Överlevare i
hemlöshetens Uppsala

- Jag började 1959 på ett barnhem. Sen gick jag på skolhem för att jag misskötte mig i skolan. Och sen fick jag åka in på ungdomsvårdsskola. Det var ett till tre år fast man inte hade gjort nånting, egentligen. Och så längtade man hem som alla barn. Och så var man på rymmen. Och i och med det, så kunde man inte sätta upp sig på nån bostadsförmedling och sånt där. Då vart man uteliggare. Och vart man uteliggare, så fick man ingen trovärdighet. Den personliga integriteten försvann direkt. Och man hade inte nånstans att ta vägen.

- Det är fruktansvärt i Uppsala just nu. Dom bor i trappuppgångar och högst upp i trappan. Men nere i källarn får man ligga om man är tyst och inte pissar där. Hygieniskt, så är det jävligt jobbigt. För en gång i månaden kanske man kommer in på ett härbärge, kanske två då, och då tvättar man av sig. Och så får man kanske lite kläder, om man har tur. Det är rena slumpen, för det är för många nu, vet du. Är det inte några tjejer före kvart i sju, då kan dom lägga in på tjejrummet, tre platser. Och killarna har sju. Så tjejerna har mindre platser, alltså. Så om det ligger en tjej där, då tar dom in tre tjejer, men om det ligger en kille, så tar dom in tre killar på deras rum.

Nykter och skötsam

- Och så fordrar dom ju skötsamhet, nykterhet. Och då ska man gå hela dan, elva timmar är det. Från klockan halv åtta på morgon till klockan kvart i sju på kvällen. Och vara nykter, det är nästan en omöjlighet. Då går man in på centralen, tre minuter grabbar, sen får ni gå. Det enda man får sitta på, det är busscentralen. Där får man sitta lite längre. Och värma sej en stund. Och så går man genom Svavagallerian, och så går man runt sådär.

- Och så vet man inte, man har ingen trygghet, man vet inte om det är fullt eller inte. Hela tiden handlar det om att känna den här otryggheten. Jag har haft tur nu, för jag har ju fått boende. Mina kamrater, dom har inget boende. Och ändå, så kan det vara folk som verkligen vill nåt annat än att bara sitta och supa och knarka. Dom som vill göra nåt åt sitt liv, dom får aldrig chansen. Det är det som är felet.

Jesus och alkotest

- Man får inte vara full, så full att man inte klarar att ta vara på sig själv, för då kommer man inte in. Härbärge är annat än boende, och det är Frälsningsarmén som har det. Sen är det en regelbok, om du bor i deras boende som jag gör nu. Då har jag fått chansen att visa att jag duger till nånting. Och ändå får jag blåsa, det här blåsandet sitter i hela tiden. Man har ingen trovärdighet. Och deras tankar, va, det styr oss. Man får ett litet rum för två och sju. Och så ettusenfemti för ett mål om dan.

- Man får aldrig nån hjälp med att man kan börja skolan och så, va. Och sen, klockan tio igår kväll, då, efter att jag redan hade varit på rummet tre gånger, då ber dom mej blåsa. Dom hade sett mej hela tiden. Jag fick spel, va, Susanne hette hon. Varför skulle dom ta provet sista gången? Det är bara för att retas med en. Att man inte går in på deras kristendom, till exempel. Dom har en annan syn, va. Du har Livetsordare där, så har du Pingströrelsen där, så har du Frälsningsarmén och Missionskyrkan. Men i själva verket har dom ju samma åsikt, för dom tror på Jesus. Men det är ju inte därför jag bor där, för att jag tror på Jesus. Jag bor där för att kunna bygga upp mitt liv.

Många stryker med

- Och det syns ju att det har blivit mycket mer uteliggare. Än det var för säg, femton år sen. Det är många som stryker med på vintern. Och många som inte stryker med, men nästan. Ett exempel, SK, honom har jag sett sen han var så här liten. Hans pappa och jag hade bergssprängning ihop en gång. Och han är ju död nu. Han var 39, alltså. Han somnade på en gård. Han hade letat efter några tabletter. Så gick han nerför trappuppgången, så kom han inte in igen. Han hade inga verktyg. Och så lade han sig och vila. Och så frös han ihjäl. Och det är synd ju. Han var vältränad, en kille som det har hänt en massa olyckor för. Som alla andra. Och så har han inte haft nån att vända sig till. Därför att det finns ju dom som har splittrade familjer.

