Anarkismens roll under
spanska inbördeskriget

Syftet med denna uppsats är att studera om anarkismen har påverkat det spanska inbördeskriget. Jag har läst litteratur av anarkistiska och syndikalistiska filosofer och författare. Min ambition är att ge en bild av vad anarkismen står för och skildra inbördeskriget och den sociala revolutionen i Spanien 1936--1939.

Anarkismens mål är individens frihet samt jämlikhet mellan individerna. Anarkismen vill avskaffa staten eftersom man anser att den förtrycker individen.

Under det spanska inbördeskriget genomförde arbetarklassen spontant en social revolution. De kollektiviserade företagen och jordegendomarna och inrättade demokratiska miliser mot fascisterna. Alla författare som jag har läst menar att det framförallt är syndikalisterna och anarkisterna som har gjort folket medvetna om den sociala revolutionen.

Det var en anarkistisk revolution som folket genomförde i Spanien. Samtidigt finns det motsägelsefulla faktorer. Det syndikalistiska fackförbundet CNT bildade tillsammans med anarkisterna i FAI en revolutionsregering. Senare gick CNT och FAI även med i den gamla, borgerliga regeringen Generalitat i Katalonien. Federalismen genomfördes i de republikanska områdena men inte fullt ut. Bankerna och de utländska företagen kollektiviserades aldrig. Alltså avskaffades inte kapitalismen helt och hållet.

Kvinnorna fick fler rättigheter men fullständig jämställdhet var det aldrig. Inte bara kriget orsakade svårigheter för CNT och FAI att skapa ett frihetligt socialistiskt samhälle, även kommunisterna motverkade revolutionen. Andra länders passivitet gynnade fascisterna som hade stöd av Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien.

Dock kan man konstatera att den sociala revolution som genomfördes i Spanien 1936 var ett försök att avskaffa kapitalismen och förverkliga de anarkistiska idealen med en federativ samhällsordning där makten är decentraliserad. Därför är det spanska inbördeskriget ett intressant historiskt exempel och kan verka som inspirationskälla för alla som tror på ett socialistiskt samhälle där inte kapitalet styr.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING

1.1 Bakgrund
1.2 Syfte och frågeställningar
1.3 Material och metod
1.4 Begränsning

2.1 RESULTAT

2.1.1 Vad är anarkism?
2.1.2 Marx klassanalys
2.1.3 Antiauktoritär
2.1.4 Kritik mot kommunismen
2.1.5 Syndikalism och federalism
2.1.6 Frihetlig socialism

2.2 SPANSKA INBÖRDESKRIGET

2.2.1 Francos militärkupp
2.2.2 Bakgrund till inbördeskriget
2.2.3 Förutsättningar för anarkismen
2.2.4 Folkfronten vinner valet 1936

2.3 ANARKISMEN I PRAKTIKEN

2.3.1 Kollektiviseringen
2.3.2 Bondekooperativ i Aragonien
2.3.3 Industrierna kollektiviserades
2.3.4 Kollektivens organisation
2.3.5 Ekonomin i kollektiven
2.3.6 Arbetet i kollektiven
2.3.7 Miliserna
2.3.8 CNT och FAI i revolutionsregeringen
2.3.9 CNT går in i Generalitat

2.4 KONTRAREVOLUTION

2.4.1 Kommunisternas kontrarevolution
2.4.2 Majdagarna

2.5 ANARKISTERNA FÖRLORAR

2.5.1 Franco vinner kriget
2.5.2 Varför vann fascisterna?

2.6 ANARKISMENS ROLL?

2.6.1 Anarkismens påverkan
2.6.2 Var revolutionen anarkistisk?

3 SAMMANFATTNING

4 DISKUSSION

5 KÄLLFÖRTECKNING

6 BILAGOR

6.1 Förkortningar
6.2 Bilder

1. INLEDNING

1.1 Bakgrund

Jag har valt att studera anarkismens roll under spanska inbördeskriget eftersom det är ett historiskt exempel på hur en social revolution genomförs av folket. En social revolution genomförs spontant underifrån, till skillnad från en politisk revolution som genomförs uppifrån av ett parti.

Med begreppet anarki utgår jag från Filosofilexikonets första definition: "frånvaro av herradöme eller auktoritet. 1. En samhällsform utan statsmakt; en styrelseform som inte bygger på auktoritet utan på självförvaltning."
(Alstrup Rasmussen m.fl. 1988, s. 23)

Jag är intresserad av anarkismens syn på människan, samhället och arbetet. Anarkismen vidgar demokratibegreppet genom att förespråka individens frihet i förhållande till alla former av auktoriteter, inklusive staten.

Eftersom jag själv gör samma analys av samhället som anarkismen, tycker jag det är intressant att kunna fördjupa mig i den ideologin/filosofin och samtidigt studera ett fall där tankarna har omsatts till praktik. Därför har jag valt att fördjupa mig i spanska inbördeskriget.

Anarkismen och syndikalismen tillhör den frihetliga socialismen, vilken ibland kallas den frihetliga eller antiauktoritära kommunismen. I citaten jag använder förekommer ofta begreppet frihetlig kommunism vilket är ett annat ord för det mer moderna och tydligare begreppet frihetlig socialism.

I den här uppsatsen kommer jag använda att begreppet kommunism i den betydelsen Karl Marx och Friedrich Engels definierade i "Det kommunistiska manifestet", dvs. att arbetarklassen ska ta makten över produktionsmedlen genom en väpnad revolution och införa proletariatets diktatur. Revolutionen ska styras av ett kommunistisk parti som leder arbetarna. Staten ska upplösas av sig själv och det klasslösa samhället ska uppstå.

Det känns viktigt att förklara vad den anarkistiska filosofin och ideologin står för, eftersom den ofta felaktigt förknippas med terror, våld och påstås vara antidemokratisk. Även spanska inbördeskriget är ofta osynliggjort i läroböcker, och därför är det viktigt att förmedla denna historiska händelse i synnerhet ur ett ideologiskt och filosofiskt perspektiv.

Min ambition är att ge anarkismen och det spanska inbördeskriget en rättvisare bild än vad vi får av dem får i dagens medier och läroböcker. Jag har därför främst använt originaltexter av anarkistiska filosofer samt litteratur av anarkister och syndikalister.

Jag använder både begreppen det spanska inbördeskriget och den sociala revolutionen eftersom det var både ett krig och en revolution. Det var krig mellan fascisterna och republikanerna samtidigt folket genomförde en social revolution där arbetarna tog makten över fabriker och bönderna övertog kontrollen över jordegendomar.

