En intervju med Helmut
Kirchey

Helmut konstaterar att filmen var bra men oerhört romantiserad: "Det som förvånade mig mest var det stora utrymme POUM fick i filmen, de var ett litet vänsterparti. CNT-FAI dominerade situationen totalt."

Som namnet antyder är Helmut från Tyskland. När han var tjugo år, i samband med Hitlers maktövertagande 1933 fängslades han. Hans brott? Han var medlem i anarkosyndikalistiska fackföreningen FAU. Efter åtta månader i koncentrationsläger lyckades han fly till Holland. Där väntade en tillvaro som en illegal invandrare:

"Några vänsteraktivister var ju inte välkommna i Holland. De försökte hålla sig väl med Hitler, det låg ju stora pengar i det Tyska upprustningsprogrammet. Och förresten var ju hela Europa mer eller mindre facsistiskt på 30-talet."

Efter drygt två års underjordiskt liv i Holland inträffade så den fascistiska kuppen i Spanien, och revolutionen i Katalonien. Med hjälp av den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen tog han sig illegalt till Paris. Där hade rörelsen sitt internationella kontor. Från Paris åkte han, tillsammans med tre andra tyskar, för att ansluta sig till CNT-FAI i Katalonien. De fick med sig en tung låda: "Den innehöll reservdelar till maskingevär och var nästan omöjlig att gömma. Mycket riktigt blev den upptäckt av fransk passpolis men de valde att blunda. Sen när vi kom över gränsen hyllades vi som hjältar, och vi åt vårt livs första paella."

"Men, säger Helmut eftertänksamt, det mest fantastiska var nog att kunna röra sig öppet igen efter att ha levt underjordiskt i över två år."

Det var bara tolv dagar efter revolutionen i Katalonien och han upplevde några fantastiska dagar av frihet och revolutionsyra. Ganska snart stod det klart att det skulle bli mycket tufft. Det var bara i Katalonien och Aragonien, två regioner som dominerades av CNT-FAI, som det fanns ett organiserat motstånd mot Franco.

"Hade vi haft en stark arbetarrörelse i ryggen kanske vi klarat oss. Nu var det bara några spridda facföreningar som stödde oss. Medan Hitler och Mussolini hjälpte Franco med tanks, flygplan, vapen och trupper. Resten av Europas regeringar satt bara och tittade på. Noninterventionspolitiken gällde bara oss, inte fascisterna.

Väl i Barcelona fick Helmut i uppdrag att kolla alla tyskar. Det var över tretusen, de flesta hade flytt men några fick utvisas:

"Vi behövde faktiskt aldrig bruka våld", säger han.

Det ironiska i situationen kunde inte undgå honom, från att ha gömt sig för polis i flera år var han själv plötsligt utlänningspolis.

"Ni vet, som anarkister, ville vi ju riva ner statsapparaten så fort som möjligt. Och efter revolutionen blev vi militärer och poliser, statens förlängda arm. Det är ju fan att verkligheten aldrig stämmer med teorierna, skrattar han."

Efter detta var det dags för frontstrider. Vid det laget var det brist på allt mat, kläder, vapen, ammunition. Det var en hopplös kamp med många döda. Han berättar för oss om ett anfall där över hälften av hans kompani strök med under en dag. Bristen på vapen fick sin förklaring under majdagarna. Då kulminerade stridigheterna mellan de olika grupper som utgjorde regeringssidan. I regeringen hade de moskvatrogna grupperna stärkt sin ställning sedan Sovjet börjat hjälpa regeringen, eller åtminstonde den moskvatrogna delen av den. Och nu kände man sig så starka att man försökte krossa CNT-FAI:s ställning.

"Sedan revolutionen kontrollerade CNT-FAI telekommunikationerna i Katalonien, detta var naturligtvis en stötesten för regeringen. I maj 1937 beordrade man stormning av telestationen. Man misslyckades dock och intog bara första våningen. Under fem dagar var hela Barcelona i uppror, man byggde barrikader på gatorna och över femhundra dog i striderna. Tillslut slöt man en kompromiss om att gemensamt strida mot Franco.

"Fast vad det var värt fick jag reda på några dagar senare när jag arresterades av polisen, i själva verket GPU. Jag och, visade det sig, flera av mina kamrater fördes till GPU:s illegala fängelse. De ville att vi skulle erkänna att vi samarbetat med trotskister. Det hade varit att skriva under sin dödsdom, förstår ni. Vi vägrade naturligtvis. Vi talade också om för dem att av alla bolsjeviker var Trotskij den anarkisterna hatade mest. Det var ju han som beordrade stormningen av Kronstadt."

Efter sju månader lyckades en av dem fly och sedan släpptes de allihop. Mot utbyte av humanitär hjälp gick regeringen med på att utvisa alla utlänningar.

Helmut kunde ju inte återvända till Tyskland, så det blev Holland igen. Men andra världskriget stod inför dörren och han råddes att ta sig till Sverige. Hit kom han med förfalskat pass och tog sig in genom att ljuga:

"Jag gjorde precis som flyktingar idag, ljög! När passpolisen frågade vad jag skulle göra i Sverige, sa jag att jag skulle se på den nye Holländske schackvärldsmästaren. Han skulle uppvisningspela i Stockholm. Jag kom in i landet och brände passet och gick sedan till polisen. De fattade ju misstankar och hävdade att jag kommit med den holländska båten. Jag blånekade, till Tyskland kunde de inte utvisa mig, men om jag varit i Holland innan jag kom till Sverige kunde de utvisa mig dit. Så tillslut insåg de att de inget kunde göra och bytte taktik: De log och sa att de behövde hjälp för att kunna samarbeta med motståndsrörelsen i Tyskland. Om jag bara ville berätta hur vi arbetade skulle jag få stanna. Så jag berättade hur vi arbetade, gav dem namn och platser. Allt var naturligtvis påhittat. Det förhörsprotokollet återfanns senare i Gestapoarkivet! Så, ni vet det är för såna här grejor som polisen inte släpper Segerstedtpappren. Det stinker för mycket skit om det!