How much blood can there
be?

Mitt intresse för politik vaknade några år innan jag upptäckte att serier inte növändigtvis behövde vara Fantomen ( även om jag fortfarande hävdar att Hans Lindahl är en av de bästa svenska serietecknarna ) men sedan gymnasiet har de följts åt, men sällan mötts. Fast det har hänt några gånger och i den här artikeln tänkte jag diskutera några exempel där politik på olika sätt färgar av sig i serier, det är på intet vis en heltäckande artikel utan jag plockade halvt på måfå ut diverse album och annat ur min bokhylla och ändå står det kvar serier jag hade kunnat skriva om. Eventuellt får de komma med i en annan artikel.

Ett av de smidigaste sätten att handskas med politiska ämnen i serier är i form av satir. Serier kan med fördel användas för att skildra mänskliga relationer och psykologiska processer, för att nämna några allvarliga ämnen. När serieskapare har ambitionen att presentera en analys av samhällsfrågor som går djupare än det slagordsmässiga tycks det som man alldeles glömmer bort att serier även är ett bildmedium och resultatet blir oftast illustrerade pamfletter som inte gör någon glad. Säkrare alltså att omformulera budskapet i satiriska termer.

Satir

Nu behöver ju detta inte vara något fel, en genomtänkt satir kan starta fler tankar hos läsaren än en, aldrig så välmenande, sömnpiller. Ett av de mest träffsäkra alster som presenteras de senaste åren är Give Me Liberty av Frank Miller (text) och Dave Gibbons (bild).

Av någon anledning togs den emot dåligt i Sverige, publik och kritiker hade antagligen väntat sig en korsning av Millers The Dark Knight Returns och Watchmen, tecknad av Gibbons och kunde inte ta serien för vad den var. Det är synd, för Give Me Liberty är en vildsint, men aldrig okontrollerad, satirisk betraktelse över ett framtida USA som gått överstyr, naturligtvis med klara paralleller till idag.

Huvudpersonen är Martha Washington som föds i slummen år 1995 (vilket naturligtvis är en pekpinne om att det egentligen är dagens USA som beskrivs) för att växa upp och så småningom efter en tid som ungdomsbrottsling bli soldat i Amerikas fredsbevarande styrkor, PAX.

Denna ungdomsperiod stökas ganska snabbt över men vi hinner ändå få en glimt av hur president Rexall, med klart Reaganliknande utseende, omväljs ett antal gånger med ständigt ökande militära inslag i paraden. Huvuddelen av handlingen går ut på att Martha hamnar i knipa pga en korrupt PAX-officer och hans intriger för att bli president och det är inte så mycket att säga om det, en rakt och (lite väl) enkelt berättad actionhistoria med några lustiga bifigurer.

Nyheterna

Det är i det omkringliggande som Give Me Libertys storhet ligger. Precis som i The Dark Knight Returns använder sig Miller av nyhetssändningar som delvis återberättar handlingen, delvis för den framåt men framförallt tjänar som miljöskildring. Vi får bland annat nöjet att se reklam från varuhuskedjan Behemoth där man kan köpa jättelika bestrålade livsmedel.

I Give Me Liberty utökas TVsändningarna dessutom med tidningssidor, med samma blandning av berättande och kommenterande funktion där ett antal av det amerikanska samhällets egendomligheter får sig en släng. Detta är i och för sig roligt men huvudnumret kommer ändå i miniseriens fjärde och avslutande del, då USA faller sönder i ett antal nya stater.

Nämnas kan Wonderland, befolkat av "funny animal" robotar som tagit människor som gisslan och kräver kulturell autonomi, Real America, där hamburgerkedjan Fat Boy regerar och The East Coast Capitalist Dictatorship, där namnet säger allt. Idogt serieläsande under många år har gjort att jag på sin höjd drar på munnen åt något roligt men när jag första gången studerade uppslaget med den nya kartan kunde jag inte låta bli att skratta högt.

Martha Washington Goes To War

Några år senare kom uppföljaren till Give Me Liberty, Martha Washington Goes To War, och här tappar tyvärr Miller/Gibbons greppet, bland lysande enskildheter där Reagan och TV-predikanter får sig en spark och de renlighetsbesatta sjukvårdsministerrobotarna (puh) och deras klonade blonda sjuksköterskesoldater firar triumfer, irrar Martha runt och jagar mystiska spöken som visar sig vara forskare, tekniker och militärer som beslutat sig för att samarbeta och byggt upp ett lyckorike där allt är bra och alla är snälla.

