"Hellre barbari än
socialism"

Det var vid mitten av 1980-talet som Michael Hardt, nu litteraturprofessor vid Duke university i New York, lärde känna den italienske marxisten Antonio Negri och inledde ett samarbete. De gemensamma skrifter som blivit resultatet har tidigare inte uppmärksammats utanför små vänsterkretsar men med Empire hände något helt annat. Boken sålde slut gång på gång och har blivit enormt uppmärksammad för sina resonemang kring nationalstaternas minskande roll och om hur imperialismen ersatts av "Imperiet". Men det är bara en liten del.

Empires stora syntes av autonomistisk marxism och poststrukturalistisk filosofi, med hänvisningar till allt från tidiga kristna rörelser via Spinoza till fackföreningen IWW, är knappast något som går att sammanfatta i några meningar.

Men uppenbarligen har boken fyllt ett tomrum. Kanske för att den är ett av få verk som på allvar försökt ta ett grepp om och sätta namn på den framträdande världsordningen, inte som "post"-något utan som något nytt - och detta ur ett vänsterperspektiv som konsekvent vägrar blicka tillbaka på vad som varit utan bejakar globaliseringen som något som öppnar nya möjligheter för att upphäva kapitalismen. I stället för att se människor som passiva offer för kapitalets nycker, vänder Hardt och Negri på steken: det är arbetarklassen som står för all dynamik och genom sitt handlande skapar de nya företeelser som kapitalet sedan försöker vända till sin egen fördel.

Empire börjar torrt med att diskutera FN:s roll och 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes syn på staten - men stegrar sig långsamt under de 400 sidorna till att mot slutet snarast bli en sprudlande optimistiskt visionär hymn med avslutningsfrasen "This is the irrepressible lightness and joy of being communist".

- Jag förvånades verkligen över att Empire blivit så populär i USA, inte bara inom vänstern utan även i mainstreammedia, trots att det är en uttalat kommunistisk bok.

Att kommunistiska böcker hyllas av såväl New York Times som Expressens ledarsida hör definitivt inte till det vanliga. Men så är det budskap som levereras kanske inte riktigt vad man väntar sig. Bortsett från att en rad nya begrepp introduceras, så saknas vissa välbekanta ord fullständigt. Ett är "revolution".

- Distinktionen revolution-reform är inte särskilt användbar, kanske är det därför vi inte använder ordet. Samtidigt måste frigörelse naturligtvis inkludera en revolutionär process, men hur en sådan ser ut går inte att förutspå utan är något vi bara kan förstå i efterhand.

Ett annat icke-ord i Empire är "socialism", som ju hos ortodoxa marxister brukar beteckna ett stadium som följer efter kapitalismen och leder vidare till kommunismen. Michael Hardt är tveksam till sådant stadietänkande och till att se en stark stat som medel för frigörelse.

- Socialism brukar innebär en förstärkning av statens makt och statlig egendom, och kommunism åtminstone en process syftande mot statens avskaffande.

- Traditionellt har socialismen varit förenlig med den nationella suveräniteten, medan det kommunistiska projektet, åtminstone som vi ser det, är antagonistiskt till nationalstaten.

Vart tog arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen vägen?

- Målet kvarstår men det innebär i dag något annorlunda, rikare och mer komplicerat än tidigare.

Enligt Michael Hardt fungerar i allt högre grad arbetarnas egna förmåga att kommunicera och producera kunskap och känslor som produktionsmedel. Men detta betyder inte att kapitalismens alienation försvunnit, utan tvärtom blivit lömskare.

Gränsen mellan arbete och fritid löses upp när hela samhället blir en "social fabrik". Allt mer som produceras är saker som inte går att väga, mäta eller kvantifiera och själva arbetslivet rör sig i riktning mot att bli "bortom det mätbara".

"Immateriellt arbete" är ett centralt begrepp i Empire. Det skulle lätt kunna uppfattas som att författarna främst intresserar sig för reklamfolk, programmerare och kulturarbetare, men bör enligt Michael Hardt ses i ett större perspektiv.

- En snabbmatsarbetare på McDonalds producerar inte bara hamburgare utan måste också le och se till att kunden mår bra. Men många uppfattar inte de immateriella aspekterna av sitt arbete och har därför svårt att sätta fingret på den exploatering som de upplever.

Michael Hardt resonerar på samma sätt som Marx när denne försökte förstå industrikapitalismen under en tid då de allra flesta sysslade med jordbruk. I dag, menar han, är immateriellt arbete den dominerande sektorn i ekonomin.

- Vi påstår inte att det dominerar i kvantitativa termer som antal sysselsatta, utan i kvalitativa. I varje historisk period finns en dominerande sektor som färgar av sig på övriga. I dag är det informationsproduktions som tvingar industri och även jordbruk att "informatiseras".

Men är det immateriella arbetets stora roll verkligen något nytt? Kvinnodominerade verksamheter som vård och barnomsorg har ju alltid handlat om immateriell produktion.

- Absolut. Mycket av vårt tänkande är hämtat från 1970-talets feministiska debatter om oavlönat hemarbete. Vad som är nytt är den dominerande rollen detta har fått i samhället.

Förändringarna i arbetslivet borde innebära att den fackliga kampen måste ge sig in på outforskad mark. Men i Empire lyfter författarna i stället fram den syndikalistiska fackföreningen IWW, vars storhetstid var under 1900-talets början, som förebild för dagens aktivister.

