Den irländska
fredsprocessen

Massmedia har en benägenhet att lägga tonvikten på konfliktens religiösa aspekter, varigenom kriget skildras som en irrationell schism mellan katoliker och protestanter. Detta passar de brittiska intressena utmärkt, eftersom det gör det möjligt för England att framstå som en neutral medlare, som försöker ta hand om två vettlösa barn. Detta är i sig ingenting ovanligt. Storbritanniens koloniala praktik har så gott som alltid inneburit att man underblåst eller initierat lokala söndringar i ras-, etniska eller religiösa frågor för att förhindra att en enad opposition växer fram i kolonin.

Situationen i de sex grevskapen på nordöstra Irland är ovanlig på så sätt att själva skapandet av denna ministat gick ut på att åstadkomma en pro-brittisk majoritet. Detta skedde efter Irländska Frihetskriget, som utkämpades omedelbart efter Första världskriget och resulterade i att de 26 södra grevskapen erhöll begränsad självständighet. Av historiska skäl hade ett större antal protestanter bosatt sig i norr. År 1798 gjorde de gemensam sak med katolikerna i en demokratisk revolution som syftade till att bryta banden med England och utropa republik. Under och efter denna revolution stödde Storbritannien de reaktionära element bland protestanterna som hade bildat Orangerorden. Detta är en suprematisk institution, skapad i syfte att förvägra katolikerna fullständiga medborgerliga rättigheter. Bara den som är född protestant kan bli medlem.

Protestantisk överhöghet

Orangerorden har sedan 1790-talet tillåtits att ostraffat terrorisera katoliker och radikala protestanter. England och den lokala härskande klassen tillförsäkrade också formellt, och senare informellt, protestantiska arbetare och bönder något bättre levnadsvillkor än deras katolska grannar. Det var en strategi som till stor del var framgångsrik då det gällde att skapa och vidmakthålla den reaktionära Orangerordens kulturella kontroll av den protestantiska arbetarklassen.

Naturligtvis har företagsledare och andra inte lyckats upprätthålla detta tillstånd hela tiden. Vid olika tillfällen då arbetarna har varit tvungna att ta strid mot cheferna har de ofta enats över de sekteristiska gränserna. Före delningen av Irland förekom 1907 och 1919 vittomfattande förenade strejker, där katoliker och protestanter gick samman och kämpade sida vid sida under påverkan av en militanta syndikalism. Tio år efter delningen, 1932, utkämpade katolska och protestantiska arbetslösa en lång och hård kamp i samband med "Beredskapsarbetarstrejken", "The Outdoor Relief Strike". I linje med klasskampens allmänna avmattning har vi inte sett så många liknande exempel under senare tid, men under de senaste tio åren har arbetare i den offentliga sektorn strejkat i protest mot sekteristiska dödshot som har drabbat arbetskamrater, både från lojalistiska grupper och från den "republikanska" Irländska Nationella Befrielsearmén (INLA).

IRA för inte en antikapitalistisk kamp

Under de senaste 30 åren har IRA - Irish Republican Army - fört en väpnad kamp mot den brittiska staten. Denna frivilliga armé är i förkrossande hög grad katolsk och organiserad i små regionala celler, som utför bombattentat och väpnade attacker mot de brittiska väpnade styrkorna och ibland mot vad de betraktar som "ekonomiska mål". I ett så delat samhälle som Nordirland är det oundvikligt att protestanterna betraktar många av dessa attacker som riktade mot dem personligen (mer än 95 procent av poliskåren är protestantisk).

Även om den republikanska kampen formulerar större sociala rättvisefrågor, så är den i första hand begränsad till att tvinga bort England från Irland. Den är inte en antikapitalistisk kamp. Anarkisterna har tagit bestämd ställning vad den brittiska ockupationen av de sex grevskapen beträffar. Vi kräver att de brittiska trupperna avlägsnas. Vi betraktar den brittiska och irländska härskarklassen som det huvudsakliga problemet. Även om vi motsätter oss republikanernas nationalistiska politik och militaristiska metoder, så vägrar vi att stämpla dem som orsaken till Irlands problem. Därför försvarar vi republikanernas rätt att bekämpa de härskande klasserna, inklusive deras rätt att använda väpnad kamp. Samtidigt inser vi emellertid att den springande punkten är att bryta Orangerordens kulturella kontroll över den protestantiska arbetarklassen. Bara därigenom kan "den nationella frågan" lösas i progressiv anda.

Följaktligen förkastar vi republikanernas auktoritära "teori om stadierna", vilken kräver att de protestantiska arbetarna först måste tvingas in i ett förenat Irland innan de kan tänka på någon "socialism" (varmed det republikanska ledarskapet bara menar en mild form av socialdemokrati). Om de protestantiska arbetarna ska bryta med Orangerorden, så måste detta ske som ett led i kampen för en socialism som lovar mer för alla, och inte bara en omfördelning av fattigdomen.

Fördraget bibehåller klyftorna

Därmed är vi inne på det internationellt upphaussade "Fredsfördraget", slutet på långfredagen och under juni månad bekräftat i val av en överväldigande del av befolkningen i både norr och söder. Detta avtal har stora brister, till och med ur rent parlamentarisk, demokratisk synvinkel. Den parlamentariska politiken i Nordirland är redan djupt sekteristisk: av de fem stora partierna får två alla sina röster av protestanter, och två alla sina av katoliker. Långt ifrån att undergräva denna splittring bidrar avtalet till att den förstärks. I den nya nordirländska församlingen måste alla förklara sig vara antingen "nationalister" eller "lojalister", om de över huvud taget vill att deras röster ska ha någon betydelse för besluten i viktiga frågor.

Ändå förekom det ingen opposition mot avtalet utom från oförsonliga unionsanhängare som inte på villkors vis ville bevilja nationalisterna några eftergifter, och från små beväpnade "republikanska" grupper som önskade att kriget skulle fortsätta till vilket pris som helst.

De flesta vanliga arbetare ville ha slut på det lidande som kriget har förorsakat, detta krig som alla sidor visste inte kunde vinnas. De större paramilitära gruppernas vapenvila och "fredsprocessen" underströks av stora fackföreningsdemonstrationer för fred.

Fred ger möjlighet till arbetarklassorganisering

Inte heller vi tycker att kriget leder någonstans och anser att freden ger långt rikare tillfällen att organisera arbetarklassen över de sekteristiska gränserna än vad som var möjligt under nästan 30 års krig. Trots att vi motsatte oss den statliga "fredsprocessen" uppmanade vi just därför inte någon att rösta för eller mot avtalet, Vi rekommenderade röstvägran. Vi vägrade att förespråka vare sig väpnade strider mellan självutnämnda "befriare" eller en fortsatt institutionalisering av religiös söndring och hat. Mellan dessa ting kan en anarkist inte välja.

För oss finns det bara en lösning för de irländska arbetarna, av vilken religionstillhörighet (eller ingen!) de än må vara. Och det är anarkismen.