Vem ska ta kontrollen
över himlen?

När jag läser 1984 författad av George Orwell slår det mig att denna kombination av gott och ont, fiende och vän är ett genomgående drag i den amerikanska utrikes- och inrikespolitiken idag. Men det är inte bara demoniseringen av den fiende som för tillfället står i skottgluggen utan det är också det ombytliga utpekandet av vem som är fienden. Den analytiskt lagde får en känsla av att det är inte beroende på fienden vilken som blir utpekad, utan det beror på den rådande situationen och vilka mål den amerikanska politiken har för ögonen.

I 1984 är en av de mest skrämmande konstruktionerna den som handlar om vänner och fiender. I den framtid som Orwell skildrar är vänner och fiender inte något som beror på hur den nationen agerar utan på inrikespolitiskt spel eller rättare sagt ett inrikespolitiskt mål. Målet är att befolkningen alltid ska ha en fiende för att inte reflektera kring de svagheter som finns inom den egna nationen. Om den fiende som skall bekämpas alltid finns utanför ens egna gränser, alltid är "den andre", riktas uppmärksamheten inte till de möjligheter till förändrings som finns inom de egna gränserna. Huvudpersonen i 1984 genomskådar detta. Bytet av fiende sker efter ungefär fem år. Då slutar ett krig men ett annat tar vid. Då är det den nya fienden som demoniseras och den förra beskrivs som vän och allierad. Alla historiska bevis för att det motsatta förhållandet gällde tidigare raderas genom "felsökning" i medierna. Människor som ifrågasätter omsvägningen omprogrameras för att de har gjort "feltänk".

I somras var en annan George i Sverige. George W Bush, den amerikanske presidenten. Mötet med de europeiska ledarna handlade om miljön och missilförsvar. Båda frågorna är konfliktfyllda men framför allt inrymmer de stora vägval inför framtiden. Ska vi leva på en jord som vi utnyttjar så mycket att vi inte kommer att överleva i dess famn? Ska vi genom att bygga ett missilförsvar som skyddar en del av jorden mot en annan utrota alla hot? Detta är två frågor som kan diskuteras som bakgrund till de vägval som George ville diskutera. Efter de senaste händelserna ser vi att möjligheten att skydda valda delar av världen inte fungerar. Länder kan aldrig skydda sig fullständigt från en politik som fortsätter att utvidga klyftorna i världen och implementera ett kapitalistiskt system som enbart gynnar de redan starka.

Det har varit en lång period när de västvärldens kapitalistiska logik övertygat människor om industrialismens utopi. Dess grundtanke är att människan kan genom en högre avkastning på insatt kapital (produktivitet) skapa välfärd och ett bättre liv till alla människor. Miljön har i detta synsätt varit ett verktyg för att uppnå större välfärd för befolkningen. Nu ser vi följderna och kan ana konsekvenserna. Följderna är nedsmutsat natur men konsekvenserna är en utrotning av oss själva.

Växthuseffekten ökar jordens temperatur med 1 grad de närmaste 50 åren anser FN i sin klimatrapport. Det är en siffra som är förödande. Jorden som vi känner den idag kommer att förändras och förändringarna är stora. Miljön är vi. Vi kommer inte undan att vi består av samma delar som allt annat. Demokritos kallade det atomer när han filosoferade om människans uppkomst i Grekland på 3000 f. Kr. Små delar som sätts ihop till en större enhet. Det vi som människor gör påverkar den miljö som vi lever i. Enligt George W Bush är inte den delen av oss som vi kallar för naturen, värd att ta vara på. Han anser att inga amerikanska jobb kan gå före en reglering av koldioxidutsläppen. Det goda är tillväxt och det onda är naturen som inte uppför sig som den ska.

Det onda och goda manifesteras också i tanken på missilförsvaret. Det är här vi hittar den intressanta parallellen till 1984. Fienderna ändras. Numera är Sovjetunionen en vän. För tio år sedan var det en fiende. Varför har det svängt så här? Självklart kan tyckas för på den tiden var Sovjet hjärtat i den kommunistiska kroppen vilken även ansågs som det största hotet mot den amerikanska drömmen.

Numera är Sovjetunionen ett uppdelat lapptäcke där maffian har tagit den position som tidigare staten höll. Den demokratiska utveckling som ser lovvärd ut i konstitutionella sammanhang har inte sin motsvarighet i faktiska skeenden bland befolkningen. Den fiende som har blivit vän är alltså knappast någon som har förändrats så dramatiskt att en total omvärdering har kunnat ske. Finns det då andra skäl till ett missilförsvar. Hot från terrorister framhålls som det stora hotet. Stater med kärnvapen exempelvis Pakistan eller Nordkorea eller människor som Usama bin Ladin är demonerna som numera får stå som modeller för ondskan. Dessa anses vara nationer och personer med sådan ondska att de inte väjer för ett terrordåd även om de riskerar att bli dödade eller utplånade. Detta är hotet som missilförsvaret ska hindra emot. Genom de senaste händelserna vet vi att ett missilförsvar inte hindrar människor som känner ett avsky mot USA att attackera dess finansiella centrum.

Men är det inte egentligen den ondska som finns inom det goda men som amerikanarna vägrar att erkänna som borde bekämpas med missilförsvarspengarna? 1995 detonerade en bomb i Oklahoma. Det var ett uttryck för den frustration och ilska många människor i USA känner inför sin egna situation. Oklahoma-bomben liksom de otaliga ihjälskjutningarna av skolbarn vid USA:s skolor är uttryck för ett samhälle som borde ta itu med sina inrikesproblem i stället för att måla fan på väggen.

I stället för att byta fiende och måla upp ett nytt hot som världen måste räddas för så är det dags för Bush och amerikanarna att dra upp huvudet ur sanden och lösa den problematiska situation som finns i deras egna land. Valet i höstas var symptomatiskt för ett misslyckat demokratiskt system som om det inte redan har så håller på att sprängas inifrån av motsättningar som inte kan hanteras med högre tillväxt eller uppgångar på börsen.

Det är motsättningar som bottnar i människors vardagliga frustration att det hela tiden är andra människor som ökar sin välfärd men inte man själv. Under tiden som USA haft sin bästa tillväxtperiod sedan 1960-talet har de som lever under 1 dollar per år ökat dramatiskt. Klyftorna vidgas med en politik som har som syfte att ena ett land mot en yttre fiende.

Om nu detta synsätt får fortsätta hamnar vi i vad demonstranterna för besinning söndagen den 31 september hävdade "an eye for an eye makes the whole world blind". En Orwellsk värld där fienden blir vän och vän blir fiende, är alltså en funktion av ett land där man vägrar se sitt eget misslyckande. Ett land där jakten på fiender utanför gränserna gör dem blinda för de problem som finns på hemmaplan.

Vem ska ta kontrollen över himlen?