Händelserna i Göteborg
juni 2001 - en
mediekritisk granskning

Mediernas rapportering om händelserna i Göteborg har varit onyanserad och fokuserad på våldet. Maskerade människor, krossade skyltfönster och upprörda politiker har fyllt hela uppslag, medan de jättelika, fredliga demonstrationerna inte har fått någon rättvis täckning. Paradoxalt nog beklagar samma medier som stod för den ojämna rapporteringen att de fredliga manifestationerna har kommit i skymundan för våldet (!).

Det är också intressant att den materiella skadegörelsen har getts ett större utrymme än de mänskliga skadorna. Är detta fenomen helt enkelt resultatet av det materiella samhället? Eller beror rapporteringen snarare på att den materiella skadegörelsen begicks av människor, vars våldsanvändning inte sanktioneras av samhällets lagar, medan de mänskliga offren främst fanns bland just dessa?

I medierna har det förekommit formuleringar som ämnen som kan användas för tillverkandet av molotovcocktails och granatkastarliknande föremål samt en sammanblandning av fredliga aktivistgrupper med militanta sådana, vilket vittnar om en oprofessionell, okunnig journalistik med ensidigt valda källor.

Massmedierna har med sin rapportering tydliggjort att de föredrar att lyssna på den ena parten av en konflikt, en mycket odemokratisk hållning. Denna hållning blir speciellt tydlig när man ser på vem som fått komma till tals i medierna och hur mycket. Man kommer då att finna att speciellt två personer, nämligen Göran Persson samt hans namne Johansson, upptagit ett oerhört stort utrymme i förhållande till människor som varit med i händelseförloppen.

Dagens medier är, i lika hög grad som andra samhällsaktörer, hårt pressade av kraven på vinst och så kallad effektivitet. Dessa krav leder till en rapportering baserad på lättillgängliga källor, samt en strävan efter att förenkla verkligheten för att lättare kunna sälja den. Massmediernas funktion som ett demokratiskt forum är i hög grad beroende av att medborgarna läser kritiskt och framför sina egna, ofta mer nyanserade, bilder av verkligheten i alternativa medier.

Nedan beskrivs händelserna i Göteborg betraktade ur en medborgares och aktivists synvinkel. En vinkel som ofta, för att inte säga alltid, glöms bort i kommersiell media. Skribenten hoppas med den här texten bidra till att belysa verkligheten ur nya aspekter. Genom mediekritisk granskning av händelserna vill undertecknad komplettera bilden av onda, svartklädda ungdomar, goda poliser i skinande rustning och snyftande politiker med en mer nyanserad och direktupplevd bild av händelserna i Göteborg den 14-17 juni 2001.

Bakgrund

Göteborg stod i medievärldens centrum inför och under vecka 24. Staden besöktes mot slutet av veckan av USA:s president George W Bush och en dag senare inleddes ett EU-toppmöte där. Dessutom anlände mellan 20 000 och 30 000 människor till staden för att delta i alternativa möten och protestera mot USA:s och EU:s brott mot människor och miljö världen över.

På de platser i Göteborg som inte var avspärrade hölls föredrag och konferenser som var öppna för alla. Folkrörelser, fristående fackförbund och andra organisationer från alla världsdelar deltog. Paraplyorganisationen Göteborgsaktionen 2001 samlade över 80 organisationer och anordnade de flesta aktiviteterna, varav två stora demonstrationer mot USA:s respektive EU:s penningprioriterande politik.

Utöver möten och demonstrationer i Göteborgsaktionens namn, planerade Göteborgs Ickevåldsnätverk, Ya Basta! och Afa olika aktioner på fredagsmorgonen. Dessa aktioner skulle störa toppmötet och hävda folkets rätt att delta i besluten. Ickevåldsnätverket hade tänkt använda sig av mänskliga stegar för att klättra över avspärrningarna kring Svenska Mässan. Ya Basta! skulle, iklädda skyddsutrustning och vita overaller, försöka att pressa sig genom polislinjerna. Afa i sin tur planerade blockader av vägarna in till Svenska Mässan. Dessa aktioner hade med säkerhet kunnat utmynna i våldsamma konfrontationer. Frågan är om de hade urartat på samma sätt som de oförutsedda stridigheterna gjorde, vilka kom att äga rum mellan torsdag eftermiddag och ända till sent på fredag kväll.

