Hiroshima - Andra
Världskrigets sista
händelse eller Kalla
Krigets första?

Om man vinner Andra Världskriget och Kalla Kriget, betyder det att man aldrig kommer att behöva säga förlåt?

Tyskarna har bett judarna och polackerna om ursäkt. Japanerna har bett kineserna och koreanerna, och amerikanerna om ursäkt för att de inte bröt de diplomatiska förbindelserna innan de anföll Pearl Harbor.

Ryssarna har bett polackerna om ursäkt för illdåd som begicks mot civila och de har bett japanerna om ursäkt för misshandel av fångar. Det sovjetiska kommunistpartiet bad till och med om ursäkt för utrikespolitiska misstag som "ökade spänningarna gentemot Väst"¹.

Finns det någon anledning för att USA skulle be Japan om ursäkt för att Hiroshima och Nagasaki sönderdelades i atomer? De som tvistar i denna fråga ställer nu upp sig i stridsformation inför femtioårsminnet av atombomberna den 6 och 9 augusti 1945.

Under förra årets heta gräl om Smithsonian-institutets utställning om Enola Gay, B-29-flygplanet som släppte atombomben på Hiroshima, blev vissa amerikanska krigsveteraner helt vansinniga. De rasade över att man lyfte fram de rysliga dödsfall som bomben orsakade och de kvardröjande effekterna från radioaktiv strålning, och de tog illa upp av att civila japaner framställdes som oskyldiga offer. En flygvapengrupp sade att veteranerna "kände sig atombombade"².

Även i Japan har årsdagen blåst nytt liv i debatten. Borgmästarna i de två japanska städerna i fråga uttalade sig om en stor "avgrund i uppfattningar" mellan de två länderna ³.

Nagasakis borgmästare Hitoshi Motoshima tog sig förbi den kulturella avsmaken mot att förolämpa andra och kallade bombningarna för "ett av de två största brotten mot mänskligheten under 1900-talet, tillsammans med Förintelsen"⁴.

De som försvarar det amerikanska angreppet kontrar med att bomben faktiskt räddade liv. Det stoppade kriget tidigare och undanröjde behovet av ett markangrepp. Bedömningar av den dödssiffra vi antogs ha sluppit rör sig mellan 20 000 och 1,2 miljoner och hänger snarare samman med politiska dagordningar än med objektiva beräkningar⁵.

Men hur som helst är det en oväsentlig och genomfalsk tudelning att kalla frågan för ett val mellan atombomben och en markinvasion. 1945 gick hela Japans militär och industri mot ett malande slut.

De tillgångar som behövdes för att föra krig var i stort sett utsuddade. Flottan och flygvapnet hade förstörts skepp för skepp, plan för plan, utan någon möjlighet att återuppbyggas.

När önationens livlina till oljan började påfrestas 1945 var kriget över, bortsett från striderna. I juni klagade general Curtis LeMay, chef för luftbombningarna, över att det efter månader av fruktansvärd brandbombning inte fanns något annat kvar av de japanska städerna för hans bombplan än "soptunnemål".

I juli kunde amerikanska plan flyga över Japan utan motstånd och bomba så mycket och länge som de hade lust till. Japan kunde inte längre försvara sig⁶.

Efter kriget fick världen veta vad USA:s ledare hade vetat i början av 1945: Japan var militärt besegrat långt innan Hiroshima. Landet hade försökt i månader, om inte år, att ge upp, och USA hade hela tiden struntat i dessa inviter.

Ett telegram från den 5 maj som uppfångades och avkodades av USA skingrade alla möjliga tvivel om att japanerna var angelägna om att sluta fred. Det sändes till Berlin av den tyska ambassadören i Tokyo efter att han hade talat med en hög japansk officer i flottan och löd:

Eftersom situationen anses vara klart hopplös, skulle stora delar av de japanska militära styrkorna inte se med ovilja på en amerikansk begäran om kapitulation, även om villkoren vore hårda⁷.