Begreppet anarkosyndikalister återkommer och betecknar anhängare av anarkismen. Syndikalismen är mer fackligt baserat och vill mer uttalat än anarkisterna ha en tydlig organisation.

Ibland förekommer begreppet socialisering i stället för kollektivisering men betydelsen är den samma.

1.2 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte med att studera anarkismens påverkan på spanska inbördeskriget är för att se om anarkismen omsattes i praktiken.

Under revolutionen kollektiviserade folket fabriker och jordbruk tillsammans med anarkistiska, syndikalistiska och kommunistiska miliser samt fackförbund. I grunden låg en ideologi eller filosofi som förespråkade att arbetarna genom social revolution själva ska ta kontroll över produktionsmedlen. Den sociala revolutionen var inte kommunistisk. Kommunismen vill använda staten som ett medel och tror på centralstyrning. I Spanien ville den största fackföreningen CNT tillsammans med den anarkistiska federationen FAI störta staten. Deltagande i kollektiven var också frivilligt vilket det inte hade varit enligt kommunistisk modell. Även miliserna organiserades anarkistiskt där alla var jämlika oavsett befattning och kön.

Följande frågor vill jag svara på i denna uppsats: Vad är anarkism? Hur utbredd var anarkismen före och under inbördeskriget? Omsattes anarkismen i praktiken under den sociala revolutionen? Vilken roll spelade anarkismen för den sociala revolutionen? Hur såg händelseförloppet under inbördeskriget ut?

1.3 Material och metod

Först redogör jag för anarkismens ståndpunkter för att sedan studera hur dessa idéer återfanns i Spanien före och under inbördeskriget. Jag studerar några exempel där teori har omsatts i praktik: strejkerna, miliserna och kollektiviseringen.

Jag har använt litteratur om anarkismen och om spanska inbördeskriget. Nästan all litteratur är skriven av anarkister eller syndikalister vilket kan verka subjektivt. Om jag i stället hade använt borgerliga källor skulle vinklingen varit subjektiv åt det andra hållet. Jag tror att människor med egna erfarenheter och kunskap i dessa frågor bäst kan redogöra för händelseförloppet och därför har jag i huvudsak använt källor från den anarkosyndikalistiska rörelsen.

Den mesta litteraturen kommer från Federativs förlag som tillhör den syndikalistiska fackföreningen Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC.

1.4 Begränsning

Jag har begränsat mig till att studera skriftliga källor. Tyngdpunkten ligger på anarkismen och hur dess idéer ligger till grund för kollektiviseringen. Redogörelsen för spanska inbördeskriget fokuserar på ideologiska och historiska händelser som styrde utvecklingen.

2. RESULTAT

2.1.1 Vad är anarkism?

Enligt Filosofilexikonet menar anarkismen att "det politiska organiserandet av samhället genom en central makt ­ i en stat ­ i sig är omyndigförklarande". Anarkismen menar att människan har en "förmåga att själv förvalta sitt liv". Samhället ska i stället bygga på frivilliga "överenskommelser" vilket kallas federalism. (Alstrup Rasmussen m.fl. 1988, s. 23)

I Filosofilexikonet beskriver författarna hur anarkismens syn på staten skiljer sig från kommunismen som "till skillnad från Marxismen hävdar den att statsmakten inte kan vara ett redskap för verklig förändring". (Alstrup Rasmussen m.fl. 1988, s. 24)

Anarkismen menar att eftersom staten i sig inte är fri kan den inte skapa frihet. Frihet kan endast skapas "genom att individerna själva gör sig fria genom att bestämma över sitt liv". Anarkismen har individens frihet som mål. Anarkismen vill inte ha någon stat och därmed ingen statlig polis eller militär. Anarkism likställs ofta med kaos och terrorism. För att upplysa om motsatsen har anarkismen myntat begreppet "Anarki eller kaos". (Alstrup Rasmussen m.fl. 1988, s. 24)

2.1.2 Marx klassanalys

Anarkismen gör samma klassanalys som Marx. Anarchist Communist Federation, ACF, skrev 1990 tillsammans med Class War Sex anarkistiska ståndpunkter där de delar in samhället i "två huvudklasser: Den klass som äger och kontrollerar produktionsmedlen Š den styrande klassen, bourgeoisien eller överklassen. Den klass som, utan tillgång till produktionsmedlen, är tvungen att sälja sin arbetskraft till överklassen för att få en lön, är arbetarklassen eller proletariatet."

ACF och Class War beskriver även medelklassen som medlare och administratör mellan överklassen och arbetarklassen.

2.1.3 Antiauktoritär

I Centralism eller självförvaltning beskriver Bakunin staten som en byråkratisk administration "vartill kommer klassdomstolarna och de tvångsmakter de vilar på: de offentliga och hemliga poliskårerna, fängelserna och de övriga disciplinerande anstalter och slutligen ­ inte att förglömma ­ den enorma militära maktapparaten som i förekommande fall kan sättas in mot folket, om det inte håller sig lugnt". (Bakunin 1980, s. 13)

Bakunin beskriver sin syn på staten och myndigheter: "Den som är utrustad med myndighet blir ofrånkomligen samhällets förtryckare och utsugare." (Bakunin 1980, s. 42)

Bakunin målar upp staten som förtryckare av medborgarna: "Eftersom varje statsmakt, varje regering av naturliga skäl står över folket och därför försöker tvinga det att underkasta sig regler och mål som är främmande för det, så förkastar vi all statsmakt, all regering, alla statliga system." (Bakunin 1980, s. 43)

Anarkismen kritiserar också den borgerliga demokratin. Proudhon menar att kungen enbart har ersatts av politiker som gynnar "industrins baroner". (Guérin 1978, s. 16)

Proudhon ser inte någon demokrati i parlamentarism och folkliga val: "Om folket i sin helhet verkligen vore suveränt skulle det inte längre finnas vare sig regeringar eller regerade." (Guérin 1978, s. 16)

Bakunin beskriver den allmänna rösträtten som ett "hokuspokus", vilket staten gömmer sig bakom. Makten grundar sig enligt Bakunin på bankerna, polisen och armén, vilka är "ett utmärkt medel till att förtrycka och ruinera folk i namn av en så kallad folkvilja". (Guérin 1978, s. 16)

Anarkismen vänder sig mot det parlamentariska systemet och mot den politiska revolutionen. I stället vill anarkister arbete utomparlamentariskt och medlet är den sociala revolutionen. Ett av argumenten mot parlamentarism, eller den representativa demokratin, som Guérin skriver på sidan 17, är att anarkisterna fruktar att de folkvalda ska få fler privilegier än folket, att de skulle "förborgerligas".

Alla anarkister är inte röstvägrare ­ en del har ingått i regeringar.

