Inga herrar

Visst finns det viktigare saker att bekämpa än monarkin. Jämfört med att krossa staten är avskaffandet av hovstaten en liten grej. Men det ena utesluter förstås inte det andra. Och nu när vi har en sosseregering uppbackad av schymanister kan det ju vara kul att påminna makthavarna om vad dom påstår att dom skulle vilja göra.

Kungen verkar dock kunna sova tryggt med Göran Persson, Gudrun Schyman och Birger Schlaug vid rodret. Vänsterpartiet har muttrat lite om att det behövs bättre redovisning av hur kungen använder sina pengar, men i stort sett verkar härskarna vara inne på att stötta varandra. Och något folkligt förankrat förändringstryck finns väl heller inte. Det är antagligen för mycket begärt att riksdagsledamöterna ska följa sina övertygelser snarare än snegla på Sifoundersökningarna.

En av dom mest fascinerande sakerna när det gäller den svenska monarkin är medias inställning. Inom nästan alla samhällsområden finns det åtminstone någon representant för etablerade media som har ambitionen att gräva upp de begravda hundarna. Men inte när det gäller kungahuset.

Tänk bara på dom där hyllningsprogrammen som sänds i statstelevisionen runt nyår varje år. Reportrarna följer kungafamiljen jorden runt och speglar alltihop fullständigt okritiskt. Jämför med hur ledande politiker bevakas. Visst görs det gulligullprogram med statsministrar och andra också, men aldrig utan att det åtminstone ställs en eller annan liten kritisk fråga, eller att någon som tycker annorlunda får komma till tals.

I Sverige gör inte ens skvallerpressen sin plikt. Det kan bero på olika saker.

a) Den svenska kungafamiljen är fullständigt fläckfri, till skillnad från motsvarigheterna i England och Monaco till exempel.

b) Den svenska skvallerpressen är för feg för att rapportera om det skvaller som finns, och dessutom är dom som läser den sortens tidningar mer intresserade av glamour än av avslöjanden.

Vilket är mest sannolikt? Att döma av vad journalister och andra med erfarenhet av hovet snackar om när dom är på lyran lutar jag åt b-alternativet.

Visst kan man säga att kungafamiljen också har rätt till ett privatliv och att det på sätt och vis är synd om barnen som föds in i eländet. Men vill dom slippa kan dom ju alltid abdikera. Nä, kungafamiljen förtjänar inga tårar. Vill kronprinsessan vara som alla andra får hon sluta upp med att vara prinsessa.

Även bortsett från rent skvaller finns det massor av godbitar för grävande journalister att hugga tag i. Kungamaktens ekonomi till exempel. Bidragsmygel är alltid spännande. Hur står det till med den saken? Carl Bernadotte är ju landets största bidragstagare. Ja, han spelar faktiskt i en helt egen division.

Riksdagens anslag till den kungliga apparaten uppgår till mer än 73 miljoner kronor. Därutöver anslås pengar till Statens fastighetsverk för att underhålla slottsbyggnaderna. Kungafamiljen har en del andra förmåner också. Bland annat disponerar kungen Kungliga Djurgården, som annars egentligen ägs av staten.

Det finns andra privilegier än dom rent ekonomiska. Medborgare Bernadotte är inte som oss andra. Han är kung och statschef och han kan inte åtalas för sina gärningar, utom i rent civilrättsliga frågor. Samma sak kommer att gälla för hans efterträdare, som ärver privilegierna. Rätt häftigt, eller hur? Vore kul att veta hur det hela funkar i praktiken. Det är ju allmänt känt att kungen gillar snabba bilar. Hur många gånger har han klarat sej undan böter för fortkörning? Och var går gränsen för vad han kan komma undan med? Mord?

I den mån det funnits någon organiserad opinionsbildning mot monarkin är det mest republikaner som stått för den. Men vad är det för mening med att byta ut kungen mot en president? Kungen har ju åtminstone ingen riktig politisk makt. Det kan man mycket väl tänka sej att en president skulle kunna få. Ur askan i elden alltså.

Den som vill byta en sorts statschef mot en annan missar dessutom den viktigaste poängen. Det stor felet med monarkin är inte att den bygger på ärftlighet, utan att den är ett system där en människa betraktas som förmer än alla andra. Vem har gett kungen rätten att företräda mej på resor jorden runt, och att skaka tass med statsbyråkrater från andra länder i mitt namn, och på min bekostnad dessutom? Inte jag i alla fall. Det problemet finns i en republik också. President är bara ett annat namn på jobbet som övermänniska.

Alternativet till att leva under en kung är inte att leva under en president, utan att leva herrelös.