Såvitt vi vet gjorde Washington ingenting för att följa upp denna öppning. Senare samma månad avvisade krigsminister Henry L. Stimson nästan lite lynnigt tre olika höga rekommendationer från Trumans regering (Roosevelt hade just dött) om att påbörja fredsförhandlingar.

Förslagen förespråkade att man skulle ge signaler till Japan om att USA var redo att överväga att behålla det mycket viktiga kejsardömet. USA skulle alltså inte kräva någon "villkorslös kapitulation"⁸.

Stimson, liksom andra höga amerikanska tjänstemän, struntade i princip i om kejsaren skulle få vara kvar eller inte. Benämningen "villkorslös kapitulation" hade alltid varit en propagandasak. Krig slutade alltid med något slags villkor.

Till viss del ställdes kravet med tanke på den amerikanska inrikespolitiken - för att inte verka gå japanerna till mötes. Desto viktigare var att det återspeglade en önskan att japanerna inte skulle ge upp innan bomben hade använts.

Som en av de få människor som hade känt till Manhattanprojektet från början hade Stimson börjat tänka på det som om det vore hans egen bomb - "min hemlighet", som han kallade den i sin dagbok⁹.

Den 6 juni sade han till president Truman att han var "rädd" att flygvapnet, innan atombomberna var klara för leverans, skulle ha gjort Japan så "utbombat" att det nya vapnet "inte skulle få en rättvis bakgrund att visa sin styrka mot"¹⁰.

I sina memoarer senare erkände Stimson att "inga ansträngningar gjordes, och inga övervägdes heller allvarligt, för att nå kapitulation enbart för att undvika att bomben skulle användas"¹¹.

Möte i Potsdam

"Hans Majestät är extremt angelägen om att avsluta kriget så snart som möjligt", löd ett meddelande. "Men om USA och Storbritannien skulle insistera på en ovillkorlig kapitulation skulle Japan tvingas kämpa till det bittra slutet"¹².

Den 25 juli, under Potsdamkonferensen, blev Sato tillsagd att uppvakta den ryske utrikesministern Molotov för att imponera ryssarna "med uppriktigheten i vår önskan att avsluta kriget [och] låta dem förstå att vi försöker avsluta fientligheterna genom att be om högst rimliga villkor för att säkerställa och behålla vår nationella existens och ära" (vilket innebar att behålla Kejsar Hirohito)¹³.

Washington hade knäckt den japanska koden flera år tidigare och behövde inte vänta på att informeras av ryssarna om dessa inviter. De fick reda på det direkt och gjorde ingenting.

Nationalarkiven i Washington innehåller faktiskt dokument som rapporterar liknande misslyckade japanska fredstrevare så långt bak som till 1943¹⁴.

Det var alltså med full vetskap om att Japan febrilt försökte avsluta kriget som president Truman och hans hårdföre statssekreterare James Byrnes lade till uttrycket "ovillkorlig kapitulation" i Potsdamdeklarationen den 26 juli.

Denna "sista varning" och formulering av kapitulationsvillkor för Japan var hur som helst ett skådespel. Dagen innan den skrevs hade Harry Truman godkänt ordern om att släppa en femton kilotons atombomb över staden Hiroshima¹⁵.

Många amerikanska militärer var inte alls glada över kravet på ovillkorlig kapitulation eller över att atombomben användes. Vid tiden för Potsdamkonferensen försäkrade general Hap Arnold att vanliga bomber skulle kunna få slut på kriget.

Admiral Ernest King menade att en sjöfartsblockad i sig skulle svälta japanerna nog för att få dem att ge upp.

General Douglas MacArthur var övertygad om att det var nödvändigt att behålla kejsaren för att få till en fungerande fred. Han blev upprörd över kravet på ovillkorlig kapitulation.

Admiral William Leahy höll med. Att vägra låta kejsaren vara kvar "skulle bara göra japanerna desperata och öka vår lista över stupade", menade han.