2.1.4 Kritik mot kommunismen

Anarkismen kritiserar kommunismen för dess tro på staten. Anarkisterna menar att inget politiskt parti kan skapa demokrati genom statsmakt. Den frihetliga socialismen vill avskaffa staten, medan den auktoritära socialismen, inklusive kommunismen, vill använda staten som ett medel för att uppnå det klasslösa samhället. Bakunin menar att det inte spelar någon roll vilken politisk färg en statsmakt har eftersom den alltid kommer förtrycka och kontrollera folket.

Enligt anarkisten Max Stirner gör kommunismen individen ännu mer beroende av staten eftersom staten äger allt. Proudhon beskriver kommunismen som det "diktatoriska, auktoritära, doktrina systemet" och jämställer det med slaveri och envälde. Kommunismen bygger på kontroll av individen uppifrån vilket trycker ner "alla initiativ från individer".

Här skiljer sig den frihetliga socialismen radikalt från den auktoritära. Anarkisterna betonar individens frihet, värdet av mångfald och vikten av frivillighet. Bakunin beskriver kommunismen som "frihetens negation". Han presenterar i stället den frihetliga socialismens vision: "Jag vill att man ska organisera samhället och den kollektiva eller samhälleliga egendomen nedifrån och uppåt genom fri sammanslutning, och inte uppifrån och nedåt genom någon som helst myndighet." (Guérin 1978, s. 21)

Bakunin beskriver folkstaten, eller den kommunistiska staten, som en ny aristokrati eller experter som "despotiskt styr över folkmassorna." (Guérin 1978, s. 23)

Bakunin fortsätter i kritiken mot kommunismens centralstyrning: "Upprättandet av en världsdiktatur -- en diktatur som så att säga skulle fungera som chefsingenjör för världsrevolutionen och reglera och 'sköta' de folkliga upprorsrörelserna i alla länder som man 'sköter' en maskin -- upprättandet av en sådan diktatur skulle ensamt vara nog för att döda revolutionen".

Det var exakt vad som hände under den sociala revolutionen i Spanien. Kommunisterna och Stalin ville kontrollera revolutionen och slog därför ner den. Anarkister mördades eftersom de inte löd kommunisterna. Detta skildras i Ken Loachs film Land och frihet och i George Orwells bok Hyllning till Katalonien vilken filmen är baserad på.

Anarkismen tror på individens och massans kraft och spontanitet. Det är så den sociala revolutionen ska genomföras utan styrning uppifrån.

På den kommunistdominerade Tredje Internationalens andra kongress, i Moskva i juli 1920, talar den spanska anarkosyndikalisten Angel Pestaña inför deltagarna: "Revolution är inte, kan inte vara ett partis verk. Ett parti kan på sin höjd få till stånd en statskupp. Men en statskupp är ingen revolution." (Guérin 1978, s. 110)

ACF och Class War menar att revolutionen inte kommer av sig själv och därför är det viktigt att höja medvetandet och bildningen hos arbetarklassen.

Därför är propaganda ett viktigt medel i klasskampen.

2.1.5 Syndikalism och federalism

I boken Revo! skriver Arwid Lund och Rikard Warlenius att syndikalismen är en revolutionär, frihetlig socialistisk ideologi som förespråkar ett decentraliserat samhälle. Makten ska inte ligga hos kapitalägarna utan hos arbetarna genom fackförbund. Syndikalisterna vill liksom anarkisterna införa federalism ­ ett samhälle som bygger på fria sammanslutningar och överenskommelser.

Besluten ska decentraliseras och tas på lokal nivå. Alla som berörs av ett beslut ska vara med att fatta det. Syndikalismen tror inte på ombud eller representativ demokrati som parlamentarismen. Medlen är "strejker, blockader, sabotage och manifestationer". (Lund 1999, s. 89)

Federalismen som utvecklades av anarkisten Pierre Joseph Proudhon är en blandning av central samordning och decentralisering av ekonomiska och politiska organisationer. Alla beslut ska tas på lägsta möjliga nivå och de ska fattas av dem som berörs av besluten.

Syndikalismen förespråkar också en social revolution. I klasskampen ingår inte bara kampen mot kapitalismen utan också bekämpandet av fascism, rasism och sexism. (Lund 1999, s. 93-94)

Enligt Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC:s principförklaring är syndikalismen antimilitaristisk feministisk.

Bakunin beskriver det framtida federativa samhället som organiserat nerifrån. "Genom arbetarnas fria sammanslutningar och förbund, först i föreningar, sedan i kommuner, regioner, nationer och slutligen och sist i ett stort, internationellt och världsomfattande förbund". (Bakunin 1980, s. 89)

2.1.6 Frihetlig socialism

"En anarkist är i första hand en socialist som syftar till att avskaffa människans utsugning av människan." (Guérin 1978, s. 11)

Daniel Guérin menar att anarkismen är en gren inom socialismen som är frihetlig och betonar avskaffandet av staten. Guérin återger Stirners beskrivning av staten: "Varje stat är tyranni Š Staten har alltid bara ett mål: att begränsa, binda och underkuva individen." (Guérin 1978, s. 14)

Stirner menar att staten förtrycker individen med lagar och polis. Om yttrandefrihet skriver Stirner följande: "Staten tillåter mig att utnyttja min tankeförmåga och meddela mina tankar till andra, bara om dessa överensstämmer med den statliga uppfattningen Š I annat fall täpper den munnen på mig".

Staten liknas vid tyranni och slaveri. Centralism föder kontroll av individen och slår ner människans kreativitet, enligt Proudhon och Bakunin. (Guérin 1978, s. 14-15)

Om friheten skriver Bakunin: "Friheten kan endast skapas genom frihet, dvs genom hela folkets resning och genom de arbetande massornas fria organisation underifrån och upp." (Bakunin 1980, s. 48)

Bakunin skildrar ojämlikheten i det kapitalistiska samhället genom att jämföra de ekonomisk förutsättningarna för en arbetare och en kapitalist. Han menar att en kapitalist tjänar pengar genom att investera sitt kapital och köper arbetskraft för att skapa en avkastning eller produktion. Om kapitalisten inte hittar en arbetare en dag svälter han inte och dessutom kan han nästa dag finna ny arbetskraft. En arbetare som inte hittar ett jobb har inte något kapital eller grundtrygghet att luta sig mot. Häri ligger den stora ofriheten för arbetarklassen i ett kapitalistiskt system.

Omoralen förklarar Bakunin som en konsekvens av ett felaktigt organiserat samhälle. För att råda bot på omoralen måste man störta samhällets grundpelare helt och hållet. Han betonar också att förbud aldrig kan skapa frihet eftersom det är frihetens motsats.

