Hur ska vi undvika att
historien upprepar sig?

Den fria tanken när den försökte spegla sig i det sociala sammanhanget, blev omedelbart attackerad av både det politiskt konservativa och repressiva etablissemanget, samt av de utomparlamentariska marxistiska organisationerna.

Vänsters grupperingar liknade mer fanatiska religiösa sekter än befrielserörelser. Att vara anarkist, radikalsocialist eller anarkoliberal betydde då att vara romantiker, om inte till och med halvfascist.

I dag vet vi hur det gick.

De ideologiserade militanta och de maktglupska unga intellektuella marxisterna blev vuxna och, de som inte valde terrorismens blinda gata, abdikerade sina gamla ideal och blev borgare. En del av dem hittar vi i dag i något etablerat parti (vänster eller höger). Men, det som är mest påtagligt och "rörande" är det faktum att de flesta av dem verkar ha abdikerat från den genuina törst efter frihet och rättvisa som de agiterade för för 25 till 30 år sedan.

De som ville förändra världen vaknade upp en dag och upptäckte att världen i stället hade förändrat dem.

Imperialism och globalisering

I dag är situationen annorlunda. Världen är sig lik, men på ytan utbreder sig en enorm spindelväv av teknisk information och tekniska möjligheter, som tillsammans med de snabba och kaotiska förändringarna av den politisk-geografiska kartan, ger oss illusionen av att en verklig förändring har ägt rum. Efter statssocialismens undergång har statskapitalismen övertagit stafettpinnen, och den har gjort det utan att dölja en triumferande skadeglädje.

Staten, den så kallade liberala och demokratiska staten, har emellertid vunnit en Pyrrhusseger. Makten finns inte längre i politikernas händer, utan hos den marknad som staten har "befriat". Och den fria marknaden tror sig ha skapat ett nytt begrepp: globaliseringen av både ekonomin och politiken.

Idén om globalisering är emellertid inte ny; det fanns sådana tendenser redan under Romarriket. Tänk på begrepp som Cives Romanum (medborgare i imperiet) och Urbe Caput Mundi, alltså staden Rom som världens huvudstad. Samma vilja till makt finner vi senare under renässansen med en variation på samma tema: universalismen.

Den moderna idén och praktiken för globalisering hette imperialismen och den nådde sin kulmen på 1800-talet med kolonialismen, och framförallt med industrialismen.

Under förra seklet fortsatte imperialismen att utöka sig med bidrag från den röda varianten, Sovjetunionen. Lenin, Trotskij, Mao och Stalin lurade flera generationer med den messianska tron, att man genom kommunismen skulle befria världen från imperialismen.

Har då kapitalismen vunnit kampen?

Jag tvivlar, jag tror det är mer korrekt att säga att det var den röda versionen av "nazifascismen" som förlorade och hamnade på historiens soptipp.

Den nya kampen

Maktapparaten har visserligen bytt kläder, men den talar oberörd och orubblig, plutokratiskt och krigiskt även i dag. Den har till och med blivit större och starkare.

Vad betyder det?

Det betyder helt enkelt: kampen för frihet och rättvisa; kampen för de mänskliga rättigheterna och för en mänskligare värld måste fortsätta med kraft.

Det finns emellertid en risk, nämligen att den nya generationen begår samma misstag, som deras storebröder och storasystrar, pappor och mammor från sjuttiotalet gjorde sig skyldiga till.

Antiglobaliseringsrörelsen är som en bläckfisk med många armar och ben; en Kali (den indiska gudinna med sina otaliga armar). I organisationer som Attac och andra antiglobaliseringsrörelser finns många olika sorters människor: marxistiska grupperingar, religiösa rörelser (inte bara kristna), miljöaktivister, liberaler, anarkister med flera.

Det är därför sant att rörelsen saknar en väl strukturerad politisk strategi, förutom det att organisera alternativa debatter och demonstrationer. Men, detta är en fördel och inte en brist! Det visar att rörelsen - människorna - inte längre låter sig förföras av en enda ideologi, utan man ser möjligheter till en förändring av dagens ekonomiska och ekologiska politik, både inom ramen för de traditionella partierna och rörelserna och även i helt andra sammanhang.

Våld har förekommit ofta vid antiglobaliseringsrörelsens demonstrationer. I de flesta fall har detta våld varit en reaktion mot polisens brutalitet, men i andra fall var våldet både helt hänsynslöst och inte ursäktligt.

Det som hände i Genua borde aldrig mer få hända. Ingen bör sätta livet för att han/hon vill demonstrera, men inte heller borde man tillåta förekomsten av lättsinnigt och barbariskt våld bland demonstranterna.

Det är sant att media fäster större vikt vid kravallerna än vid rörelsens alternativa idéer till globalisering. Detta får inte hindra rörelsen att inom sig diskutera och komma med förslag på konkreta alternativa lösningar till nyliberalismen, miljöförstöringen och tredje världens misär.

Vi diskuterar polisens övervåld för mycket och glömmer bort att komma med verkliga alternativ till dem som vi kämpar emot!

Jättar eller dvärgar?

Makthavarna på G8-cirkusen i Genua är ingen Goliath, inga jättar, utan mer att betrakta som Snövits dvärgar. De som verkligen har makten fanns inte i Genua, utan var hemma hos sig och styrde både marknaden och även de politiska frågor som diskuterades under G8-mötet.

De åtta dvärgarna i Genua enades om ingenting och, som spel för gallerierna, skänkte de en miljard dollar till kampen mot aids, vilket gjorde att de afrikanska delegationerna kände sig direkt förolämpade.

Även de som fanns på gatan var större än de åtta dvärgarna. De såg ut som små David, men de var många; och hade drömmar, känslor...liv!

Men festen slutade alltså i blod.

De åtta stora åt middag medan en ung kille dog, skjuten av en rädd polis, lika gammal som honom själv, på en trång gata i Genua.

En liten man men sann, åtta stora men falska.

Skottet i Genua har plötsligt genomskådat pressmeddelanden, tv-reportage, raffinerade bufféer, ansiktskrämer, lögner och leenden. Det har gjort ett hål i den internationella politiska fåfängans ballong.

En riktig död mot ett virtuellt liv och makt.

När över tvåhundratusen människor marscherade fredligt eller krigiskt mot maktapparaten och mot den icke-symboliska buren i vilken den globala staten själv hade inhägnat sig, blev sprickan mellan de åtta stora i elfenbenstornet och staden (världen) en krater.

Nu förstår alla att cirkusföreställningen kallad G8 inte kan fortsätta. Ingen maktapparat borde tillåtas att bura in en hel stad och över 200 000 demonstranter. Med vilken rätt kan man sedan bli förvånad över att det förekommer våld?

Vad får makthavarna att kalla demonstranter för terrorister? De som terroriserades av staten reagerade helt enkelt mot överheten.

Däremot fanns det både i Genua och i Göteborg gäng av desperados som vandaliserade och använde våld mot saker och människor som inte hade gjort dem något.

Jag förstår desperationen och maktlösheten, men att sätta en stad i brand betyder att man agerar som fascister. Och det är precis det som makthavarna vill för att kunna sätta igång det repressiva maskineriet.

Och det finns en allvarlig risk; nämligen risken att våldet hela tiden trappas upp - precis som på sjuttiotalet. Därmed kan terrorismen (nya RAF) återigen komma att dra hela proteströrelsen med sig i graven.