Lugnet före stormen

Innan toppmötesveckan började syntes väldigt lite av Göteborgsaktionen i medierna. Betydligt intressantare var då Air Force Ones konstruktion, dyrkandet av amerikanska Secret Service och polisens förberedelser inför eventuella kravaller. De citat tidningarna tog från aktivisternas diskussionssidor representerade inte Göteborgsaktionens politiska budskap. Det handlade snarare om arga meddelanden som yttrades av enskilda medlemmar i diskussionens hetta och som gav en orättvis bild av hela nätverket.

När Ickevåldssnätverkets samarbete med resten av Göteborgsaktionen sprack på grund av att det förstnämnda ville samarbeta med polisen, blåstes detta upp oproportionellt. Ickevåldsnätverket blev litet av mediernas gullgris, medan den betydligt större Göteborgsaktionen hamnade i skymundan. Detta ökade splittringen mellan de två nätverken under förarbetet. Dock märktes inget av denna splittring under aktionerna och demonstrationerna.

En av de första protesterna mot toppmötet kom från Ickevåldsnätverket. Tisdag den 5 juni satte man upp ett tältläger ett par hundra meter från Svenska Mässan. Nätverkets medlemmar hade genom sin kontakt med polisen blivit informerade om att de skulle bli flyttade följande tisdag, den 12 juni. I sin tur hade nätverket informerat polisen om att de skulle använda passivt motstånd och sitta kvar så länge de kunde. Dialogen fungerade bra och på tisdag morgon forslades demonstranterna bort utan våld, som planerat. Detta visade sig vara den lugna början på en eskalering av förföljelse och omotiverade ingripanden från polisens sida.

På tisdag eftermiddag körde polisen upp till det grönområde där Ickevåldsnätverket haft sitt tältläger och vaktade för att förhindra att demonstranterna återvände. Civilklädda män gick omkring och iakttog tydligt människor som gick förbi området, medan polismän i smyg fotograferade ungdomar som kom till platsen. Polisens godtyckliga registrering av människor fortsatte genom hela veckan. Polisen fotograferade och filmade samt visiterade och identifierade även fredliga demonstranter. Senare, när våldsamheterna brutit ut, skedde även omhändertaganden baserade på hur människor gick klädda.

Belägringen av Hvitfeldtska gymnasiet - säkerhetsåtgärd eller angrepp på mänskliga rättigheter?

Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg hade lånats ut av kommunen till Göteborgsaktionen för att tillresta demonstranter skulle hysas där. Denna gästfrihet avbröts plötsligt på torsdagsmorgonen 14 juni. Utan vare sig förvarning eller förklaring, omringade polisen skolbyggnaden. Inne i skolan bodde över 600 aktivister ur hela Göteborgsaktionens breda spektrum av organisationer, bland andra kan nämnas Attac, Sac-Syndikalisterna, Suf, Globalisering Underifrån, Ya Basta!, Afa samt enskilda gäster från andra länder.

Polisens agerande vid belägringen var antagligen planerat på förhand; det är annars svårt att förklara den effektivitet och de stora resurser som polisen visade upp. Ändå gick ingen information att få om vad de boende på Hvitfeldtska var anklagade för. Bevisligen oskyldiga människor hölls instängda och oinformerade - utan anklagelse för brott - under sex timmar. När polisen till slut började låta folk lämna skolan tilläts inte alla att gå, fortfarande utan förklaring. De som blev kvar i skolan såg då ingen annan möjlighet att slippa ogrundade, kränkande omhändertaganden än att försöka bryta sig ut genom polisens linjer. Med tanke på dessa människors trängda situation var deras beteende inget annat än naturligt, men i efterskott har detta använts för att anklaga dem för huliganism och brutalitet.