Antingen har jag missat ironin eller så har Miller fallit i predikarfällan. I vilket fall som helst blir man mycket gladare av Marthas första äventyr än hennes andra.

Elektra Assassin

En anledning till att besvikelsen på Give Me Liberty förvånar mig är att man kunde se tendenser till den sortens manus från Miller några år tidigare, Elektra Assasin (bild Bill Sienkiewicz) kan knappast ha gått någon serieintresserad förbi. Om någon läsare till äventyrs missat detta skruvade mästerverk från 1986-87 uppmanar jag omedelbart till köp, den finns i en samlingsvolym.

Att återberätta handlingen ter sig meningslöst, som den kränger hit och dit, men ramberättelsen går i alla fall ut på att den vackra mördarninjan Elektra, som Miller skapade när han gjorde Daredevil åt Marvel och den nästan enbart av mekanik bestående SHIELD-agenten John Garret skall mörda den demokratiske presidentkandidaten Ken Wind eftersom denne är besatt av djävulen.

När Elektra Assassin analyseras brukar det mest handla om Sienkiewiczs sanslösa blandning av stilar och tekniker och de är förvisso imponerande men jag tänkte koncentrera mig på den politiska satiren som inte är lika mycket huvudsak som i Give Me Liberty utan snarast har en utfyllnadsroll, som om Miller lite då och då fått för sig att driva med politiker och annat han inte gillar.

Om man betänker EAs tillkomsthistoria där manuset skrevs om med jämna mellanrum för att passa nya infall från de båda herrarna blir detta dock förklarligt.

Mest vällustigt är hur som helst avrättningarna av de båda presidentkandidaterna, där Ken Wind ständigt går runt som en fotokopierad, fånleende Kennedykopia (och detta var alltså innan Bill Clinton) och hasplar ur sig liberala floskler. Hans motkandidat, den namnlöse republikanske presidenten är å sin sida en liten, kolerisk blandning av Nixon och Reagan som sprutar ur sig saker som "Ken Wind is a faggot. He's a democrat, isn't he?".

Man kan dessutom i de två första kapitlen hitta antydningar till kritik av CIAs (här maskerat till Marvels motsvarighet SHIELD) beteende i Centralamerika även om det knappast finns någon djupare botten i form av frågor om hur det kommer sig att det får gå till så.

Senare i kapitel fyra möter vi collegeflickan Sandy, som är äppelkäck fast hon ligger i koma. Elektra tar av taktiska orsaker över hennes kropp och själ, något som ger Miller/Sienkiewicz tillfälle att ironisera över familjeflicksidealet när Sandy går runt och är helyllesöt samtidigt som hon har bisarra bondagefantasier.

Vilda idéer

Här, precis som i de tidigare exemplen är satiren ganska grund och ger ett hastigt påkommet intrycket där man har nöjt sig med de enklaste poängerna, visserligen har man ganska roligt, för det är två begåvade herrar som ligger bakom Elektra Assassin, men det stannar vid småleenden och läsaren ges ingen anledning att fundera vidare om bakomliggande politiska ideologier eller samhällsstrukturer eftersom det hela tiden skall hastas vidare mot nya häpnadsväckande uppslag och upptåg.

Som jag tidigare påpekat är Elektra Assassin inte i första hand en politisk serie, utan det är de vilda idéerna och den konsekvens med vilka de är genomförda som är seriens huvudsakliga syfte och även dess styrka.

Skuggspel

En definitivt renodlad politisk serie är däremot Shadowplay - The Secret Team, även den illustrerad av Sienkiewicz men med text av Alan Moore. Shadowplay ingår i en miniantologi kallad Brought To Light där samtliga serier behandlar CIAs smutsiga historia med fokus på organisationens inblandning i Centralamerika.

