Imperialismen har bytt
utseende

Samir Amin föreläste i helgen om imperialism och kapitalism på Marxistiskt Folkuniversitet på ABF i Stockholm. Amin är född i Egypten 1931 och är utbildad i Paris. Han är sedan många år verksam i Dakar i Senegal, där han har varit en av initiativtagarna till att bygga upp det fristående forskningsinstitutet Third World Forum.

Den nya imperialismen

Imperialism har flera tolkningar. En av dem är att imperialismen spränger nationens gränser territorialt. Amin följer den socialistiska tolkningen att imperialism är förbunden med kapitalismens expansion. Amin tror att den korporativa formen i den nya imperialismen kommer att hålla i sig. Han menar att den beror på att den nationella maktnivån har införlivats i det globala maktsystemet. Det behövs därför en gemensam politik för att styra det globala systemet.

Den nya imperialismen är enligt Amin baserad på triadens monopolställningar i fråga om ny teknologi, tillgång till naturresurser, kontroll över de finansiella flödena, kontroll över media och kontroll över militären.

- Nato är ett politiskt instrument för den nya imperialismen, säger han.

Han beskriver militärpakten Nato som ett underprojekt specifikt för USAs imperialism. USAs strategi att skaffa sig militär kontroll över hela världen började 1945. Men Nato försvann inte då den konkurrerande supermakten Sovjets föll samman. Nato fick en ny roll och den är enligt Amin att upprätthålla den delade och samverkande imperialismen. USA står för den militära spjutspetsen och tar betalt för den servicen.

Utgångspunkten är konfliktförhållande

Amins teorier om imperialism innehåller polariseringen center och periferi, som ibland beskrivs nord-syd. Center och periferi ska inte förstås som hegemoniska sfärer. De är lokala sociala formationer som tillhör en specifik plats. Det som skiljer dem åt är att de är integrerade på olika sätt i det globala systemet.

Amin talar också om motsättningen mellan kapitalism och demokrati. Med nyliberalismen har det demokratiska systemet kommit till en återvändsgränd och vi har fått en lågintensiv demokrati, som är karakteristisk för USA.

Demokratisering hör samman med social utveckling

Demokratisering, som Amin hellre använder än demokrati för att poängtera att demokratin inte är ett fulländat tillstånd utan är en process, är knuten till social utveckling. Han menar att jämlikhetssträvanden i kön, etnicitet och sexualitet ryms i begreppet demokrati och socialism.

- Utveckling är ett ideologiskt begrepp och man måste ställa frågorna för vem, av vem och hur, säger Amin.

I samband med utveckling förklarar han begreppet "delinking". "Delinking" kan ses som en självcentrerad folklig utveckling. Den kan vara ett medel för att vända på relationen mellan det interna och det externa i en nation. Det är motsatsen till anpassning.

Trots att Amin är internationalist tror han att nationen har en roll att spela ett bra tag framåt. Nationens ram kan successivt utvidgas regionalt. Han menar att när imperialismens strategi är att stycka sönder nationalstaten blir det problematiskt att fördöma nationalstaten i en antiimperialistisk kamp.

Vänsterns motkraft måste samlas

- Kapitalismen är "out of date". Integrering och förstörelse är mekanismer i kapitalismen och förutsätter dess expansion. Men i dag är förstörelsen mycket större än integreringen, säger Amin.

Att kapitalismen är föråldrad betyder inte att den försvinner av sig själv. Det behövs en progressiv motkraft som står i motsättning till kapitalismens logik. Amin har kritiserat både organisationer som fokuserar på arbetsordningens utformning och nya sociala rörelser för att de är defensiva. Det fragmentariska hos sociala rörelser och dess geografiska begränsade arena gör dem sårbara.

Samtidigt framhåller han den oväntade styrkan i bonderörelsernas kamp i Senegal, Mali och Burkina Faso. Böndernas resning kommer ur de brutala effekterna av anpassningen till de strukturprogram som är villkor för lån hos Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF).

Amin förespråkar en vänster som utgår från en mittposition och som utmärks av att den med ett bibehållande av skillnader kan löpa samman. En vänster som möts i reformvänlighet och en viss grad av radikalt motstånd mot kapitalism och imperialism och i en kamp för en progressiv social demokrati.