I medierna har man valt att lyfta fram den demoniserade bilden av maskerade, svartklädda aktivister, vilka i verkligheten utgjorde minoriteten av de som var kvar i skolan när utbrytningsförsöken började. Detta samtidigt som man bortsett från Ya Basta!s vitklädda medlemmar och alla andra omaskerade aktivister. Många av dessa stötte på polisiärt övervåld fastän de hållit sig passiva eller gett sig. Inget har heller kommit ut om de många människor som tidigare på dagen hade släppts ut ur skolan, men som var upprörda, trötta, hungriga och, i och med polisens ingripande, också hemlösa.

Efter att allt lugnat ner sig på torsdagskvällen oroade sig många över hur händelseförloppen skulle utvecklas. Vid den följande morgonens planerade inbrytningsaktioner och kvällens gatufest skulle trötta och arga aktivister möta trötta och arga poliser. Man befarade, riktigt nog, att båda sidor skulle bete sig destruktivt och hämndlystet.

Polismakten misslyckades i och med sin insats på Hvitfeldtska gymnasiet, och senare över hela Göteborg, med att säkerställa ordningen i staden. Polisens agerande ledde istället till kränkanden av oskyldiga medborgares demokratiska rättigheter samt framprovocerandet av våldsamma reaktioner.

Stridigheterna på Avenyn en klarare bild

Säga vad man vill om militanta aktivisters uppträdande på fredagen, men ur majoriteten av aktivisternas synvinkel var det polisens ingripande mot de boende på Hvitfeldtska gymnasiet samt mediernas sneda rapportering som piskade upp de militanta stämningarna och orsakade oroligheterna. Utan torsdagens händelser hade förmodligen aktivisterna följt de förutbestämda, fredligare planerna för inträngningsaktionerna och därmed blivit lättare att hantera för polisen.

Inträngningsförsöken hade blivit offentliggjorda månader i förväg. Polisen kände alltså till dem och hade gott om tid att förbereda sig för dem. Sannolikt hade konfrontationerna blivit hårda i alla fall, men med en vettig polisinsats hade man säkert kunnat kontrollera situationen och minimera skadorna. Det som istället skedde på fredagsmorgonen var att poliserna först hetsade upp demonstranterna och sedan tappade kontrollen över situationen.

Upploppet på Avenyn började som ett fredligt protestmöte på fredagsmorgonen. Sedan var det tänkt att deltagarna skulle demonstrera fram till Svenska Mässan, där inbrytningsaktionerna och blockaderna skulle ha ägt rum. Många som befann sig på plats var beredda på att behöva konfrontera polisen på ett eller annat sätt. Ya Basta! och Globalisering Underifrån hade tänkt knuffa sig igenom polislinjerna med hjälp av kroppsskydd och iklädda vita overaller. Detta alternativ hade dock blivit omöjliggjort i och med att polisen konfiskerade dessa gruppers skyddsutrustning efter gripandena på Hvitfeldtska. Ickevåldsnätverket hade tränat sina medlemmar i olika pacifistiska metoder, medan Afa:s linje förespråkade våld i självförsvar. Men, som tidigare nämnts, hade nu polisens agerande vid Hvitfeldtska gymnasiet piskat upp militanta stämningar och många personer, såväl poliser som aktivister, var adrenalinstinna och hämndlystna.

Mediernas bild visar en välorganiserad bråkmakarmaffia som besinningslöst angriper polis och egendom. Organisationen Afa utpekas som initiativtagare till upploppet och ges hela skulden. Sanningen var, återigen, mer komplicerad än så.

Mötet samlade 7000 deltagare. Av dessa var bara ett par hundra militanta antifascister, varav en del medlemmar i svenska Afa. Det är givet att grupper som använder sig av våld drar till sig en del människor som är ute efter våldet som ändamål, men det måste understrykas att Afa i grunden är en organisation som använder våld som medel för att stoppa förtryck och försvara förtryckta grupper, t.ex. invandrare och homosexuella som upplever polisens beskydd mot nazister som bristande.