Förutom Shadowplay består Brought To Light av en satirserie av enklaste slag av undergroundveteranen Paul Mavrides och en stendöd dokumentär av Joyce Brabner och Thomas Yeates benämnd Flashpoint - The La Prensa Bombing. Det är alltså Shadowplay som är behållningen, men det är å andra sidan inget dåligt skuggspel Moore/Sienkiewicz visar upp.

Jag arbetar för "firman"

I en namnlös förmodat amerikansk stad glider en anonym person in på en bar där han/hon möter en örn som sitter och super för sig själv. Denne något luggslitne nationalsymbol säger sig representera "Firman" och börjar oombedd berätta vad för något denna firma sysslar med.

Det blir en expose över CIAs historia från efter andra världskrigets slut till idag (albumet är från 1989) och många av de terrordåd, lagbrott och statskupper "firman" ligger bakom. Med jämna mellanrum görs övergångar till den pladdrande örnen, där en nattsvart humor får tjäna som andhämtningspauser i berättandet av den groteska historien.

Denna historia berättas med en iskallt återhållen vrede som i kombination med Sienkiewiczs expressiva illustrationer låter fasansfulla fakta sjunka in med maximal effekt.

Det mest geniala greppet är emellertid att räkna om antalet dödade till swimmingpooler med blod, vilket får en helt annan effekt än om Moore nöjt sig med att presentera siffror som i en nyhetsnotis, det blir en hel del pooler till slut. Shadowplay pendlar mellan satir och politiskt reportage när de är som bäst och eftersom hantverket är kompetent så det förslår, Sienkiewiczs egensinniga teckningsstil tillåts aldrig skymma innehållet men är trots det &shyp; eller kanske just därför &shyp; en upplevelse i sig och Moore litar på styrkan i sitt budskap i stället för att basunera ut det, står serien sig ännu som en av de bästa politiska serier som gjorts.

Kompetent serieskapare

Kan man då resonera om politik i serier utan att satirisera och ändå komma ut med den konstnärliga äran i behåll? Kan man vara allvarlig utan att bli patetisk? Ja, det går men man får allt lov att vara en ytterst kompetent serieskapare om man ens skall försöka med sådana äventyr.

Det visar med all önskvärd tydlighet De Mänskliga Rättigheterna - Sex berättelser om förtyck, där sex serieskapare (i två fall författare/tecknare i par) fått i uppdrag att skapa en berättelse med utgångspunkt från de mänskliga rättigheterna och hur de kränks.

Albumet kom ut i flera länder samtidigt och intäkterna gick till olika typer av stöd för de mänskliga rättigheterna, i Sverige till Amnesty International, och var alltså ett ytterst lovvärt initiativ. Resultatet blev blandat, men långt bättre än det kunde ha blivit om mindre begåvade människor hade stått som upphovsmän. Denna artikel skulle bli alldeles mycket för längre än den redan är om jag skulle gå igenom samtliga sex historier, så jag nöjer mig med tre.

I Den Sista Rösten av Will Eisner väjer den gamle mästaren för allvaret i berättelsen och maskerar sin historia om allmän rösträtt till en allegorisk fabel. Allvaret går förlorat och eftersom Eisner inte tar ut svängarna tillräckligt hamnar Den Sista rösten mellan två stolar. När han dessutom väljer att porträttera militärkuppens frontfigurer som lustiga krumeluer känns hans historia mer än lovligt politiskt naiv.

Till Eisners försvar skall sägas att han inte blundar för att demokrati innebär ansvar och det alltså kan bli nog så krångligt och tjafsigt. Naturligtvis slarvar inte heller mannen som skapade The Spirit med berättandet utan det är inget fel på hantverket även om han har gjort betydligt bättre ifrån sig på den fronten tidigare.

Mors Tua, Vita Mea

Den följande berättelsen Mors Tua, Vita Mea är skriven och tecknad av Milo Manara, en man vars verk jag i allmänhet är ganska skeptisk emot, alltför ofta har det varit innehållslösa mjukpornografiska historier där den lätta teckningsstilen förvandlats till manér.

Intressant nog är dock denna historia om konstnärlig och åsiktsmässig frihet ett av antologins två starkaste bidrag. Det blir inte sämre av att det är en tydlig agitation mot maktelitens anspråk på att avgöra vad som får tänkas eller uttryckas i ord och bild.

