Britta Gröndahl -
syndikalist, "militante",
författarinna

Det var i denna småborgerliga miljö med all sin barnaga och högfärdighet mot tjänstefolk som Britta sakta men säkert utvecklade sin varmt mänskliga livshållning. När Hitler kom till makten 1933 tog Britta och systern avstånd från denne.

Åren innan Brittas syndikalistiska engagemang tillbringade hon i en opolitisk och bohemisk musikerkultur tack vare Gustavs cellospelande. Med tiden födde hon tre barn, men kunde under sin långa hemmaperiod på 15 år studera och till slut ta en högre examen i litteraturhistoria.

SYNDIKALISTISKA KVINNOFÖRBUNDET

Det var som tidigare nämnts i SKF (Syndikalistiska Kvinno-förbundet) som Britta började sin syndikalistiska bana. Under de sociala mötesaktiviteterna lärde Britta känna den tyska syndikalisten Elly Götze vars dotter Ann-Mari var Stig Dagermans första fru.

I den dåvarande dagliga Arbetaren hade SKF med Karin Asp som ansvarig sin pressröst med kvinnosidan, den del som Ottar startade och som hon lämnade efter de oförstående reaktionerna från den övriga mansdominerade tidningsredaktionen.

Under de ideologiska striderna inom SAC på femtiotalet tog Britta mer ställning för »nyorienterarna« med tysken Helmut Rüdiger än med de klassiska syndikalisterna, »dogmatikerna«. Det var ju också Rüdigerfalangen som vann den för SAC så svåra omprövningen efter kriget, och denne blev så småningom något av en läromästare för Britta. Med Rüdingers hjälp började Britta regelbundet skriva artiklar i Arbetaren, den första artikeln skrev hon faktiskt redan 1952.

SERIÖS HISTORIKER OCH JOURNALIST

Ända från början hade Britta ett starkt historicerande perspektiv på nuet så tack vare sina kontinuerligt införskaffade grundkunskaper om den frihetliga rörelsens historia som förenklades genom de breda språkfärdigheter en gammal latinare har.

Britta engagerade sig också i översättningsarbeten, senare översate hon exempelvis Michel Foucault, och bokutgivning genom Frihetliga bokgillet. På det sistnämnda förlaget gav hon även ut sin Proudhonstudie 1959. Djup-studier i personer som Simone Weil och organisationer som IWW och inte minst den spanska frihetliga rörelsen som vid den här tiden (och tyvärr även idag) var starkt splittrad gav Britta ett rykte som seriös historiker och journalist.

60-TALET, CNT OCH SPANIEN

Med sextiotalet började Britta ett nytt liv utanför hemmet: som franskalärare på högstadiet, som anställd på Focus förlag och som ansvarig för kvinnosidan i Arbetaren.

Hon deltog också i pionjärarbetet med organiserandet av folk inom tjänstesektorn i SAC.

Men den viktigaste delen av Brittas sextiotalsengagemang rörde Spanien och dess frihetliga rörelse. 1961 mottog hon besök av CNT-veteranen och »anarko-bolsjeviken« Juan Garcia Oliver, och året därpå reser Britta för första gången till Spanien med sin äldsta dotter för att smuggla ekonomiska bidrag från SAC till CNT.

Som kvinna var Britta perfekt för sådana uppdrag, och hon förvånade också de spanska machosyndikalisterna med sitt mod och sin övertygelse. Bekantskaper som Diego Abad de Santillán, Felix Carrasquer, Sara Guillén, Cipriano Mera och Richardo Mella var för den välinsatta Britta levande historia.

Vid mitten av sextiotalet blev Britta personligen indragen i de invecklade striderna mellan de olika fraktionema av CNT i exil och i Spanien. I maj 1967 deltog hon bland annat i en hemlig kongress i Madrid med »fempunktisterna«, de som ville arbeta inom det falangistiska fackförbundet.

FRIHETLIG VINKEL

Sedan slutet av sextiotalet redigerade Britta en internationell spalt i Arbetaren kallad Frihetlig vinkel. På jakt efter de rester av den klassiska rörelsens kvarlevor anser Britta själv i sin bok att hon försummade den framväxande studentrörelsen med dess frihetliga »anarkomarxism«.

I maj 1965 reste hon i alla fall till Paris och upplevde där barrikadnätterna och generalstrejken med de efterföljande fabriksockupationerna. Tack vare sina internationella erfarenheter och kontakter valdes Britta sedan på hösten samma år till SACs första internationella sekreterare efter att trots påtryckningar inte ha kandiderat som SACs chefsredaktör.

Efter att mer eller mindre frivilligt ha mottagit anarkistiska flyktingar från Frankrike och Italien, vilket tärde hårt på hennes personliga integritet, avsade hon sig emellertid sekreterarposten men fortsatte självklart sitt engagemang inom internationella kommitten.

AGITATIONSCAFÉET

I 68-rörelsens kölvatten växte en nyanarkistisk rörelse fram med explosionsartad kraft, en ny generation med en helt annan stil och andra värderingar.

I den rörelsen hamnade Britta genom att starta en studiecirkel i anarkism som till slut 1970 utmynnade i ett bokhandelsprojekt på Bellmansgatan i Stockholm, där de fortsatte att hållas studiemöten, och föredrag och caféaktiviteter arrangerades.

Här deltog bland annat ATs Ted Nordstrand och nuvarande Stockholms-partisten Thomas Fürth som deltog i det från Liberala förbundet utkristalliserade tidskriftprojektet FST (Frihetlig Socialistisk Tidskrift). Interna motsättningar gjorde slut på på äventyret på Bellmansgatan och bokhandelsverksamheten överflyttades slutligen till Kammargatan efter en kortare period på FSTs lokal.

Britta deltog själv under hela sjuttiotalet i FST som var den anarkistiska rörelsens teoretiska organ, även om klyftan mellan hippie- och senare punkanarkisterna och de akademiska intellektuella anarkisterna antagligen var större på sjuttiotalet än idag.

SJÄLVFÖRVALTNING I PORTUGAL

Från och med sjuttiotalets början försörjde sig Britta som frilansöversättare vid sidan av ideell bokhandelsaktivitet, bokutgivning och journalistik i den frihetliga pressen.

I augusti 1974 deltog hon på en kongress i Narbonne med den CNT-fraktion som försökte ena rörelsen i exil, och genom personliga kontakter med portugiser som Ligia de Oliveira reser Britta iväg till revolutionens Portugal i november året därpå för att studera självförvltning i praktiken.

1977 var Britta i Spanien men kände inte riktigt igen sig i jämförelse med sina sextiotalsupplevelser.

FEDERATIVS

Efter CNTs öppna splittring och nedgång 1979 har Britta mestadels ägnat sig åt en förnämlig bokutgivning med hög kvalitet.

På Federativs har Britta förutom boken om Proudhon givit ut antologin Här talar syndikalisterna (1973), Parti eller fackförening? (1975), De ideologiska motsättningarna i den spanska syndikalismen 1910-36 (1981) och Frihetlig kommunism i praktiken (1986), en studie i de spanska kollektiven under inbördeskriget.

Trots sin höga ålder är hon än idag en trogen besökare av första maj-tåg och SAC-kongresser.

I slutordet i sin självbiografi problematiserar Britta klassbegreppet och ser en radikalitet för framtiden i den militanta miljörörelsen. Eller innebär förlusten av klass-medvetandet en korporativisering av ekonomin eller tom en dascistisering av politiken?

Det är till den självständiga antiauktoritära underifrånbyggande människan Britta sätter sitt hopp med vetskap om att hon själv inte kommer att få uppleva en sådan människas framtid.