Om våld som kampmetod mot orättvisor kan man tvista, men läsaren bör vara medveten om att alla militanta aktivister som var i Göteborg inte önskade en våldsam konfrontation, utan snarare var förberedda på att det kunde bli en. Så i den stora folksamlingen var alltså endast en liten del militanta och i denna militanta grupp var bara ett fåtal direkt våldsbenägna. Detta fåtal har fått ge karaktär åt alla demonstranter i Göteborg, både i polisens och i massmediernas ögon.

När demonstrationen knappt hunnit avgå från Götaplatsen slog polisen till och angrep även demonstrationens fredliga delar. Stridigheterna vid Hvitfeldtska verkade ta vid där de slutat dagen före. Klumpigt nog drev polisen upploppet mot Avenyn, Göteborgs stora affärsgata. Härifrån har många bilder med aggressiva militanta aktivister och passiva poliser kommit ut, men bara några meter utanför tv-bilderna riktade polismän batongslag mot omaskerade, rädda och flyende demonstranter.

På Avenyn inleddes en materiell skadegörelse som är typisk för militanta anarkister: krossandet av banklokaler och multinationella företag, samt byggandet och brännandet av barrikader för att skydda sig mot polisattacker. Av de militanta aktivisterna motiveras förstörelsen politiskt som sabotage mot storkapitalister. Men förutom det typiska och politiskt motiverade sabotaget förekom angrepp på smårörelser och allmänna byggnader. Varför sådana direkt osolidariska och otaktiska handlingar begicks kan Afa och andra militanta organisationer förklara bäst. Klart är i alla fall att polisens och massmediernas svartvita förklaringsmodell är verklighetsfrämmande och grundlös. Visst fanns en del våldsbenägna individer på plats, men de flesta handlade nog i stundens hetta i självförsvar eller till och i panik när polisen gick till anfall.

De medborgare som skrämts av våldet och reagerat med primitiva känslor emot de svartklädda ligisterna har antagligen upplevt samma känsla som de militanta själva, när de var inträngda på Hvitfeldtska och senare på Avenyn. Alla vet att en hotad människa handlar instinktivt och ofta aggressivt. Att våld föder våld har tydligt bevisats i Göteborg under toppmötesdagarna och frågan är nu vem som startade våldsspiralen.

Före polisens angrepp mot Hvitfeldtska förekom inga våldsamheter som motiverade insatsen. Inga bevis har heller lagts fram om att det fanns vapen inne på Hvitfeldtska. Om polisen verkligen var ute efter att hitta vapen och gripa dess ägare, så hade det kunnat skötas betydligt smidigare och utan att kränka hundratals oskyldiga människor. Därför måste svaret bli att det var polisen som först provocerade fram våldet genom att omringa och frihetsberöva demonstranter utan någon egentlig rättslig grund.

Skotten mot demonstranterna - nödvärn eller ett sanktionerat våldsdåd?

På fredagskvällen anordnades en sedan länge planerad Reclaim the City-fest. Reclaim the City är inte är namnet på en organisation, vilket massmedierna framhärdar i att påstå, utan snarare på en spontan folkrörelse. Oftast fungerar det så att en grupp människor bestämmer en tid och en plats för festen och annonserar ut dessa i god tid. Sedan är det upp till alla som kommer dit att underhålla sig själva och andra och ansvara för sina egna handlingar. Detta brukar oftast resultera i en glad folkfest, där den överväldigande majoriteten faktiskt är där för att dansa, spela musik och dela med sig av sig själva socialt och kulturellt.

Även Reclaim the City har råkat ut för polisens repression och mediernas smutskastning. Man fokuserar på de negativa sakerna kring festerna för att motivera angrepp på mötesfriheten, vilket i sin tur leder till ett överskuggande av de politiska budskapen och deras sociala rötter. Detta trots att de olyckor och brott som sker i samband med festerna varken är fler eller grövre än t.ex. under en Valborgsmässoafton.