Många associerar anarkism med kaos och oordning. Det är förvisso ordets andra betydelse, men syftar man på filosofin och ideologin anarkism är detta fel. Proudhon menade att "anarki inte är oordning utan ordning, att den är den naturliga ordningen i motsats till den konstlade ordning som åläggs ovanifrån". (Guérin 1978, s. 40)

Det finns även anarkister som är starka individualister och som motsätter sig all form av organisation. Italienaren Errico Malatesta skriver att organisation är nödvändig men att den måste organiseras frivilligt och underifrån.

Kritiker menar att anarkismen är utopisk men spanska inbördeskriget är ett konkret exempel där folket spontant organiserade sig mot en militärdiktatur och införde anarkosyndikalistiska organisationer i kollektiv och miliser.

Anarkismen är en profan livsåskådning. Den är alltså ateistisk. Många anarkister vänder sig mot det traditionella familjebildandet. Under 1900-talet har en del anarkister varit nudister för att frigöra sig från den traditionella synen på genus och sexualitet. Redan i början av 1900-talet fanns anarkistiska veganer och vegetarianer.

2.2. SPANSKA INBÖRDESKRIGET

2.2.1 Francos militärkupp

Högern i Spanien förlorade 1936 års parlamentsval mot vänsterkoalitionen Folkfronten som vann med en knapp majoritet. Det enda sättet för högern att ta makten var genom att använda våld. "Genast efter valet började Gil Robles och general Franco att sondera de personligheter, som kunde tänkas hjälpa dem att förbereda en statskupp." (Lorenzo 1972, s. 84)

Den 17 juli startade militärupproret i Marocko och den 18 juli gav regeringen order om att folket inte fick beväpnas. (Lorenzo 1972, s. 89)

Den 19 juli 1936 genomförde spanska generaler under ledning av fascisten Franco en militärkupp. Diktatorn Fransisco Franco hade stöd av fascistdiktaturerna Italien och Tyskland.

I Herre i eget hus beskriver Britta Gröndahl hur folket spontant reste sig och slog ner militärupproret på 24 timmar. Antifascisterna, dvs. republikanerna, tog makten över de tre största städerna Madrid, Barcelona och Valencia samt regionen Katalonien. Landet splittrades i två delar ­ en fascistisk och en revolutionär.

2.2.2 Bakgrund till inbördeskriget

Anarkismen kom till Spanien runt 1870, och fram till 1936 hade militanta anarkister genomfört en rad strejker och vid flera tillfällen stridit med vapen mot polisen och arbetsgivare. Därför menar Gröndahl att arbetarna hade praktiska erfarenheter av militant kamp vilket skapade förutsättningar för en social revolution.

I Syndikalismen vid makten skildrar Lorenzo anarkosyndikalisternas och fackförbundens kamp mot regeringen. I september 1911 utlyste den anarkosyndikalistiska fackföreningen CNT en generalstrejk. Regeringen förbjöd CNT. En anarkist mördade premiärministern José Canalejas och en annan försökte mörda kungen, Alfonso XIII.

Den 18 december 1916 gick CNT och det socialdemokratiska fackförbundet UGT ut i en gemensam generalstrejk. Den Iberiska anarkistfederation FAI bildades på en utflykt i Valencia i juli 1917. Den 12­19 augusti 1917 gick CNT och UGT ut i en ny gemensam generalstrejk. Armén dödade ett tiotal arbetare. 1918-1919 genomförde anarkister och syndikalister en rad strejker, attentat, sabotagehandlingar och bojkotter influerade av den ryska revolutionen 1917. Guérin beskriver hur den ryska revolutionen påverkade de spanska anarkisternas syn på kommunism och auktoritära ideologier:

"Den 'auktoritära' kommunismens urartning stärkte deras vilja att föra den frihetliga kommunismen till seger Š Den frihetliga revolutionen var tämligen väl förberedd såväl i folkets medvetande som i de frihetliga teoretikernas tänkande." (Guérin 1978, s. 112)

I slutet av 1918 hade CNT:s medlemsantal ökat till en miljon efter en propagandakampanj. I Katalonien växte CNT på ett halvår från 74 000 medlemmar till 345 000. I februari och mars 1919 strejkade arbetarna i Barcelonas största el-företag, och andra fackförbund sympatistrejkade. Myndigheterna införde undantagstillstånd och arresterade flera frihetliga militanter. I mars och april 1919 genomförde arbetarna en generalstrejk i Katalonien i protest mot arresteringarna. Det blev regeringskris och myndigheterna gav "oinskränkt makt åt de professionella mördarna i arbetsgivarnas tjänst". (Lorenzo 1972, s. 37) Under samma år anlitade en polisinspektör i Barcelona "mördare åt systematisk utrotning av syndikalistiska militanter". (Lorenzo 1972, s. 37)

I oktober 1919 bildar arbetsgivarna egna fackföreningar, s.k. pistoleros, vilka beskrivs som "en terrororganisation bestående av några ¹gula¹ katolska arbetare och av lösdrivare som mobiliserats för att jaga anarkister". (Lorenzo 1972, s. 37­ 38) Gula, eller gulfötter, är en facklig beteckning på strejkbrytare. Mellan november 1919 och januari 1920 införde arbetsgivarna i Katalonien lockout och över 200 000 arbetare drabbades av misär. I januari 1920 infördes generalstrejk i Aragoniens huvudstad vilket följdes av undantagstillstånd. Anarkister i Barcelona sköt tillbaka mot poliser och arbetsgivarnas "pistoleros". I december 1920 genomfördes en generalstrejk som bröts av polisen. CNT hade nu över en miljon medlemmar.

Den 13 september 1923 tog general Primo de Rivera makten med stöd av kungen. Primo de Rivera blev diktator.

Mellan 1918 och 1923 genomförde CNT och anarkister en rad strejker och myndigheterna svarade med mord, tortyr och fängelse. Lorenzo skildrar, liksom Peirats, hur polisen släppte gripna anarkosyndikalister mitt i natten. Sedan sköt antingen polisen eller pistoleros dem, med "lagen om flykt" som ursäkt. (Lorenzo 1972, s. 38)

Den 8 mars 1921 sköt en anarkist regeringschefen Eduardo Dato till döds. CNT blev åter lagligt den 30 april 1930 och samma år föll Primo de Riveras diktatur. Spanien blev republik 1931 när Alfonso XII abdikerade.