- Det brukar vara en fem, sex stycken som stryker med varje år. Den här gången var SK den första. Det är tack vare dom här dörrarna, dom måste man ju pillra upp. Och kommer polisen då och du har en mejsel på dej, bryter upp dörrn, och så ser dom märken i dörrn, då får du sex månaders fängelse. Olaga intrång.

Tur att tårna är borta

- Och så kan man tänka sig, nån gång vill man köpa nya kläder, nånting nytt. Har jag aldrig råd till. En människa som är normal, man får inte ha främmande upp på rummet. Så om jag bjuder med dig, så får vi sitta nere i soffan. Vi får inte gå upp. För då har dom ingen kontroll. Men kommer du från kommun, eller om du kommer från sjukvårdskonsulenten, då får dom gå upp. För då vill dom ju visa, ser du, vad fint grabben har.

- Jag har ju i alla fall den turen att jag har nio tår borta. Dom har jag förfrusit. Så då fick jag pension. Så jag får nånting att köpa cigaretter och mat för. Det finns dom som bara får soc-pengar. Och då måste dom visa nykterhet. I regel får dom aldrig ut några pengar. Och då får dom leva på det här viset. Och då blir det ändå värre, för då blir det ju t-sprit och sånt. Dom lever för dan och för timman. Det är fruktansvärt, egentligen. Dom kan inte planera någonting.

Pengar till kulturen

- Sen var det Musikens Hus som skulle byggas, och Saluhallen som brann ner. Jag tyckte att det var hemskt, för då kom det fram pengar direkt. Bara för det var kultur och nåt för högre uppsatta människor. Med barn som är lite bättre än vad vi är och kanske studerar. Så nog finns det pengar till att köpa upp nån gammal kåk och göra om till ettrumslägenheter. Utan nåt sånt där, det här grupptänkandet.

- Det ska vara stegvis. Man ska kunna få en lägenhet, och sköter man den lägenheten, att det är tyst efter klockan tio, då ska man kunna visa att människan har ändrat sig nu. Han lever nu. Det går bra för han, han super inte, han kan ta en öl som alla andra. Och en del tar inte ett dugg.

- Det är många tomma hus här som kommun äger och så. Dom kunde ju fått anslag, men dom bad aldrig om något anslag. Sen gjorde dom ju det då när dom fick uppmärksamhet. Så nu säger dom att det ska bli nåt om ett år. Så vi får ju hoppas att det blir nåt. Men det är ju många som kommer att stryka med på ett år.

Skilda uppfattningar om hemlösheten i Uppsala

Anslaget som Stefan nämner, var statligt, och skulle gå till de kommuner som ansökte och som samarbetade med någon organisation. Uppsala var den enda större kommun i Sverige som glömde detta krav. Misstaget har, som sagt, rättats till. Margareta Nordqvist, som driver värmestugan Grottan, bekräftar att runt fem av Uppsalas uteliggare dör varje vinter.

Enligt chefen för kommunens kontor för vuxna med funktionshinder, Roger JoLinder, finns det 150-225 hemlösa i Uppsala. Det förs knappt någon statistik, bland annat för att det är svårt att definiera gruppen. Den kan variera för varje dag. Margareta Nordqvist menar att mörkertalet är stort och att det egentligen kanske finns upp till 500 hemlösa.

Roger säger att antalet har varit ganska konstant de senaste åren, medan Margareta hävdar att det ökar. Det kommunala bostadsföretaget Uppsalahem har 5-6 års kö till sina minst attraktiva bostäder. Det har enligt Margareta lett till att bolaget har fått lättare att vräka folk, medan Roger menar att vräkningarna har minskat.

Roger uppger den ökade inflyttningen till storstäder som en annan orsak till att hemlösheten inte minskar. I länets mindre orter vill få bo, trots att det finns lediga lägenheter. De är överens om att psykiatrireformen 1995 resulterade i att många patienter som skrevs ut, blev hemlösa.

Marknaden får lösa problemet

Natthärberget med tio platser är stadens enda. Kommunen har enligt Roger ökat sitt stöd till folk som lever på marginalen. 3 000 - 4 000 av kommunens 190 000 invånare får hjälp med bostadssocial lägenhet, kommunal borgen eller annat.

Ett problem är att kommunen inte har lyckats få sitt bolag Uppsalahem att bygga mer. De släpper bara 45 lägenheter per år till hemlösa, flyktingar och andra med akut bostadsbehov. Kommunen gör vad den kan, säger Roger. Det är upp till marknaden att lösa resten, menar han.