Även denna gång i Göteborg framfördes den negativa bilden utan att det positiva kom fram. Att tusentals människor, gamla som unga, dansade, sjöng och matade polishästar med blommor har tydligen inget nyhetsvärde. Fokus lades på stenkastande aktivister, utan någon analys av orsakerna till våldet. Att polisen, än en gång utan att något hot om våld fanns, omringade festdeltagarna har bortsetts ifrån. Det har inte heller ifrågasatts hur och varför en grupp högerextrema, provokativa, fotbullshulliganer lyckades ta sig in i festen, skapa bråk och sedan lämna platsen genom polisens linjer.

Däremot anses stenkastningen motivera och ursäkta att en man drog ett skarpladdat, dödligt vapen på en allmän plats och skadade tre personer, varav en dödligt. Detta har ännu inte motiverats av något annat än mannens uniform. Polisens tal om nödvärn och om att man skjutit varningsskott först styrks knappast av den videofilm av skjutningen som kablats i nyhetsprogram över hela världen.

Debatten som följer är märklig. Stenkastarna fördöms hårt och ses som antidemokratiska element, p.g.a. att de har angripit kravallutrustade poliser och privat egendom. Samtidigt hyllas polisens insats okritiskt, trots att den var nära att sluta med en människas död. Man talar till och med om att utöka polismyndighetens befogenheter och beväpning.

Vattenkanoner och tårgas hade möjligen kunnat förhindra skjutningarna i Göteborg, frågan är då varför dessa inte användes när polisen märkte att de inte längre kontrollerade situationen. Men ännu hellre bör frågan vara: varför valde polisen att överhuvudtaget provocera och tränga in människor på det sätt de gjorde återkommande gånger under protesterna?

Lördag - fredliga manifestationer och blodtörstiga medier

På lördagsmorgonen ringlade sig Göteborgsaktionens stora demonstration mot EU och nyliberalism genom staden. På Järntorget på kvällen omringade polisen en fredlig manifestation mot polisvåld i flera timmar. I de båda fallen fanns massmedierna fullt närvarande. Ändå valde man att koncentrera rapporteringen på polisens påstådda jakt på tyska terrorister. Denna jakt användes för att motivera omringandet av demonstranterna på Järntorget samt det semimilitära angreppet på de boende på Schillerska gymnasiet på lördagskvällen.

Exempel saknas inte när det gäller massmediernas blodtörst och falska objektivitet. I de följande dagarnas rapportering fortsatte medierna att vältra sig i svarta masker, gatstenar och tyska terrorister. Den kritiskt skottskadade aktivistens tillstånd rapporterades i notiser, medan de två andra skjutna knappt nämndes. Den materiella skadegörelsens omfattning på Avenyn blåstes upp desto mer, trots att det av den omfattande förödelsen fanns få spår kvar när gatan åter öppnades på söndagen. De fredliga manifestationerna fick inget medialt utrymme som kunde konkurrera med allt det negativa. Detta samtidigt som statsminister Göran Persson, Göteborgs kommunordförande Göran Johansson och Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman upptog hela uppslag med bilder, fördömanden och beklaganden över att Göteborgs stads gästvänlighet blivit så ohyfsat bemött.

Den intressant urpatriarkala formuleringen Göteborg - en våldtagen stad återkom i många tidningar och uttalanden. Av den fredliga manifestationen på Järntorget och den stora demonstrationen mot EU syntes bara notiser, vilket inte är rättvist mot de tusentals demonstranternas budskap. Demoniserade, maskerade demonstrationsdeltagare från det svarta blocket, de militanta anarkisternas block, upptog en oproportionerligt stor del av bildutrymmet, trots att de endast utgjorde ett par hundra av de 20 000 demonstrerande.

Göteborg - en folkets stad

Allt som hände i Göteborg den 14-17 juni 2001 var inte våld och destruktion. Här ägde mestadels positiva och konstruktiva aktiviteter rum, trots allt. Det som nämns nedan är endast ett axplock ur det enorma utbud av aktiviteter som pågick runtom i staden under dessa svartmålade dagar.

