När Lenin krossade den
ryska
fackföreningsrörelsen

Översättning: Eugéne Albán, 1924. Yelahs redaktion har moderniserat språket.

När vi kom till Petrograd (S:t Petersburg) härskade där en upprörd stämning med anledning av hetsiga diskussioner om fackföreningarnas roll. Förhållandena inom dessa hade framkallat så mycket missnöje bland medlemmarna att det kommunistiska partiet tvingades ta upp frågan till behandling.

Redan i oktober hade fackföreningsfrågan diskuterats vid det kommunistiska partiets förhandlingar, och diskussionerna hade fortsatt under november och december för att nå höjdpunkten vid sovjets åttonde allryska kongress.

Alla ledande kommunister deltog i den stora ordstriden som skulle avgöra fackföreningarnas öde. Först var det Lenin-Zinovjev-fraktionen, som menade att fackföreningarnas huvuduppgift under proletariatets diktatur var att tjäna som skolor för kommunismen.

Den grupp som representerades av den gamle kommunisten Rjazanov höll fast vid att fackföreningarna var arbetarnas skyddsorganisationer.

Trotskij var ledare för den tredje fraktionen. Han trodde att fackföreningarna med tiden skulle komma att kontrollera industrin, men för närvarande måste organisationerna underkasta sig den militära disciplinen och fullständigt underordna sig statens intressen.

Den fjärde och betydelsefullaste gruppen var arbetaroppositionen, som representerades av Kollontaj och Sjljapnikov, som tolkade arbetarnas egna uppfattningar och hade deras stöd.

Arbetaroppositionen förklarade att regeringens ställning hade fördärvat arbetarnas intresse för landets ekonomiska återuppbygnad och paralyserat dess produktionsförmåga. De framhöll att oktoberrevolutionen hade utkämpats för att proletariatet skulle få hand om kontrollen över landets industriella liv.

De krävde att folket skulle befrias från den byråkratiska statens ok och det korrupta ämbetsmannaväldet, och att arbetarnas skapande krafter skulle få möjlighet att utvecklas.

Arbetaroppositionen var ett uttryck för de breda lagrens allmänna missnöje och deras önskningar.

Det blev en väldig kamp mellan Trotskij och Zinovjev, som jagade med varsina extratåg genom landet för att misskreditera varandras uppfattningar,

I Petrograd (S:t Petersburg), där Zinovjevs inflytande var mäktigt, uppstod det en stor strid innan Trotskij fick tillåtelse att framföra sina åsikter till den kommunistiska lokalavdelningen. Trotskij hetsade sinnena och hotade en tid att spränga partiet.

Vid kongressen fördömde Lenin arbetaroppositionen och förklarade att den var "anarkosyndikalistisk och behärskad av medelklassideologi", samt yrkade att oppositionen skulle undertryckas fullständigt.

Sjljapnikov, som var oppositionens mest inflytelserikaste ledare, betecknades av Lenin som en "fnurrig kommissarie" och tystades till slut genom att utnämnas till medlem av det kommunistiska partiets centralkommitté.

Alexandra Kollontaj blev tillsagd att hålla mun och lämna partiet. Hennes broschyr, som framställde oppositionens synpunkter, blev förbjuden.

Några av de mindre ljusen inom oppositionen omhändertogs av tjekan [bolsjevikernas säkerhetspolis, Yelahs anmärkning], och till och med Rjazanov, en gammal beprövad kommunist, "avstängdes" för sex månaders tid från all fackföreningsverksamhet.

Tips: Emma Goldmans bok Anarkistiska Minnen nyutgavs 2006 av Federativs Förlag (klicka)