Han tillade att Japan, som i stort sett var besegrat, skulle kunna sluta slåss om kravet på ovillkorlig kapitulation skulle överges. Leahy såg ingen militär anledning till atombomben, utan ansåg att beslutet att använda den "klart var politiskt", som kanske fattades "på grund av de ofantliga summor som hade lagts i projektet"¹⁶.

Till slut har vi General Dwight Eisenhowers redogörelse för en konversation med Stimson där han sade till krigsministeren att:

Japan var redan besegrat och att fälla bomben var fullständigt onödigt. Jag menade att vårt land borde undvika att chockera världsopinionen och använda ett vapen vars tillämpning enligt min mening inte längre var nödvändig som åtgärd för att rädda amerikanska liv. Det var min åsikt att Japan vid det tillfället sökte något slags sätt att ge upp på ett sätt där det skulle "förlora ansiktet" på ett minimalt sätt. Ministern var djupt upprörd av min attityd och nästan ursinnigt bestred han de anledningar jag gav för mina snabba slutsatser¹⁷.

Om USA:s anledning att fälla bomberna, vilket det verkar vara, varken grundades i att få en så snabb fred som möjligt, eller att som enda sätt undvika en markinvasion, måste vi söka vidare för att få en förklaring.

Sovjetunionen som måltavla

Det har hävdats att atombomberna inte så mycket var Andra Världskrigets sista handling som det var Kalla Krigets första. Även om Japan bombades var vapnen riktade rakt emot Sovjetunionens röda hjärta. I över 70 år har det avgörande syftet för USA:s utrikespolitik, i stort sett det enda väsentliga målet, varit "kommunistfaktorn".

Andra Världskriget och en krigsallians med Sovjetunionen medförde ingen ideologisk förändring hos de antikommunister som ägde och styrde USA. Det var bara en kort andningspaus i en kamp som hade börjat med USA:s invasion av Ryssland 1918¹⁸.

Det är knappast förvånande då att USA 25 år senare hemlighöll atombombsprojektet för Sovjetunionen, medan landet drabbades av de högsta dödssiffrorna av alla länder som deltog i Andra Världskriget. Däremot fick britterna del av informationen.

Enligt Manhattanprojektforskaren Leo Szilard hade statssekreterare Byrnes sagt att bombens största fördelar inte var dess effekt på Japan utan dess kraft att "göra Ryssland mer hanterbart i Europa"¹⁹.

General Leslie Groves, chef för Manhattanprojektet, vittnade år 1954 om att "Från omkring två veckor efter att jag hade tagit ledningen över detta projekt hade jag inga illusioner om annat än att Ryssland var vår fiende och att projektet drevs baserat på det"²⁰.

USA tänkte efterkrigstid. En venezuelansk diplomat rapporterade till sin regering efter ett möte i maj 1945 att vice statssekreterare Nelson Rockefeller "förmedlade till oss USA-regeringens oro angående den ryska attityden".

USA-tjänstemännen "började tala om kommunismen på samma sätt som de en gång hade talat om nazismen och de efterlyste en världsdelssolidaritet och ett halvklotsförsvar mot den", sade han²¹.

Churchill, som hade känt till vapnet innan Truman, förstod hur användbart det var: "Här hade vi då ett snabbt slut på Andra Världskriget", sade han om bomben, och tillade angående ryssarnas framryckningar in i Europa "och kanske till en massa annat vid sidan om. (...) Nu hade vi något i våra händer som skulle klä om balansen med ryssarna"²². Stimson hänvisade till situationen direkt efter Nagasaki när han beskrev det som skulle komma att kallas "atomdiplomatin":

På Statsdepartementet utvecklades en tendens att se bomben som ett diplomatiskt vapen. Några av de ledande figurerna inom utrikespolitiken blev ursinniga av de upprepade bevisen för ryssarnas svekfullhet och var måna om att gå om kring med bomben som ett ess i rockärmen ett tag (...) De amerikanska statsmännen var angelägna om att deras land skulle trakassera ryssarna med bomben hängande ganska skrytsamt över höften²³.