I riksdagsvalet den 19 november 1933 uppmanade CNT till valstrejk, och 32,5 procent avstod från att rösta. Högern vann och vänstern försvagades kraftigt. Den 8 december 1933 organiserade CNT en revolutionskommitté. Upplopp och skottlossning bröt ut i flera städer, bland annat i Barcelona. I flera byar "proklamerades den frihetliga kommunismen". (Lorenzo 1972, s. 76) Ett hundratal personer dödades och flera CNT-medlemmar fängslades.

Majoriteten av befolkningen var fattiga bönder. Innan inbördeskriget bröt ut ägde 50 000 feodalherrar hälften av Spaniens landområden. Detta har troligtvis också bidragit till böndernas kampvilja och revolutionära medvetande.

2.2.3 Förutsättningar för anarkismen

Enligt Guérin fanns det två förutsättningar för att anarkismen skulle få fäste i Spanien. Dels var förhållandena på landsbygden "rent medeltidsmässiga" och dels fanns "ett modernt proletariat" inom industrin.

CNT hade ett starkt fäste i Katalonien och även stort stöd i Madrid och Valencia. I Aragonien fanns en lång tradition av kollektivt ägande och självförvaltning bland bönderna. Enligt Guérin hade denna kollektiva bygemenskap förberetts genom många årtionden av anarkistisk propaganda.

Anarkisterna och syndikalisterna var enligt Gröndahl mer förberedda än andra på militärdiktaturen eftersom de hade en klar uppfattning om det politiska läget. CNT deklarerade 1932 att de skulle förbereda sig för en revolution för att stå redo när stunden var inne.

Före kriget hade UGT 1,2 miljoner medlemmar eller 13 procent, den anarkosyndikalistiska fackföreningen CNT hade officiellt 600 000 medlemmar eller 6,6 procent. Enligt Gröndahl och Lorentzo, var CNT:s verkliga medlemsantal runt en miljon, 11 procent. CNT bestod nästan enbart av industri- och lantarbetare. 30 procent av folket var analfabeter och en miljon människor var arbetslösa.

2.2.4 Folkfronten vinner valet 1936

Enligt Lorenzo skapade högerregeringens korruption och deras förföljelser mot anarkister och syndikalister ett brett folkligt stöd för vänstern. Nyval hölls den 16 februari 1936.

Vänsterns koalition Folkfronten vann med en knapp majoritet med 4 838 449 röster mot högerns 4 446 251. Lorenzo menar att siffrorna inte helt stämmer överens med folkets sympatier: "Om den fria rösträtten varit reell på landsbygden (i Andalusien i synnerhet) skulle Folkfrontens seger varit förkrossande." (Lorenzo 1972, s. 83)

CNT uppmanade i detta val folket att rösta för att kunna befria 20 000 arbetare som satt fängslade. "Folkfronten segrade endast tack vare CNT Š Anarkisterna insåg, att om högern segrade, skulle det denna gång innebära att fascismen tog makten på legal väg". (Lorenzo 1972, s. 84)

Anarkisterna frångick principen om att vägra rösta i parlamentsval.

2.3. ANARKISMEN I PRAKTIKEN

2.3.1 Kollektiviseringen

Där militärkuppen slogs ner genomförde CNT:s medlemmar kollektivisering. De "ockuperar företagen, tar ledningen i företagen, de ockuperar jordegendomar och bildar kollektiv spontant". (Gröndahl 1982, s. 19)

Gröndahl betonar att kollektiviseringen skedde spontant utan att något parti eller fackförbund kontrollerade skeendet. Kollektiven gav arbetarna dubbelt så höga löner anpassad efter familjers behov och antal barn. Det följer den anarkistiske filosofen Krapotkins välkända ord: "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov."

Gröndahl skriver att pensionärerna fick pension, arbetarna kortare arbetstid, arbetslösa jobb samt att hygienen förbättrades. På varje kollektiv inrättade arbetarna bibliotek och skolor. Även sjukvården blev fri för alla, även för dem som valde att stå utanför kollektiven.

De kollektiviserade företagen i Katalonien, som var en stark ekonomisk region, lades om till vapenproduktion. Mycket teknik inom både industri och jordbruk effektiviserades men ekonomin försämrades när regeringens kassa började sina.

Transportsektorn kollektiviserades och järnvägen standardiserades. Två branscher kollektiviserade arbetarna aldrig: bankerna och de stora utländska företagen. CNT ville inte stöta sig med länder som de skulle kunna köpa vapen från eftersom det var en akut bristvara.

Frank Mintz, vars föredrag Gröndahl återger, förklarar: "Det största problemet av alla var att det aldrig företogs någon kollektivisering av bankväsendet på riksnivå Š Denna frånvaro av bank, frånvaro av kontroll över pengarna, över bankväsendet, var ett enormt hinder." (Gröndahl 1982, s. 25)

Enligt Mintz var folket medvetna om att de måste ta över bankerna för att få kontroll över samhället. Inom CNT:s ledning rådde det delade meningar om de skulle kollektivisera bankväsendet eller inte.

I många fabriker stod arbetarna utan företagsledning efter att direktörerna flytt till fascisterna och då hade de inget val än att själva ta över produktionen, skriver Gröndahl.

Guérin skriver att den sociala revolutionen i Spanien fanns i medvetandet både hos anarkisterna och folket. "De [folket] hade ingenting till övers för de parlamentariska spelreglerna och väntade inte ens tills en regering bildats för att befria fångarna Š Lantarbetarna ockuperade mark och satte igång med att odla den. Byborna kastade ut kommunalpamparna och började styra sig själva. Järnvägsmännen inledde strejk för att kräva nationalisering av järnvägarna. Murarna i Madrid krävde arbetarkontroll som en första etapp mot socialisering." (Guérin 1978, s. 120)

2.3.2 Bondekooperativ i Aragonien

I Aragonien har bönder sedan länge gemensamt odlat och ägt jorden. De har enligt Gröndahl haft en kollektivistisk tradition och ägt all egendom gemensamt. Felix Carrasquer, vars föredrag Gröndahl också återger, menar att syndikalisternas hederlighet och goda vilja i området, var mer betydelsefull för böndernas revolutionära medvetande, än den kollektiva traditionen. När militärkuppen genomfördes den 19 juli 1936 fanns mellan 10 000 och 11 000 CNT-medlemmar på landsbygden i Aragonien.

"Dessutom hade vi på kaféerna, i de syndikalistiska eller republikanska möteslokalerna läst den syndikalistiska dagstidningen Solidaridad Obrera och andra publikationer högt för byinvånarna för att göra dem bekanta med ett frihetligt synsätt Š Jag vill inte säga att de blev syndikalister med medlemsbok i CNT, men de blev den frihetliga rörelsens sympatisörer." (Gröndahl 1982, s. 36)

För att illustrera de aragoniska böndernas sympati med CNT kan man belysa det faktum att 11 000 syndikalister samlade ihop 300 000 kollektivister på en månad. Det omfattade nästa alla byar i området.

