Milton Friedman och
massmördaren Pinochet

Milton Friedman hade ingen aning om att hans sex dagars resa till Chile i mars 1975 skulle skapa så mycket uppståndelse.

Han hade bjudits in till Santiago av en grupp chilenska ekonomer som under de föregående årtiondena hade utbildats på University of Chicago, på ett program som hade satts ihop av Friedmans kollega, Arnold Harberger.

Två år efter att Allende hade störtats hade diktaturen fått problem med att få styr på inflationen. Det var då som ”the Chicago Boys” började få verkligt inflytande gentemot general Augusto Pinochets militärregim. De rekommenderade något som Friedman redan hade börjat kalla för ”chockbehandling” eller ”chockprogram”.

Det gick ut på att omedelbart stoppa tryckningen av sedlar för att finansiera budgetunderskott, skära ner i offentliga utgifter med 20-25 procent, avskeda tiotusentals offentliganställda, avreglera löner och priser, privatisera statliga företag och avreglera kapitalmarknader. ”Fullständig frihandel” var Friedmans råd.

Friedman och Harberger flögs ner för att ”hjälpa till att sälja in” planen till militärjuntan, som trots sitt nitiska försvar för fri företagsamhet som idé, ägnade sig åt statlig kontroll över näringslivet och att upprätthålla en stor offentlig sektor.

Friedman gav en serie föreläsningar och träffade Pinochet i 45 minuter, där generalen ”gav osedvanligt få antydningar om sina egna eller regeringens tankar”.

Men han lade märke till att diktatorn, som var ansvarig för att ha torterat tiotusentals chilenare, verkade ”välvilligt attraherad av iden om chockbehandling”.

Försvar mot protester

Friedman kom hem till en eldstorm av protester, som förvärrades av hans kändisskap som kolumnist för tidskriften Newsweek och för de pågående avslöjandena om Washingtons och USA:s storföretags roll i störtandet av Allende.

Friedman försvarade sitt förhållande till Pinochet genom att säga att om Allende skulle ha fått vara kvar så skulle chilenarna ha fått genomlida ”tusentals likviderade och kanske massiv svält … tortyr och orättfärdiga fängelsestraff”.

Men likvidering av tusentals människor, massiv svält, tortyr och orättfärdiga fängelsestraff var exakt det som skedde i Chile precis under den tid som Chicago-ekonomen försvarade sin skyddsling.

Allende gick under eftersom han vägrade att förråda Chiles långa demokratiska tradition och införa undantagstillstånd.

Trots det så insisterade Friedman att militärjuntan erbjöd ”mer utrymme för individuella initiativ och för en privat livssfär” och därigenom en större ”chans att återgå till ett demokratiskt samhälle”.

Det var bara nonsensprat, men det gav Friedman chansen att öva sin förståelse av sambandet mellan kapitalism och frihet.

Friheten - omdefinierad

Pinochets och Friedmans kritiker tog Chile som bevis för att den absoluta frimarknadspolitik som Chicago-skolan argumenterade för, enbart var möjlig genom förtryck.

Friedman kontrade genom att omdefiniera frihetens betydelse. Tvärt emot den rådande uppfattningen efter Andra Världskriget, att politisk frihet hade ett samband med någon slags social utjämning, hävdade han att ”ekonomisk frihet är en nödvändig förutsättning för politisk frihet”.

Denna ekvation av ”kapitalism och frihet” var ett ännu mer betydande bidrag än Friedmans ekonomiska formler, för att återupprätta högerpolitiken på 1970-talet.

I dag finns denna formulering i den högerpolitiska rörelsens hjärta, accepterad som allmänt sunt förnuft av mittfårans politiker och opinionsbildare.

På samma sätt finns begreppet inkapslat i Bushs nationella säkerhetsdoktrin, där ”ekonomisk frihet” står nämnt dubbelt så ofta som ”politisk frihet”.

Roten till eländet: socialism

När Friedman var i Chile gav han ett tal med titeln ”Frihetens bräcklighet” där han beskrev ”den roll för det fria samhällets förstörelse som spelades av välfärdsstatens framväxt”.

Chiles dåvarande svårigheter berodde enligt Friedman ”nästan enbart på den fyrtioåriga trenden mot kollektivism, socialism och välfärdsstat … en väg som skulle leda till tvång snarare än frihet”.

Han hävdade att Pinochets regim var en vändpunkt i en långvarig kampanj som avlägsnade demokratins falska skal för att komma åt frihetens inre kärna.

”Problemet har inget nutida ursprung”, skrev Friedman i ett uppföljande brev till Pinochet, utan ”kommer från trender mot socialism som började för fyrtio år sedan och nådde sin logiska och fruktansvärda höjdpunkt i Allendes regim”.

Han hyllade generalen för att ha fått tillbaka Chile på ”rätt spår” med de ”många åtgärder ni redan har vidtagit för att vända denna trend”.

Laboratorieexperimentet Chile

Chile blev enligt tidskriften Business Week ett ”laboratorieexperiment” för att tämja inflationen. En månad efter Friedmans besök tillkännagav den chilenska militärjuntan att inflationen skulle stoppas ”till varje pris”.

Regimen skar ned de offentliga utgifterna med 27 procent, stängde i praktiken ner det nationella myntverket och brände sedelbuntar av den lokala valutan.

Staten gjorde sig av med sitt banksystem och avreglerade finansmarknaden, inklusive räntorna. Den skar ned kraftigt på tullar, avreglerade priser på mer än 2000 varor och tog bort hinder för utländska investeringar.

Tiotusentals offentliganställda blev av med jobbet samtidigt som regeringen auktionerade ut mer än fyrahundra statliga företag, i något som blev en spektakulär överföring av rikedom till den privata sektorn.

Multinationella företag fick inte bara rätt att föra ut hundra procent av vinsten ur landet, utan fick även garanterade växelkurser som hjälp.

Nya lagar behandlade arbetskraften som vilken ”fri” vara som helst. Därigenom sveptes fyrtio års progressiv arbetslagstiftning bort. Sjukvården privatiserades, liksom pensionssystemet.

Stigfinnare och vägvisare

Den chilenska ekonomen och Chicago-studenten José Piñera har beskrivit att Pinochet ”kände att han gjorde historia”, att ”han ville ligga framför både Reagan och Thatcher”.

Även Friedman såg sig själv som en av fronttrupperna. ”I varje generation måste det finnas någon som går hela vägen, och det är därför jag anser det jag anser”, är ett Friedman-citat som New York Times återger i sin smickrande dödsruna.

De var vägröjare båda två, siare som förkunnade om en härlig och skoningslös ny värld. Men om Pinochets revolution skulle kunna spridas över Latinamerika och till andra ställen, så måste den först slå rot i USA.

Och samtidigt som diktatorn ”torterade människor så att priserna kunde vara fria”, vilket den uruguayanske författaren Eduardo Galeano en gång med galghumor konstaterade, så kraftsamlade redan den rebellrörelse, som senare skulle förenas bakom Ronald Reagan.

I dag sitter Pinochet i husarrest för sitt varumärke för ”chockterapi”, medan Friedman är död. Men den värld de hjälpte till att förlösa lever vidare i alltmer groteska former.

Det som sågs som extremt i Chile 1975 har nu blivit normen i dagens USA: ett samhälle där marknaden definierar total mänsklig fullbordan, och en regering som torterar i frihetens namn.