På de åtta sidor han har till sitt förfogande koncentrerar Manara sig till ett fåtal personer, som knappast kan sägas vara särskilt väl utmejslade, men som ändå blir mer än de karikatyrer han vanligen rör sig med. Den eleganta teckningsstilen ger bilderna av inkvisitorer och tortyroffer en extra dimension, samtidigt som de realistiskt avbildade miljöerna aldrig låter läsaren glömma berättelsens relevans för samtiden, då miljöskildringen aldrig slutar i detaljexercis som skulle kunna dra blicken från vad som är centralt.

Skall man sammanfatta vad det är som gör att Manara lyckas där bland andra Eisner misslyckas är det han är tydlig i sitt budskap samtidigt som han besitter de hantverksmässiga förutsättningarna för att berätta en historia som har kvalitéer i sig själv, alltså samma egenskaper som finns hos Moore/Sienkiewicz i Shadowplay.

I en alldeles lugn stad

Dessa egenskaper besitter även Victor Mora (text) och Annie Goetzinger (bild) när de i I en alldeles lugn stad berättar en obehaglig historia om en torterare och hans offer.

Detta hade kunnat bli ett pekoral utan like men Mora/ Goetzinger är för slipade för sådant och antyder, där sämre förmågor hade visat. Därför förmår man ge större eftertryck åt budskapet, vars huvudpoäng anslås i seriens första rutor där festligheter pågår på stadens gator och alldeles vanliga, hyggliga medborgare dansar på gatorna samtidigt som fångar torteras i fängelsets källare.

Genom att med jämna mellanrum titta ut ur tortyrkällarna understryks, diskret men tydligt, att man kan leva ett gott liv i en diktatur eller halvdiktatur om man bara väljer att titta åt rätt håll. Antydningarna blir dock aldrig så diskreta att man som läsare för en sekund skulle kunna välja att inte se eller inte förstå.

I en alldeles lugn stad skiljer egentligen bara från Mors Tua, Vita Mea beträffande placering i tid och rum, berättartekniskt är de snarlika och har som jag tidigare påpekat samma underliggande idéer och hantverk som den format- och utrycksmässigt helt annorlunda Shadowplay.

Det tycks alltså som att det är dessa senare, huvudsakligen innehållsrelaterade egenskaper, snarare än formen som avgör om man kan berätta något om politik i serier som samtidigt går att läsa.

Det bästa och Det värsta

Mina två avslutande exempel är ägnade att delvis understryka denna tes, det första är ett mästerverk, det andra är bland den sämsta smörja jag läst. I Jakten av Pierre Christin (text) och Enki Bilal (bild) skildras hur de kommunistiska diktaturernas byråkratiska system ohjälpligt defomerar människor och deras ideal när de försöker överleva i den omänskliga värld partitoppen i respektive land utgör.

Ett antal höga partikoryféer från Warszawapaktens länder samlas på ett jaktslott i Polen för att jaga . Samtliga dessa män berättar historier om svek och förräderi mot vänner och ideal. För att gottgöra dessa svek avrättas en ung karriärkommunist av värsta Stalinsnitt i ett desperat försök att ändra historiens gång och rädda Sovjet och dess satellitstater undan det värsta eländet åtminstone.

Det är en ganska enkel historia berättartekniskt sett, nutid varvas med återblickar som ger ytterligare relief åt det aktuella skeendet genom att belysa personernas karaktär och förklara deras blodiga historia.

Däremot är ingenting annat enkelt i Jakten, personerna tillåts vara komplexa och flera diskussioner om moral och socialismens möjlighet förs parallellt.

Dessutom är Bilal alltid en lysande tecknare som förmår gestalta alla nyanser i texten. Det politiska innehållet behandlar som sagt de kommunistiska staterna och förtrycket där men Christin är ingen gaphals från höger utan förmår visa människor som en gång trodde på frihet, jämlikhet och rättvisa och någonstans, trots att de kompromissat bort större delen av sin själ, ändå har en liten dröm om ett samhälle byggt på dessa ideal.

Jakten är skriven före murens fall och samtidigt som den genom sin skildring av korruption hos de härskande skikten ger åtminstone en delförklaring till systemets sammanbrott skildrar den också en tro på att det skulle gå att reformera eländet som påminner om gamle Gorbatjov.

