FNs godkännande kostade
6 miljarder

EUs militarisering var temat för dagen, ett EU som av förespråkarna framställs som ett fredsprojekt. Men om så är fallet undrade Øberg varför det inte finns någon fredsakademi, men väl en armé. Dessutom en armé som EU har svårt att legitimera. Jørgen Johansen, även han fredsforskare, pekade på att Ryssland inte längre är en användbar ursäkt. Den före detta stormakten klarade inte ens av att kuva Tjetjenien, ett land i Sörmlands storlek.

Det ökade antalet interna konflikter världen över får nu fungera som försvar av EUs militarisering. När hot saknas så uppfinner man - i det här fallet blir det en internationell styrka som främst skall operera i EUs närområde, men skall även ha internationell kapacitet. Det är vad som sägs utåt, men bakom retoriken sker det främst en uppbyggnad av ett regelrätt försvar.

Øberg är emot någon som helst militär makt i det centraliserade EUs händer. Någon enighet saknas i utrikespolitiken, då länderna drar åt olika håll. Att sätta vapen i händerna på något så förvirrat bådar inte gott för framtiden. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSCE, uttyder Øberg i följd därav som "Organisation for Seriously Confused Europeans".

Den militärmakt som för närvarande har den räckvidd som EU önskar är USA, och det är allmänt känt hur den används. Jan Øberg oroas av ännu en militärmakt med en internationell styrka, som därmed har en möjlighet att ge sig in i konflikter de inte förstår sig på - som den Nato-ledda operationen i Jugoslavien. Under åren av engagemang fanns inte en enda diplomat med så mycket som en helgkurs i konfliktlösning. Men bomba kunde man.

Men trots bombningarna skall man enligt Johansen inte främst söka problemet i militären, utan hos de folkvalda politikerna. När han ville kalla Natos agerande i Serbien för var det var - ett krig, blev han utskälld av Norges statsminister som själv ansåg det vara "en humanitär operation". Vi skall inte ta politikerna på orden, ord som i fallet Serbien var att skapa stabilitet i regionen och försvaga Slobodan Milosovic.

Resultatet blev det instabilitet och stärkt stöd för Milosovic, något som Johansen menar att många officerare förstod, men inte politikerna. Man måste skilja på vad de säger att de gör, vad de verkligen gör och vilka konsekvenserna blir. Alternativet måste enligt Øberg vara en demokratisering av försvaret, exempelvis så finns det ingen folklig majoritet för kärnvapen i något land - och självklart har det därför heller aldrig hållits någon folkomröstning i frågan.

FN fick inte mycket utrymme under debatten, vilket antagligen är symptomatiskt i och med den svagare roll den fått under senare år. Organisationen har tappat mycket i trovärdighet, framförallt i tredje världen. Där, liksom uppenbarligen i väst, betraktas den som ett redskap för västländerna - fyra av de fem medlemmarna i säkerhetsrådet är kristna, muslimerna är inte representerade över huvud taget. Johansen förväntar sig knappast att få gehör för idén om "en representant per miljon invånare".

Terroristbegreppet har passat regimer världen över som hand i handsken när det gäller att definiera ut meningsmotståndare. Nytolkningen av internationell rätt oroar också. Nu kan ett politiskt attentat kallas för en krigshandling, och leda till ett anfall på mycket svaga grunder. USA fick i praktiken rätten till bombning av Afghanistan genom att muta FN med 6 miljarder dollar - pengar som de i vilket fall var skyldiga sedan åratal. Det är ändå inte mycket mot de 150 miljarder dollar som går till upprustning. FN har en budget på 15 miljarder dollar - lika mycket som amerikanare lägger på bantningsmedel.

Jag avslutar där Gunnar Westberg från Läkare mot kärnvapen i debattens inledningen började. Han citerade en känd amerikan: "Jag tror att folkets krav på fred en gång bli så stark att världens ledare blir tvungna att ge dem det". Amerikanen var president Dwight D Eisenhower.