Tankar om ideologin,
enkannerligen den
anarkistiska

Internationella Arbetar-Associationen, Första Internationalen, var genom själva sin teoretiskt och praktiskt elastiska natur av det revolutionära avantgardets internationella organisation förutbestämd att bli den ram inom vilken dåtidens radikala teorier skulle mötas, stöta samman och prövas gentemot varandra. Den stora striden mellan Marx' och Bakunins idéer slutade med de stridande idésystemens undergång som helgjutna revolutionära teorier. Som Guy Debord, i "La Société du Spectacle, har visat innehöll vardera av dessa ideologier "en partiellt riktig kritik, men båda... förlorade det historiska tänkandets enhet och förordnade sig själva som ideologiska auktoriteter".

Riktigheten i Bakunins, gentemot Marx' illusioner riktade, föregripande varningar för en proletär representations övertagande av den hierarkiska statsapparaten och av ett specialisternas herravälde har av historien - i Kina inte mindre än i Sovjetunionen - så klart besannats att all vidare diskussion därom är överflödig. Marx bekämpade i sin tur Bakunins lättvindiga uppfattningar om växelspelet mellan teori och praktik, vilka förledde denne till skrattretande konspirativa försök att upprätta en international inom Internationalen.

Detta brukar anarkisterna förbise, men faktum är att Bakunins sjudande iver att handla tog sig de mest självdestruktiva uttryck: hans samröre med det borgerliga jippot "Ligan för fred och frihet", episoden Netjatjev och framför allt hans försök att ingripa i Internationalens verksamhet inte som enskild och jämställd medlem, utan som ideologisk specialist. Hans egen organisationsbildning "Alliansen för socialistisk demokrati" fortsatte att i hemlighet fungera som avskild organisation inom Internationalen, den berömda Jurafederationen var vidare en utbrytning ur "Fédération Romande", Internationalens ursprungliga federation för sektionerna i det fransktalande Schweiz, och i Genéve fanns två sektioner av Internationalen, varav den ena helt stod under Bakunins inflytande.

Första Internationalen bröt samman. Men inte därför att Marx eller Bakunin, eller bådadera, var ondskefulla intrigörer. Sammanbrottet följde oundvikligen på den dåvarande arbetarrörelsens fixering vid enderas ideologi.

3

Den gamla arbetarrörelsen besegrades för gott i Spanien 1936-37. Det spanska proletariatet var det enda som hade förmått stå emot socialismens världsomspännande urartning. Men de spanska arbetarnas speciella vaccin - den anarkistiska ideologin - skulle också den visa sig vara en nederlagets smittbärare.

Även om den gamla arbetarrörelsen besegrades uppenbarade den i sina vackraste ögonblick en ny antiborgerlig form för livets organisering: arbetarråden som själva beslutar om allt och sins emellan federerar sig genom ständigt återkallbara delegater. Denna form utvecklades i arbetarklassens egen rörelse, varken marxisterna eller anarkisterna förutsåg den (de flesta marxister önskade den inte och anarkisterna kände inte alltid igen den). Av de skilda, och då oöverkomliga, hinder som restes mot arbetarråden är det nödvändigt att framhålla bindningen vid ideologier.

På grund av sin obetydlighet i de ryska, tyska och italienska revolutionsrörelserna, och på grund av att den i dessa alltid försvarade den absoluta friheten mot olika byråkratiska återerövringsförsök, tillfogade anarkismen de första rådsutbrotten jämförelsevis liten skada.

Blott i den sista rådsrörelsen blev den anarkistiska ideologin en direkt kontrarevolutionär kraft: i den spanska (precis som bolsjevikerna vägrar att erkänna denna historiens mest långtgående revolutionära ansats "därför att den inte leddes av arbetarklassens avantgardeparti", är anarkisterna oförmögna att inse vidden av de tidigare rådsupprorens betydelse, eftersom anarkismen där inte spelade någon roll som ideologi). I Spanien ställde de erkända anarkistledarna återigen upp friheten som ett absolut, ideologiskt krav, men denna gång blev det deras "öppna deklaration mot all diktatur" som bromsade upp proletariatets rörelse. I egenskap av experter på frihet var de oförmögna att känna igen arbetarrådens absoluta makt som den avskilda maktutövningens omedelbara negation - de trodde sig bekämpa den gamla vanliga bolsjevikiska formen av "proletariatets diktatur". De trädde in i regeringen blott för att i efterhand legalisera, det vill säga begränsa och hejda, ockupationerna och kollektiviseringen. Men visa mig en anarkist med sketna händer! - det blev Stalins och Francos sak att kväsa revolutionen i blod.

Intill det fruktansvärda slutet kämpade emellertid den spanska arbetar- och bondeklassen för sina äntligen förverkligade drömmar och begär, för denna sanningens livsform vars innehållsliga enhetlighet Axel Österberg, i "Bakom Barcelonas barrikader", så träffande återger när han relaterar ett samtal med några milismän. Inför Österbergs förundran över den stora revolutionära medvetenheten i ett land med så utbredd analfabetism svarar en av milismännen: "Det här är våra böcker" och klappar sitt gevär. "Och det är bra böcker."

4

Redan före den spanska revolutionen hade den anarkistiska ideologin rämnat. Förutom i Spanien hade anarkismen överallt fått skåda nederlaget i vitögat. I en diskussion mellan samtliga ledande anarkistiska ideologer (utom de spanska) kring en "Plateforme d'organisation" 1926-31 steg den vackra bubblan mot skyn för att för alltid förbli sprucken. Peter Arsjinov och Nestor Machno föreslog en teoretiskt strängare tolkning av anarkismen som "en teori om klasskamp" och till följd härav striktare organisationsprinciper (anarkismens organisatoriska ineffektivitet upplevde de så starkt att de ville kurera den med en egen version av den demokratiska centralismen!).

Det oförsonliga gräl som framför allt Arsjinov provocerade var alltigenom symptomatiskt: det sträckte sig inte utanför den ideologiska auktoritetens avskärmade krets, men denna gjorde - i sedvanlig anarkistisk anda - anspråk på att representera hela rörelsen. Arsjinovs främsta motståndare, Volin och Max Nettlau, hävdade att anarkismen alls inte var en teori om klasskamp, utan "en syntes av klasselement, humanism och individualistiska principer" och att "anarkismen är mer komplex, syntetisk, pluralistisk som själva livet" (för dessa anarkister blev alltså bourgeoisins organiserande av överlevandet enligt separationens komplext och syntetiskt pluralistiska prinicp "själva livet"!); och slutligen föregrep diskussionen det sätt att ta ställning på som skulle bli comme il faut för de anarkister som accepterade nederlaget, men sökte det i yttre orsaker: på endera sidan av världens till sitt sken men inte till sitt väsen motsatta makter: Arjsinov accepterade 1931 (sic!) den stalinistiska staten, återvände till "Sovjet"-unionen och formulerade sin självkritik i "Anarkismen och proletariatets diktatur" ("det är nödvändigt att radikalt förändra vår uppfattning om den proletära staten i Sovjetryssland (...) Anarkisterna bör upprätta direkta kontakter med regeringen") enkom för att försvinna i ett av Stalins slavarbetsläger; Volin och Nettlau blev sedermera "den västerländska demokratins" försvarare mot "det totalitära hotet från öster".

5

När dagens anarkister varken vill ifrågasätta ideologins förlamande makt över tanke och handling eller kritiskt granska gamla hjältars patetiska tal i egen sak, så kan detta bara ses som ännu ett utslag av ideologisk förblindelse. Vad annat kan man vänta sig?