Huruvida Jakten huvudsakligen är en politisk eller psykologisk historia beror nog snarast på var läsaren väljer att lägga tyngdpunkten, man kan om man vill enbart studera karaktärernas inre processer och ändå följa en trovärdig historia.

Det politiska tjänar då enbart som bakgrund till ett ödesdrama om makten och det pris man får betala men det är en bakgrund som är välbeskriven och hindrar dramat från att utspelas i ett vakuum. Jakten saknar alltså en entydigt politiskt budskap (bortsett från en allmän avsky för diktatur) och diskuterar främst moral, låt vara politisk men ger ändå den läsare som vill en fascinerande lektion i politisk historia och tvingar denne att fundera över ideologierna och hur det kunde bli så fel.

Här kan vi alltså bortse från kravet på tydlighet eftersom det kompenseras av psykologisk realism (historiens längd tillåter alltså Christin/Bilal, till skillnad från Mora/Goetzinger och Manara, att utveckla och fördjupa karaktärerna) och ett utförande som ligger snäppet över det utmärkta hantverket.

Det finns alltså flera möjligheter att behandla politik i serieform utan att göra bort sig konstnärligt. Man måste dock som sagt kunna sitt medium och sin politiska teori.

Jon Sable

Om man inte gör det kan det bli som i Jon Sable av Mike Grell. Serien som publicerades i Maxx (Epix förlag) under tidningens båda kortlivade existenser 86-87 och 90-91 handlar om legoknekten Sable och hans öden och äventyr. I seriens första avsnitt räddar han Reagan (som framställs som en hyvens prick) från lönnmördare och därefter återvänder han till Afrika för hämnas mordet på sin familj fem år tidigare.

Detta låter oss få återblickar i Jons lyckliga familjeliv och hans tid som legoknekt i Rhodesia som inte heller gick av för hackor innan han återvänder till USA för att bli frilansande problemlösare.

Den enda svarte person som inte ränner runt med kalasjnikov under ledning av vita knektar är en polis i New York som får spela den klasssiska rollen av privatdeckarens elake (men innerst inne hederlige) motpol.

Kvinnorna (naturligtvis med de rätta formerna) trippar runt och faller som käglor för Jons charm och hans tragiska livsöde.

Som om detta inte vore nog brer Grell på med textbeskrivningar av känslor och miljöer som påminner om amerikanska superhjälteserier från 70-talet. Såhär kan det låta: " Varje början har sitt slut . / Ibland kommer slutet för snart... / ...om man inte ingriper. / Under livets träd flätas två hjärtan samman...Två liv blir ett...Och varje dag är början till något nytt." (Maxx nr 3/86 sid. 83).

Motvilligt måste jag dock tillskriva Grell en känsla för dramatik i bildberättandet och särskilt naturskildringar. Är man bara ute efter action och struntar i personskildringar var Jon Sable inget dåligt val när den kom 1983 (idag har mycket hänt på actionfronten och den kändes rätt mossig när jag läste om den inför den här artikeln).

Grells politiska budskap går fram med all önskvärd tydlighet och i 80-talets USA kan den inte ha upplevts som särskilt reaktionär så från, så att säga motsatt horisont, understryker detta dravel vad jag tidigare sagt om möjligheten att vara politisk i serier.

Avslutningsvis vill jag återigen poängtera att jag bara plockat en handfull serier för att exemplifiera mina teser och följdaktligen saknas ett flertal verk av dignitet. Här står inget om Cerebus av Dave Sim eller American Flagg av Howard Chaykin eller Alger av Gunnar Krantz eller Macao av Altan eller V for Vendetta av Alan Moore och David Lloyd. Till exempel. Jag kanske får anledning att återkomma till dem, men tills dess kan ni ju leta upp dem själva. De är allihop värda att ruinera sig på.

Brought To Light - Eclipse books 1989 (varifrån vi har hämtat alla bilder till denna artikel)
De Mänskliga Rättigheterna - Medusa 1988
Elektra Assasin - Epic/Marvel 1986/87
Give Me Liberty - Dark Horse 1990/91
Jakten - Carlsen Comics 1985
Martha Washington Goes To War - Legend/Dark Horse 1994
Jon Sable - Maxx/Epix 1986, 1990/91