"Att helgonförklara
svenska anarkister är
inte rätt"

Jag vred mej av olust när jag läste "barnsagan" (som tydligen även lästs upp av Göteborgs LS ombudsman på demonstrationen mot polisvåld häromveckan) i Yelahs textarkiv.

Att använda sagor som metod att berätta om svåra saker för barn kan säkert vara fint. Att anarkister författar egna sagor, serier och böcker som motvikt till det övriga kulturutbudet för barn är också bra. Denna saga slog dock de sedelärande berättelser som jag som lättskrämd femåring tvingades åhöra i Pingstkyrkans söndagsskola med hästlängder i sin inbilskhet och förljugenhet. Skulle jag dra en av dessa historier, till exempel liknelseberättelsen om pojken som inte blev insläppt på kalaset för att han smutsat ner skjortan (=den som syndar får inte heller komma in i Guds rike), skulle det vara uppenbart för de flesta att det var äcklig indoktrinering det handlade om. Denna Göteborgssaga tycks dock ha fått passera relativt obemärkt och publicerats som vore den gullig och tänkvärd.

Är den inte det då? På två punkter tycker jag att den är bra, för den säger något om hur det verkligen gick till i Göteborg. För det första att polisen som sköt var pressad och att han -kanske- just nu mår jävligt dåligt och ångrar sig. Och för det andra att kommunister deltog i kravallerna, och inte bara anarkister som det framstått i vissa media.

Det obehagliga med den här sagan är vilka som den målar ut som syndabockar och onda. De svenska anarkisterna är alla fredliga och snälla. Emils pappa polisen är också jättesnäll. De andra poliserna är lite onda eftersom de är gubbiga och macho. Men ondast av dem alla är de tyska demonstranterna. De som är främmande, kommer utifrån och bara vill förstöra. Som tänker visa de töntiga svenskarna hur en riktig gatufight går till i deras hemland.

Jag bor själv i Berlin och har under våren deltagit i FAU:s (tyska motsvarigheten till SAC) mobiliserings- och förberedelsearbete inför Göteborgstoppmötet. Vi har även samarbetat en del med de autonoma grupperna. Jag tycker den här sagan andas gammal unken, svenskpatriotisk självgodhet av ett mycket obehagligt slag. Har man en gnutta insyn i den svenska anarkiströrelsen borde man veta bättre än att framställa den som genomgående fredlig. Den består av samma brokiga skara kravallromantiker och ickevåldare som i andra länder.

Föreställningen att ett extremt stort antal tyskar skulle ha varit inblandade i kravallerna grundar sig efter vad jag läst i tidningarna bland annat på att slagordet "Eins, zwei, drei, Nazi-Polizei" hörts eka över Avenyn. Men det är ju ett svenskt slagord och inte ett tyskt! Jag har aldrig hört det här i Berlin. Tyska vänstern av i dag använder inte "nazist" som skällsord för poliser, det är fullständigt tabu.

Jag tycker inte att de grupper som mobiliserade inför Göteborg i Berlin i sina affischer och dylikt uppmanade mer till kravaller än vad motsvarande grupper i Sverige gjorde. Jag har inte träffat en enda tysk som pratat om hur kul det ska bli att få komma upp till Sverige och spöa snutar. Och jag har inte heller stött på den överlägsna "nu ska vi allt lära er"-attityd som beskrivs i sagan.

De tyskar som kom till Göteborg gjorde det i samma syfte som alla andra, nämligen att demonstrera, gå på seminarier och ha roligt tillsammans med kamrater från andra länder. Många av dem blev jagade med blåslampa av polisen under fyra dagars tid utan att ha begått några brott. Under lördagen omhändertogs sammanlagt 16 tyskar som precis var på väg att resa tillbaka hem igen, hölls inlåsta utan förhör över natten och deporterades därefter med flyg tillbaka till Tyskland. Att vara tysk aktivist på plats i Göteborg var liktydigt med att betraktas som terrorist, vilket jag finner helt absurt. De tyskar jag pratat med under och efter EU-toppmötet har varit rädda, utmattade, arga och framför allt konfunderade över den svenska polisens beteende. Jag tror inte att de tyska aktivisterna deltog mer nämnvärt aktivt i slagsmål med polisen och fönsterkrossning än deras svenska kamrater i respektive systerorganisationer.

Jag tror den tyska kravallstartarkonspirationen i likhet med historien om den gulhårige tyske terroristen är en kvällstidningsmyt, som grundar sig i vetskapen om den tyska vänsterns våldsamma historia. Det är tråkigt att syndikalister med sagans hjälp väljer att föra myten vidare, eftersom den så vitt jag vet grundar sig mer i fördomar än i hur det verkligen gick till i Göteborg och hur dagens tyska vänster ser ut.

Vänsterns våldsamma historia i Tyskland har sin grund i en stenhård repression från myndigheternas sida. I dag finns det mig veterligen ingen tysk vänsterterrorgrupp. Ungefär två gånger om året sprider BildZeitung (en blandning mellan Expressen, en porrtidning och En ding, ding värld) ut rykten om att gamla avdankade RAF:are ska återuppta verksamheten, men det är också allt. Vänstern i övrigt har också valt att gå en helt annan väg än att bilda stadsgerillor. Antifagruppernas huvudverksamhet är till exempel såvitt jag vet att ordna alternativa aktiviteter i områden där många ungdomar är nazister. Det är ironiskt att svenska myndigheter målar upp en hotbild av tyska terrorister som inte existerar samtidigt som de själva genom sitt brutala agerande skapar förutsättningar för för liknande gruppers framväxt i Sverige. Vid den tidpunkt på 1970-talet då vissa gick under jorden i Tyskland och bildade RAF var den statliga politiken gentemot vänstern skrämmande lik den vi sett i Sverige under Göteborgstoppmötet.

Svensk kvällspress har gått från att beskriva den skottskadade Hannes som en liten ligist till att beskriva honom som en individ. Det är bra tycker jag. Sagoförfattaren använder också en Expressenartikel om Hannes som underlag för sin saga. Vi får veta att Hannes kastade sten för att han var rädd, för att hans kompis blivit misshandlad, för att han bara ville dansa utanför sitt favoritfik men inte fick för polisen, för att han tror på en bättre värld. Tyskarna däremot kastade, i kvällstidningarnas och sagoförfattarens värld, sten för att de är dumma i huvudet och vill förstöra för andra.

Problemet är bara, att för alla som går in och deltar aktivt i kravaller, vare sig de är tyskar eller svenskar, om det är första eller femtioelfte gången, om det sker i stundens hetta eller av ideologisk övertygelse, finns det en bakgrund till att de gör det. Ibland ser den ut som i Hannes fall, ibland helt annorlunda. Jag tror dock att vi har ganska få våldspsykopater ibland oss.

Jag begär inte att frihetliga media ska sitta och försöka förstå var och en av dem som gick lös på Avenyn. Men att helgonförklara svenska anarkister och framställa de utländska som ondskefulla tjänar inget gott syfte i det här fallet. Speciellt inte när man gör det i sagans form och riktar sig till barn. Symboliken i den här berättelsen utgör en god grogrund för främlingsfientlighet och patriotism.

Vad vår rörelse behöver är ett fortsatt internbråk om valet av politiska metoder. Och bråka gärna över landsgränserna. Att skylla allting på utländska aktivister kan kanske kännas bekvämt för stunden, men det spelar bara makthavarna, som vill hindra oss att resa över gränserna för att kämpa tillsammans, i händerna.