På området Fritt Forum fanns många öppna, välbesökta aktiviteter, vilka gick under samlingsnamnet Det fria ordets festival. Exempel på teman som togs upp var mänskliga rättigheter, mediernas ägarkoncentration, storföretagens utsugning av människor och miljö samt människors olika livsvillkor i olika världsdelar. Aktiviteterna på Fritt Forum omfattade föredrag, filmvisningar, information om nationella och internationella folkrörelser, verkstäder av olika slag samt festtält med diskotek och liveband.

Det svenska syndikalistiska fackförbundet SAC hade inbjudit sina motsvarigheter från alla världens hörn till en facklig konferens. En mängd föredrag i SAC:s regi hölls på Pusterviksteatern, men de internationella branschmöten som skulle ha ägt rum i Hvitfeldtska gymnasiet uteblev, på grund av polisens omringning och stormning av skolan.

På torsdag eftermiddag hade Attac planerat att slå världsrekord i mooning, att visa rumpan, mot den amerikanska presidenten George W Bush. Denna protest skulle å ena sidan visa Bush hur avskyvärd hans politik är, å andra sidan ta efter en afrikansk sed som menar att blottandet av rumpan innebär en förbannelse av den tilltänkte. Tyvärr blev mooningen mycket mindre än väntat, bara 200 personer (400 skinkor) deltog; många var upptagna med händelserna kring Hvitfeldtska gymnasiet.

På torsdag kväll gick över 10 000 demonstranter i en anti-imperialistisk och anti-amerikansk marsch för mänskliga rättigheter.

Fredagskvällens Reclaim the City-fest blev inte den succé som folk hoppats på. Polisen ingrep, kravaller utbröt och människor blev skjutna. Men ett par tusen personer lyckades faktiskt att genomföra folkfesten i alla fall, trots våldet och trots sorgen och rädslan.

Samtidigt som Reclaim the City pågick, höll Nätverket Göteborg 2001 ett demonstrationståg mot EU:s politik med 15 000 deltagare.

På lördagsförmiddagen gick en av de största demonstrationerna i Sveriges moderna historia genom staden, med minst 20 000 deltagare från över 80 olika organisationer och åtskilliga, även icke-europeiska länder. Fackföreningar, miljörörelser, människorättsorganisationer och andra slags folkrörelser från hela världen fanns representerade i det jättelika tåget. Alla dessa ingick i nätverket Göteborgsaktionen 2001 - För ett annorlunda Europa. Efter demonstrationen hölls åtskilliga tal som bland annat fördömde EU:s nyliberala politik och underströk vikten av solidaritet mellan folken.

På lördagskvällen genomfördes en fredlig manifestation på Järntorget, mot polisvåldet. Trots att polisen ingrep och inringade demonstrationen lyckades de 500 deltagarna att hålla sig lugna. När polisen efter några timmar lämnade platsen hade demonstranterna bevisat att de med sin enighet och solidaritet kunde segra över svårigheter utan våld.

Under söndagen avrundades aktiviteterna på Fritt Forum med konserter och fest.

Uppmaning till en konstruktiv debatt

I debatten efter händelserna i Göteborg finns många starka känslor inblandade, och det med all rätta. Men irrationella känslor får inte komma i vägen för en demokratisk diskussion och en humanistisk lösning på problemen. Alla konfliktens parter måste anstränga sig för att se orsaker och samband, istället för att polarisera och förenkla det som hänt.

Många simpla lösningar föreslås i debatten: utöka polisens befogenheter och beväpning, förbjud maskering, håll maktmännens möten på avlägsna orter, o.s.v. Men man behöver inte tänka länge för att inse hur destruktiva dessa idéer i sig är och hur de kommer att slå tillbaka mot det samhälle de är tänkta att skydda. Att ytterligare minska medborgarnas demokratiska rättigheter är ingen lösning, och inte heller att förstärka polisens makt. Sådana lösningar resulterar i att polisen isoleras från samhället och börjar arbeta utifrån egna intressen och maktambitioner. Om hårt sätts mot hårt kommer vi inte att se något slut på våldet. Vi måste alla tänka litet längre än våra rädslor räcker och se situationen i sin komplexa helhet.