"En vecka senare hade cirka 75 % av invånarna skrivit in sig i kollektiven". (Gröndahl 1982, s. 37)

Carrasquer betonar att siffrorna också är ett bevis på att CNT inte tvingade folket att gå med i kollektiven, vilket bland annat kommunisterna påstod.

2.3.3 Industrierna kollektiviserades

José Costa Font berättar i Herre i eget hus om hur kollektiven inom Badalonas textilindustrier organiserades: "Alla frågor som kontrollkommittén behandlade lades fram för arbetarna inom varje företag på allmänt möte, innan beslut kunde fattas".

Jordbruk, industrier, kollektivtrafik och bostäder kollektiviserades. "Hela näringslivet var kollektiviserat och det fungerade till krigets slut, utan hinder eller svårigheter av något slag". (Gröndahl 1982, s. 60)

Ackordsarbetet avskaffades och produktionen sjönk med cirka 30 procent. Arbetstiden kortades från 48 timmar per vecka till 40. Senare sänktes den till 33 timmar per vecka på grund av brist på råvaror.

På stormöten förklarade arbetsledarna för arbetarna hur produktionen låg till. "Då kunde de själva konstatera att de måste anstränga sig mer, frivilligt, för det var ju inte fråga om att agera slavdrivare, de förstod själva att de måste arbeta mer. Den frihetliga princip som gällde i jordbrukskollektiven Š gällde även i industrin". (Gröndahl 1982, s. 61)

Kollektiviseringen inom industrierna skedde främst i Katalonien vilket var anarkisternas och syndikalisternas starkaste fäste. Kollektiviserade företag leddes av ett förvaltningsutskott på mellan fem och femton medlemmar. En direktör utsågs för att verkställa besluten. Alla förtroendeposter tillsattes genom val av arbetarna. CNT lade ner flera små företag och koncentrerade produktionen till de effektivaste.

Guérin menar att självförvaltningen aldrig blev total eftersom bankerna och den privata utrikeshandeln förblev privat. Staten hade inte kontroll över bankerna.

2.3.4 Kollektivens organisation

Folket i jordbrukskollektiven organiserades i en församling där alla deltog i stormöten. Ansvaret för jorden delades upp i olika kommittéer som hjälpte varandra vid behov. Byarna organiserade sig i socknar eller kommuner med cirka tusen personer i varje kommun. Samordningen skedde i en federationskommitté. Byarna skapade en gemensam ekonomi och hjälpte varandra med produkter, arbete och ekonomi.

Kollektivet byggde sjukhus, som även individualister, dvs. de som stod utanför kollektivet, hade tillgång till. De byggde vägar och drog in el- och telefonledningar.

Stormötet var den enda myndigheten. "600 småbyar i Aragonien Š levde nitton­tjugo månader Š utan myndighet, utan egendom och utan byråkrati". (Gröndahl 1982, s. 38)

300 000 människor ingick i dessa kollektiv och totalt bodde cirka 500 000 människor i regionen.

"Det fanns ingen överhet". (Gröndahl 1982, s. 38)

2.3.5 Ekonomin i kollektiven

Guérin skriver att medlemmarna i kollektiven fick pengar och produkter utifrån familjens behov. Ju fler barn en familj hade, desto mer mat fick de. Mot kuponger fick de produkter och överblivna tillgångar sattes in på ett sparkonto. Kollektivisterna kunde få fickpengar i begränsad mängd från sitt sparkonto. Hyra, el, skola och sjukvård var kostnadsfria.

I jordbrukskollektiven ökade avkastningen med mellan 30 och 50 procent. Bönderna slog samman små jordlotter vilket ökade arealen. Detta tillsammans med bättre metoder och teknik gjorde att effektiviteten inom jordbruket ökade genom kollektiviseringen.

"Fastän bönderna till stor del var olärda, gav de prov på ett socialistiskt medvetande, ett praktiskt sunt förnuft, en solidaritet och ett självuppoffrande sinnelag som väckte främmande iakttagares beundran". (Guérin 1978, s. 129)

Löneklyftor mellan olika kollektiv berodde enligt Mintz på att CNT inte hade kontroll över bankerna. Betalningssystemet såg olika ut i olika kollektiv. I vissa fanns inga pengar, alla fick "ta ur högen", i andra fanns lokala pengar eller ransoneringskort. "Producentkort" gav alla "rätt till samma konsumtion Š även pensionärer, hemmafruar, barn, sjuklingar". (Gröndahl 1982, s. 31)

Gröndahl skriver att feminismen inte var särskilt utvecklad inom den anarkosyndikalistiska rörelsen i Spanien på 30-talet, vilket kan var en förklaring till att lika lön för män och kvinnor inte genomfördes fullt ut i kollektiven.

2.3.6 Arbetet i kollektiven

Felix Carrasquer beskriver arbetet i kollektiven: "Vi organiserade, producerade för konsumtion, enligt de behov som fanns. Men vi befann oss i krig och vi måste producera mycket mer än vi själva behövde". (Gröndahl 1982, s. 40)

Kvinnans roll förbättrades också: "Under inbördeskriget fick hon full frihet och kvinnor och män var jämlika. Det fanns ingen klasskillnad". (Gröndahl 1982, s. 42)

2.3.7 Miliserna

George Orwell beskriver i Hyllning till Katalonien hur miliserna var organiserade. Det rådde demokrati i stället för hierarki: "Där fanns officerare och underofficerare men inget manskap i vanlig bemärkelse, inga titlar, inga streck, inga enskilda ställningar och inget hälsande. Man försökte inom milisen skapa ett slags temporär arbetsmodell för det klasslösa samhället." (Orwell 1989, s. 30)

Alla i milisen kallades kamrater och Orwell menar att lojaliteten som byggde på "klassolidaritet" var betydligt starkare än i en reguljär armé.

2.3.8 CNT och FAI i revolutionsregeringen

När anarkister och syndikalister slagit ner militärupproret i Barcelona stod de handfallna inför hur de skulle hantera den katalonska regeringen Generalitat. Generalitat var centralregeringens ombud i Katalonien och hade hand om domstolsväsendet, skolorna, kommunikationen och det offentliga arbetetet.