- Vi framhåller IWW för att de försökte organisera de nya formerna av arbete, för att de ville arbeta på en internationell nivå och för att de samlade framför allt invandrare som talade en mängd olika språk.

Vad bör fackföreningar tänka på i dag?

- En uppgift är att hitta en organisationsform som passar de nya formerna av arbete, som osäkra och informella arbeten. Den andra utmaningen är att börja verka icke-nationellt, såväl genom att organisera invandrare som talar andra språk och genom att inte bara solidarisera sig med arbetare i andra delar av världen utan direkt organisera sig med dem.

Michael Hardt nämner alternativfack som franska SUD och italienska Cobas som positiva exempel.

Trots intresset för facklig kamp så hör även ordet "arbetarklassen" till de ord som läsaren av Empire får leta förgäves efter. I stället skriver författarna om "the multitude". Den svenska översättningen är omdiskuterad, men Michael Hardt tycks föredra förslaget "myllret". Det används för att beteckna mångfalden hos alla som exploateras av kapitalet, inte bara de vita manliga fabriksarbetare som Michael Hardt tycker att ordet arbetarklass kommit att beteckna.

- Myllret är inte bara fragmentering, utan ett subjekt som handlar gemensamt. Med konceptet försöker vi inte uppfinna något som inte redan finns. I synnerhet fackföreningar har de senaste två decennierna försökt räkna med mångfalden bland de som arbetar.

En annan etikett på några av Imperiets motståndare är "barbarerna". Michael Hardt förklarar att det har att göra med att det romerska imperiets fall används flitigt som metafor i Empire (bland annat jämförs den tidiga kristna rörelsens universella ambitioner med IWW:s!). "Barbar" betecknade ursprungligen någon vars språk inte gick att förstå och Michael Hardt kopplar det till dagens subkulturer.

- I dag finns det många uttryck av revolt i samhället som den traditionella vänstern inte kan förstå. Ofta avvisas de med motivationen att de bara är kulturella och inte handlar om politik, säger Michael Hardt, som inte tycker att den marxistiska indelningen av företeelser i bas och överbyggnad är särskilt relevant i dag.

Så vilket är ditt svar på den klassiska frågan "Socialism eller barbari"?

- Barbari! Absolut, skrattar Michael Hardt till svar.

Språket i Empire har kritiserats för att vara extremt vagt och otydligt.

- Imperiet som analys av den samtida formen av global makt artikulerades relativt bra i boken, medan det andra konceptet, Myllret, stannade på en sorts poetisk nivå. Därför arbetar Antonio Negri och jag nu på en bok som kan ta sig an mer konkreta frågor om organisering, motstånd och alternativ. Arbetstiteln är helt enkelt "Multitude".

När Empire har behandlats i svensk press har nästan alla tidningar, från Svenska Dagbladet till Flamman, valt att fokusera helt på de delar av boken som handlar om nationell suveränitet och helt förbigått kapitlen om arbete och motstånd. Både bland de som hyllar och de som kritiserar Empire tycks de flesta läst boken på ett statsvetenskapligt sätt snarare än som politiskt och filosofiskt manifest.

Michael Hardt konstaterar att böcker får ett eget liv efter att de ges ut men vänder sig mot dem som försökt använda Empire mot den rörelse som han själv ser sig som en del av. I samband med demonstrationerna i Genua fanns det de som försökte angripa påstådda globaliseringsmotståndare genom att hänvisa till bokens globaliseringshyllning.

- Boken rör om i en del av de traditionella uppfattningarna om vad det innebär att vara vänster och höger i globaliseringsdebatten.

Ett kapitel som varnar för tilltron till en stark stat är uppkallat efter en nyliberal slogan: "Big government is over!"

- Jag ser en skiljelinje inom vänstern idag. Vissa vill återskapa den typ av välfärd som vi hade tidigare, medan andra blickar utanför staten mot mer autonoma former av samhällelig produktion.

Vad är din åsikt om rörelser som Attac, som vill ge tillbaka nationalstaterna viss makt över de finansiella flödena?

- Kravet kan vara ett bra pedagogiskt redskap. Men Tobin-skatten löser inte våra problem och jag tror inte att den egentligen är det viktigaste för Attacs medlemmar. Min uppfattning är att Attacs franska ledarskap står väldigt nära nationalismen medan basen står närmare globaliseringsrörelserna.

Michael Hardt talar om att det kan vara en fälla för radikala rörelser att gå med på det mediala trycket att lansera program med dagskrav för hur man till exempel vill att WTO bör reformeras.

I Empire framförs tre ganska abstrakta målsättningar: ett "globalt medborgarskap" med fri rörlighet över gränserna, rätten till en "social lön" oberoende av arbete och återtillägnandet av produktionsmedlen - de som alltså enligt Michael Hardt i stor grad blivit en del av arbetarnas sinnen.

Skall även de tre kraven i Empire främst ses som pedagogiska redskap?

- Ja, men samtidigt som mål att kämpa för, med vetskapen om att vi kanske inte kan uppnå dem på ett sätt som de går att föreställa sig idag.

- Krav måste vara aktivt och inte passivt pedagogiska, genom att själva kampen för dem uppenbarar naturen hos de krafter som motverkar dess genomförande, tillåter oss att se vilka omvälvningar som behövs och får oss att se radikaliteten i problemet.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Arbetaren.