Röjande drottningar

Innan konserten är jag omringad av mina vänner som berättar för mig hur många gånger just de sett gruppen live. De sliter och drar i varandra. Snart är det bara en minut kvar innan gruppen går på scenen framför mina vänner.

Musik spelas i högtalarna och jubel sprids kring Hawaiiscenen. Låten som spelas är den första låten Queens of the stone age gjorde - och nu kliver gruppen in på scenen.

Josh Homme, sångaren i bandet, röjer otroligt på scenen och jobbar med sina höfter som en 2000-talets Elvis. Till skillnad från Mando Diaos framträdande här på festivalen så kändes inte Queens of the stone age inövat på något vis, utan de var både friare och röjigare på scen.

Basisten Nick Oliveri sjunger och röjer minst lika mycket som sångaren. Det jag saknar är faktiskt Dave Grohl, den tidigare trummisen i Nirvana och sångare i Foo fighters, som på Queens of the Stone age senaste skiva spelar trummor. Det är dock inget som gör upplevelsen sämre, även om gruppen, och särskilt Josh Homme, ibland glömmer bort att det finns en publik framför dem.

De låtar som spelas under konserten kommer från den senaste skivan Songs for the deaf.

Queens of the stone age stiger in i sin egen värld, bestående av snabba och hårda toner, som faller mig, och resten av publiken, i smaken. När gruppen spelar den stora hiten No one knows så vibrerar hela marken av de många kropparna som hoppar i takt.

Gruppen gör enligt mig en perfekt och energifull spelning på Hulstfred.