"För CNT fanns det alltså bara två alternativ att välja på: antingen skulle den införa den frihetliga kommunismen, eller också så skulle den samarbeta med övriga vänsterkrafter." (Lorenzo 1972, s. 113)

Eftersom de inte hade majoritet i hela Spanien skulle det första alternativet innebära diktatur, vilket vore lika med moraliskt självmord. "Utan en världsrevolution skulle antingen det lilla anarkistiska Katalonien mitt i den västliga kapitalistvärlden snabbt gå under, eller också skulle man bli tvungen att upprätta en stat bland andra stater, vilket även det skulle vara ett förnekande av anarkismen". (Lorenzo 1972, s. 114)

Det enda som återstod var samarbete med övriga vänstergrupper. CNT ville inte fälla den katalonska regeringen Generalitat och inte heller ingå i den. Lorenzo beskriver hur CNT bildade en egen regering, en revolutionsregering, som skulle kontrollera militären, krigsföringen ekonomin och organisera det antifascistiska motståndet. Den gamla katalonska regeringen Generalitat skulle fråntas makten och fungera som fasad mot utländska kapitalistiska stater.

Enligt Orwell och Lorenzo fanns det två orsaker till CNT:s agerande. Dels var CNT rädda för att kapitalistiska länder skulle sätta in militär mot Spanien om de fick veta att ett icke-kapitalistiskt samhälle höll på att byggas upp, och dels ville de inte stöta sig med länder som de skulle kunna köpa vapen från.

Den nya revolutionskommittén kallades "Centralkommittén för de antifascistiska miliserna i Katalonien" och grundades den 21 juli 1936. I revolutionsregeringen ingick de antistalinistiska kommunisterna POUM, kommunisterna PSUC, socialdemokratiska UGT, Arrendatorsförbundet, Katalansk Aktion, FAI och CNT. Lokala revolutionskommittéer upprättades på republikanernas områden.

"Allt var flytande, föränderligt, kortlivat, brådstörtat. Det fanns ingen byråkrati, ingen hierarki, ingen stabil ledning, inga fasta former. Alla blandade i sig litet grann i allt. Syndikalisterna dominerade helt genom sitt antal, sina duktiga militanter och de viktiga funktioner de fyllde." (Lorenzo 1972, s. 118)

García Oliver betraktas som revolutionsledare.

2.3.9 CNT går in i Generalitat

Den 27 september gick tre CNT-medlemmar in i den katalanska regeringen Generalitat. "Det var en traditionell borgerlig inrättning, det var den politiska myndigheten över huvudet på folket." (Lorenzo 1972, s. 127)

Anledningen var enligt Lorenzo att CNT ville "erhålla en del av det ryska krigsmateriel Š i andra hand gällde det att stoppa upp den förtals- och lögnkampanj, som stalinisterna satt i gång i Spanien". (Lorenzo 1972, s. 131)

Den 4 november 1936 gick fyra ministrar från CNT in som nytillsatta i den gamla katalonska regeringen Generalitat. Generalitat genomförde kommunisternas krav och militariserade miliserna vilket tog död på stridsviljan hos de mest hängivna antifascisterna, vilka enligt Orwell och Lorenzo var anarkisterna, CNT och POUM. "Det var kort sagt slutet på slagorden om autonomi, federalism och frivillig krigstjänst." (Lorenzo 1972, s. 131)

2.4. KONTRAREVOLUTION

2.4.1 Kommunisternas kontrarevolution

Kommunisterna ville stoppa revolutionen eftersom den inte kontrollerades av Kommunistpartiet. Anarkisterna uppmuntrade spontaniteten i folkets motstånd mot fascisterna. Republikanerna var inte enbart hotade av fascisterna med stöd av Tyskland och Italien: "Det republikanska [var] drabbat av de västliga demokratiernas blockad Š var för att kunna överleva beroende av den ryska militärhjälpen och denna hjälp var förbunden med att tvåfaldigt villkor: dels skulle i första hand kommunistpartiet bli delaktig av den och i minsta möjliga mån anarkisterna, dels ville Stalin till intet pris ha någon social revolution i Spanien." (Guérin 1978, s. 123)

Kommunisterna gjorde enligt Gröndahl aktiv propaganda mot kollektiviseringen även om det fanns individer som sympatiserade med idén. Borgerligheten i hela Spanien bekämpade kollektiven. "På större orter i Aragonien Š fanns det gamla notarier och andra byråkrater samt godsägare som drömde om att återupprätta det gamla auktoritära ordningen. Dessa missnöjesgrupper tog kommunistpartiet hand om och uppmanade dem att skriva brev och säga att i Aragonien rådde tyranni och att där kunde man inte leva." (Gröndahl 1982, s. 44)

Carrasquer förklarar kommunisternas linje: "Kamraterna här kommer säkert att fråga sig hur det är möjligt att ett parti som kallar sig kommunister och betraktar sig som revolutionärt och vänsterinriktat kunde bekämpa kollektiven med blod och eld. Saken är enkel. Marxismen stöder sig på auktoriteten, dvs på en proletariserad auktoritet och på tron att man måste skapa intellektuella eliter för att styra den andra. Nåväl, om vi i Aragonien kunde visa att några eliter inte behövdes, då hade de ingenting att göra i denna världen." (Gröndahl 1982, s. 45)

Enligt Guérin gav stalinisten Comorera, som ingick i regeringen, mer råvaror till de privata företagen än de behövde. Samtidigt ströp han varu- och pengaleveranser till de kollektiviserade företagen. Kommunisterna satte åter in de gamla byråkraterna i fabrikerna och arbetarna tappade lusten eftersom socialiseringen upplöstes. (Guérin 1978, s. 135)

De federativt organiserade kollektiven samt de frihetliga miliserna upplöstes med våld av kommunisterna. Anarkister mördades, torterades och fängslades. Detta skildrar Ken Loach i filmen om kriget Land och frihet. Kommunisterna förde också en propagandakampanj mot POUM och anarkisterna. Anarkisterna och POUM:arna kallades för förrädare och fascistspioner. Orwell beskriver att frivilliga antifascister anklagades av den kommunistiska pressen och på affischer för att vara förrädare och mördare. Kommunisterna anklagade POUM för att vara "ett gäng förklädda fascister i Francos och Hitlers tjänst". (Orwell 1989, s. 66)

2.4.2 Majdagarna

En rad mord på anarkister, kommunister och POUM:are ökade spänningen mellan anarkisterna och kommunisterna. Den 3 maj 1937 beordrade den kommunistdominerade regeringen CNT att lämna över telefonstationen i Barcelona. Generalitat krävde också att anarkisterna och miliserna skulle lämna in sina vapen. Orwell beskriver hur den centralstyrda polisen och militären, vilka var lojala mot kommunisterna, hade mängder med vapen samtidigt som det rådde akut brist på skjutvapen vid fronten.