"Den psykologiska effekten [av bomberna] på Stalin var tvåfaldig", noterade historikern Charles L. Mee Jr. "Amerikanerna hade inte bara använt en domedagsmaskin. De hade använt den när det inte var nödvändigt, militärt sett, vilket Stalin visste. Det var detta sista kyliga faktum som tveklöst gjorde störst intryck på ryssarna"²⁴.

Efter att Enola Gay hade släppt sin last över Hiroshima den 6 augusti, skulle sunt förnuft (vanligt hyfs gällde inte här) ha tillåtit en tillräckligt lång paus för att japanska myndighetspersoner skulle kunna resa till staden, bekräfta hur förstörd den var, och svara innan USA släppte nästa bomb.

Klockan 11 på morgonen den 9 augusti sade premiärminister Kintaro Suzuki till det japanska kabinettet att "under nuvarnade förutsättningar har jag dragit slutsatsen att vårt enda alternativ är att godta Potsdamförklaringen och avsluta kriget". Några ögonblick senare föll den andra bomben över Nagasaki²⁵.

Några hundra tusen japanska civila dog i de två anfallen och många fler fick fruktansvärda skador och bestående skador på arvsmassan. Efter kriget satt Hans Kejserliga Höghet kvar på tronen och de gentlemän som styrde USA hade absolut inga bekymmer med det. Det hade de aldrig haft.

USA:s Strategiska Bombutredning (Strategic Bombing Survey) från 1946 drog följande slutsats:

"Det förefaller tydligt att luftherraväldet över Japan även utan atombombsanfallen kunde ha utövat tillräckligt med påtryckningar för att få till stånd en ovillkorlig kapitulation och undvikit behovet av en invasion. Grundat på en detaljerad undersökning av samtliga fakta och med stöd av vittnesmål från de överlevande japanska ledare som var inblandade, är det utredningens åsikt att Japan garanterat skulle ha gett upp innan den 31 december 1945 och med full sannolikhet innan den 1 november 1945, även om atombomberna inte hade fällts, även om Ryssland inte hade gått med i kriget, och även om ingen invasion hade planerats eller övervägts"²⁶.

Det har ända fram i vår tid hävdats att det inte skulle ha spelat någon roll om USA hade reagerat på de japanska fredstrevarna, eftersom kejsaren bara var militärens nickedocka, och att militären aldrig skulle ha gett upp om inte atombomberna skulle ha använts.

Men "kejsaren som nickedocka"-teorin var inget annat än en skapelse av general MacArthur, Japans militärguvernör, med syfte att rättfärdiga hans personliga önskan att kejsaren inte skulle åtalas som krigsförbrytare tillsammans med en massa andra japanska regeringsföreträdare²⁷. (27)

I vilket fall som helst ursäktar detta inte, och kan inte ursäkta, USA:s regering för att den inte ens försökte använda den klart bästa lösningen ur mänsklighetens synvinkel, nämligen att svara seriöst på de japanska fredsinviterna. Oavsett hur mycket makt de militära ledarna hade, hade de civila krafterna helt enkelt makten att lägga fram fredsinviter. Deras ställning skulle enbart ha gynnats av ett positivt amerikanskt svar.

William Blum
Översättning: Andreas Bryhn

William Blum har skrivit:
Killing Hope: US Military and CIA Interventions Since World War 2
(på svenska: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik)
Rogue State: A Guide to the World's Only Superpower
West-Bloc Dissident: A Cold War Memoir
Freeing the World to Death: Essays on the American Empire

Han skriver dessutom ett nyhetsbrev på engelska som går ut varje månad. "The Anti-Empire Report" kan beställas genom att maila bblum6@aol.com med ordet "add" i ämnesrutan.