Stor bredd på
dokumentärfilmfestival

Här på Yelah finner du ett par recensioner av några av de filmer som visades på festivalen. Recensionerna är skrivna av undertecknad, men jag har också låtit min moster Siv Gustafsson ge ett par kommentarer på de filmer som hon också såg.

Min moster är 63 år gammal och sedan 14 år professor i Gender- and population economics vid Amsterdams universitet. Hon har fokuserat sin forskningskarriär på att undersöka hur ekonomiska beslut i samhället påverkar kvinnor annorlunda än män. Siv var den som bjöd in mig på festivalen och hon såg inte mindre än 8 filmer tillsammans med mig. Vi reagerade ofta liknande, men ändå delvis olika på vad vi såg. Jag hoppas att ni ska finna våra olika synpunkter intressanta och kanske till och med upplysande!

Ett varierat program

250 dokumentärer som alla åtminstone verkade intressanta, det var mitt intryck av programkatalogen. Festivalen uppvisar ett urval som speglar ett djupt engagemang för mänskliga rättigheter, för en grön och djurvänlig värld, för det fria ordet, för rätten till fred och de under som kan skapas av människors mod och vilja. De visuella och dramatiska koncepten varierar mycket från film till film. På programmet fanns allt från ryssen Victor Kossakovskys kärleksfulla och filmiskt fulländade porträtt av sin sons första möte med en spegel, till skakiga tv-reportage om terrorismens grunder och ledargestalter. Ett annat starkt tema i flera dokumentärer var att på olika sätt visa den afrikanska kontinenten ur ett positivare ljus än det vi är vana vid.

Docs at war

En stor del av festivalens filmer handlade om krig. Delvis hade festivalen en sektion, Docs at war, som visade filmer från andra världskriget. Men även det nuvarande kriget mot terrorism och alla dess olika delar berördes av flera dokumentärer. Bland dessa kan nämnas svenska Gitmo - The new rules of war (Erik Gandini, Tarik Saleh) och franska Zarquawi - The terrorist issue (Patrice Barrat, Ranwa Stephan). Den första filmen som jag och min moster såg på festivalen var To those born after, en egenhändigt tillverkad, poetisk film av Christopher Pavsek. Ett kallt betraktande av en värld dominerad av USA, en reflektion om den egna skulden och ett skrik av maktlöshet.

Reflektioner om den egna skulden och vad som egentligen kan göras saknades dock i den av festivalen anordnade debatten med titeln Breaking through the walls of propaganda. Tanken med debatten var att diskutera nutida propaganda, men tyvärr urartade större delen av den i att tala om vad USA ljugit om och inte. Ett intressant ämne på alla sätt och vis, men i slutändan var ganska lite nämnt om hur ljugandet gick till.

De tävlande och de vinnande

Innehållet i Jori Ivens Competition, tävlingen för dokumentärer i långfilmsformat, säger kanske något om festivalens hjärta. Jori Ivens var en av Hollands mest framgångsrika dokumentärfilmare, och en av grundarna till IDFA. I tävlingssektionen som bär hans namn återfinns teman om allt från baksidan av kapitalets globalisering, miljöproblem och kriget mot terrorism, till transexualitet och varma människoporträtt. Ett varmt människoporträtt tog till sist hem priset, nämligen My grandmothers house (La casa de mi abuela, Spanien, 2005) av Adán Aliaga. En film med ett ekologisk budskap, Our daily bread (Unsere Täglische Brot, Österrike, 2005) av Nikolaus Geyrhalter kammade hem juryns specialpris.

I tävlingarna för korta dokumentärer vann Before flying back to the earth av Aruna Matelis, samt Butterfly Man av Samantha Rebillet (Australien 2005). Bästa debutant blev Astrid Bussinik med The Angelmakers (Skottland, Ungern, Nederländerna 2005). Amnestys speciella DOEN Award som delas ut på festivalen gick till China Blue av Micha X. Peled (USA, 2005).

Sist men inte minst gick glädjande nog publikens eget pris till min egen favorit Sisters in Law av Kim Longinotto och Florence Ayisi (England, 2005).