påverka på flera olika plan. Jag ser positiva tendenser som ger mig gåshud av lycka. Men jag ser också den vanliga orgien av käbbel, revirkissande och dåligt med pengar. Trots allt tror jag att vi har sett var vägen framåt ligger. Riktningen har vi - nu krävs det en mängd hårt arbete, fantasi och kärlek.

Som vanligt när det gäller positiva förändringar är de små och nästan omöjliga att hitta. Den sista nivån av tänkande och handlande är individen, du och jag, och den kraft som kan komma av att rätt personer träffas och får en bra idé. Den idé som jag är ute efter är att skapa ett paneuropeiskt offentligt samtal där de mest spännande och viktiga tänkarna inom varje land diskuterar politik, kultur och samhälle. Detta offentliga samtal är virtuellt och finns på eurozine.com. Där har ett antal tidningsmakare från ett trettiotal tidskrifter valt att samla motsvarande två till fyra artiklar från varje land varje månad. Det handlar om feminism, kultur, samhälle och en del debatter sträcker sig över gränser, tid och rum. Nivån på detta samtal är hög, men inte akademiskt torr utan framförallt är det ett pågående samtal mellan spännande personer. När saker och ting går allt fortare så krävs det eftertänksamma samtalet där man vänder in och ut på samtiden, försöker tolka den och sedan visa på vägar framåt.

För att återgå till Habermas, Kant och den alltför aktuella avsaknaden av c så har den senaste tiden satt punkten på just deras frågor. Det behövs ett demokartiskt legitimt Europa där frågan om krig och fred verkligen kan avgöras av oss. Den är på alla sätt för viktig för att representanterna för den ordning vi har i dag ska få göra vad de vill med den. Den ordning och konstitution vi har i dag kan inte ge dessa beslut den legitimitet de kräver. Vi behöver en ny konstitution för Europa och där har Habermas helt rätt.

Vi har också den senaste tiden sett behovet av ett sätt att hantera de konflikter som vi faktiskt skapar. En internationell folkrätt med total räckvidd underställd de demokratiska principerna är den enda lösningen på terrorism, vare sig den kommer från individer, grupper eller stater. Återigen är det bara dumhet och historisk okunskap att tro att motsatsen, det vi har i dag, är något annat än den starkes rätt. Det är återigen inget annat än dumhet att tro att den starke avsäger sin rätt bara för att vi, folket, har de bästa argumenten. Det krävs framförallt hårt arbetet och en enighet. World Social Forum i Porto Alegre är ett steg åt rätt håll och visar på vägen framåt.

Men, som bland annat Naomi Klein och Susan George har visat, visade det första mötet även på vägen bakåt. Det var ett styrkebesked att så många olika grupper och organisationer kunde samlas, men lika många saknades. Klein och Georges pricksäkra analyser visar även på att vi verkar oroväckande fångade i fällan trivial medial logik och kändishysteri. Joseph Bouvet behandlades som en annan Mick Jagger och ingen lyssnade på vad han sa utan alla ville bara ha en autograf eller ett handslag. Så min rädsla är att den framväxande globala vänstern ska drabbas av ytterligare en sjukdom förutom käbblandet och bakåtsträvandet. Den sjukdomen heter anpassning, medial trivialism och kändisfixering.

Vägen framåt finns och vi kan som tänkare och aktivister påverka den om vi går i samma riktning. Min personliga åsikt är att personer som Baltazar Garcon, Ignacio Ramonet, Jürgen Habermas och Manuel Castells snarare har för lite inflytande på vår politik än tvärtom. Läs, tänk och diskutera om historien, samtiden och framtiden. I dag är det radikala det ouppfyllda löfte som finns inbyggt i de demokratiska idéerna.

Lästips:

• Habermas, Jürgen, Den postnationella konstellationen
• Habermas, Jürgen, Demokrati, rätt och medborgarskap
• Kant, Immanuel, Vad är Upplysning?
• Kant, Immanuel, Om den Eviga freden
• Klein, Naomi: No logo