Den syn på kravallerna i Göteborg som dominerat har varit ytlig. Att kalla frustrerade människor för huliganer är ignorant och ofruktbart, likaså att förhärliga polisinsatsen. Man måste göra sig medveten om de psykologiska, sociala och politiska mekanismer som utlöste polisens angrepp och aktivisterna reaktioner.

Tankar kring polisens agerande

Det finns all anledning till att ifrågasätta polisens agerande i Göteborg. Upprepade gånger frihetsberövade polisen oskyldiga människor, störde demokratiska möten och använde sig av övervåld utan att ha en konkret motivering. Sexistiska och rasistiska tillmälen och sadistiskt våld har brukats av polismän, vilka egentligen ska förhindra att just sådant förekommer. Den godtyckliga visiteringen, legitimeringen och registreringen av människor är också förkastlig och bör utredas. Allt detta måste polismakten och enskilda polismän stå till svars för, lika mycket som militanta organisationer och våldsamma aktivister måste stå till svars för sina handlingar.

Vidare bör polisens tjänstevapen starkt ifrågasättas. De skarpladdade, dödliga vapnen utgör en fara för allmänheten och för poliserna själva om de hamnar i fel händer. Dessutom utgör poliser förebilder för många barn och ska föreställa en trygghetssymbol. Beväpnade människor är varken goda förebilder eller trygga personer.

Många poliser utkommenderades på Göteborgs gator utan att få vila ordentligt, vilket med all säkerhet bidrog till våldet. Att poliser ofta skickas ut utan att upplysas om skälet måste också vara påfrestande. Polisernas usla arbetssituation borde få dem att fundera över hur arbetet kan omorganiseras, för de enskilda polismännens och hela samhällets bästa.

Tankar kring Afa:s och andra militantas agerande

Efter kravallerna har Afa fått ta den allra största skulden. Afa påstås vara en tränad vänstergerilla. Det stämmer inte, det vet alla som känner till Afa:s verksamhet. Afa:s medlemmar är ofta människor som gett upp hoppet om att påverka samhällets politiska institutioner. En del må vara våldsverkare och opolitiska huliganer, men de allra flesta är människor med ett djupt samhällsengagemang och som inte ser på våld med förhärligande ögon.

Afa har inför aktionerna kring EU-toppmötet visat en ovanlig öppenhet. Genom samarbete med bredare vänstergrupper och löften om icke-våld har Afa försökt röra sig mot en större folklighet. Denna rörelse har dock skadats svårt av kravallerna.

Afa har gjort klart att kravallerna varken var organiserade av eller genomförda av dem. Därmed kan organisationen faktiskt sägas vara rentvådd, åtminstone tekniskt sett. Dock återstår det faktum att en stor del av kravalldeltagarna, för att inte säga den största, var medlemmar i Afa. För Afa borde det ses som ett självklart led i arbetet mot större folklig förankring att ta itu med det som har hänt i Göteborg och att ta sin del av ansvaret.

Ur Afa:s synvinkel stödjer man de militanta aktivisternas agerande, då man ser det som en naturlig reaktion mot polisens. Samtidigt vägrar Afa att ta itu med eller ta avstånd från det onödiga våld som förekommit från aktivisternas sida. Att angripa offentliga byggnader och förstöra små affärsrörelser är ingen naturlig reaktion, inte ens praktiskt motiverad. Om Afa vill företräda något annan än sina egna medlemmars intressen och ses som en radikalt demokratisk rörelse, måste organisationen ta sitt ansvar även offentligt. Att inte erkänna sina misstag och skylla ifrån sig är att hyckla och ta efter dem man kritiserar och motarbetar: polis- och statsmakten.