Orwell skildrar från POUM:s barrikader de strider som bröt ut mellan anarkister och kommunister i Barcelona den 3 maj 1937. Den 6 maj deklarerade anarkisterna vapenvila eftersom de inte vill att antifascisterna skulle skjuta på varandra, utan i stället gemensamt kämpa mot Francoregimen. Skjutandet upphörde först den 8 maj. Orwell skriver att oroligheterna framkallades av regeringen: "Bråket framkallades naturligtvis av regeringens order om att anarkisterna skulle överlämna sina vapen."

CNT lämnar Generalitat i juni 1937, en månad efter majdagarna.

I mars 1938 ingår CNT i pakt med UGT och samma månad går de och FAI in i vänsterkoalitionen Folkfronten. CNT:s makt ökar men konflikten med kommunisterna kvarstår.

2.5. ANARKISTERNA FÖRLORAR

2.5.1 Franco vinner kriget

Sommaren 1937 kontrollerade Franco en större del av befolkningen än regeringen. Truppstyrkorna var enligt Orwell ungefär likvärdiga.

José Costa Font berättar i "Herre i eget hus": "Vi fick höra om de massarkebuseringar som ägde rum i alla områden som fascisterna bemäktigat sig, den utrotningskampanj de hade satt igång mot våra kamrater och hela arbetarklassen." (Gröndahl 1982, s. 33)

Britta Gröndahls skriver i Frihetlig kommunism i praktiken hur Franco vann kriget 1939. I slutet av 1938 börjar Francos trupper avancera mot Katalonien. Den 26 januari 1939 tar han över Barcelona och kriget är förlorat. Den 1 april intog Franco in i Madrid och "blodsväldet", som kom att vara till slutet av 1975, inleddes. Kollektiven blev upplösta och överklassen återtog sina gamla positioner som de vunnit med hjälp av spanska, italienska och tyska fascister. Även kyrkan återtog sin makt och kontrollen över utbildningen.

Gröndahl citerar i Herre i eget hus Antonio Albiñana: "I varje småstad och by anställdes blodbad på de mest aktiva i arbetarrörelsen. Det hela leddes ofta av godsägare och bypampar. Detsamma hände i storstäderna där det dagligen arkebuserades hundratals människor, enligt den officiella statistiken vid Francos justitiedepartement." (Gröndahl 1982, s. 67)

2.5.2 Varför vann fascisterna?

Orsakerna till att republikanerna förlorade mot fascisterna är många. Orwell beskriver hur Franco får vapen och trupper från Mussolini i Italien och Hitler i Tyskland. Sovjet stödde republikanerna med vapen som var reserverade för kommunisterna och även Kuba stödde republiken. Övriga länder skrev under en icke-angreppsöverenskommelse och beslöt sig alltså för att inte lägga sig i vad som hände i Spanien. Fascisternas vapenmakt var betydligt större än antifascisternas. Orwell skildrar de gamla och ofta oanvändbara vapen de fick vid fronten.

Splittringen i den katalanska regeringen Generalitat mellan kommunisterna och de frihetliga anarkosyndikalisterna försvagade det antifascistiska motståndet. Den ena sidan bestod av CNT, FAI, POUM och en grupp socialister som var för arbetarkontroll, och den som var för centralregering och en militär armé bestod av högersocialister, liberaler, kommunister. Kommunisternas kontrarevolution motverkade kollektiviseringen och konflikterna mellan anarkister och kommunister försvårade det antifascistiska motståndet. Orwell skildrar en av olikheterna: "Kommunisterna lägger alltid vikt vid centralism och effektivitet, anarkisterna vid frihet och jämlikhet." (Orwell 1989, s. 63)

2.6. ANARKISMENS ROLL

2.6.1 Anarkismens påverkan

Guérin skriver att anarkisternas propaganda motverkade böndernas individualistiska tendenser och ledde dem mot socialism. De fattigaste bönderna valde att stödja kollektiviseringen medan de rika fortsatte att vara självständiga. I Katalonien gick 90 procent av lantarbetarna in i kollektiven. Detta enade lantarbetarna och industriarbetarna eftersom de senare "självklart genom sin ställning var anhängare av produktionsmedlens socialisering." (Guérin 1978, s. 125)

Enligt Gröndahl är det den politiska propagandan som skapat möjligheter för att genomföra en social revolution: "1936 har både de människor som påverkats av syndikalism och Š de fåtaliga kommunisterna hört talas om och övertygats om möjligheten att socialisera jorden och ta fabrikerna i besittning". (Gröndahl 1982, s. 17)

1936 betecknas av Gröndahl och Mintz som en väckelse bland folket. Endast var fjärde aktiv person hade tidigare varit fackligt ansluten men nu var det folket själva som tog kontroll över jorden: "I områden där CNT inte alls var starkt, som i Tarragona, uppstod kollektiv. Ja, det uppstod till och med i byar, där CNT och den frihetliga kommunismen var okända begrepp." (Gröndahl 1982, s. 18)

CNT och anarkisterna gav ut en mängd tidningar på 20- och 30-talen. Det kan tjäna som mätvärde för spridningen av deras idéer. 1925-1927 gav CNT och anarkister ut följande tidningar: ¡Despertad! (Vakna!), Acción Social Obrera (Worker Social Action), El Productor, Redención (Frigörelse), Horizontes (Horisonter), La Revista Blanca, La novela ideal (The perfect novel), Estudios, Iniciales. 1930 började CNT ge ut dagstidningen Solidaridad Obrera och veckotidningen Acción. Anarkisterna gav ut tidningen Tierra y Libertad sedan 1929. (Peirats 1977, s. 54, 55, 65)

Solidaridad Obrera tror på "den revolutionära syndikalismens principer, med frihetlig kommunism som det ultimata målet, som primärt ska uppnås genom en öppen kamp mot kapitalism och staten genom direkt aktion av proletariatet, revolutionär aktion för att bygga en ny ekonomi i vilken folket är ekonomiskt, politiskt och socialt fria". (Peirats 1977, s. 65)

2.6.2 Var revolutionen anarkistisk?

Antonia Albiñana, som också återges i Gröndahls bok, menar att revolutionen i Spanien inte var fullständig utan endast ett försök till en social revolution. "Det är ofrånkomligt att den borgerliga staten hela tiden finns kvar". (Gröndahl 1982, s. 31)

Han menar att arbetarna lyckades erövra makten lokalt och regionalt, men inte centralt.

Carrasquer säger i Gröndahls Herre i eget hus: "I Aragonien lyckades vi Š förverkliga den frihetliga kommunismen för första och enda gången i människans historia." (Gröndahl 1982, s. 43)

Lorenzo skriver att "revolutionen den 19 juli 1936 var i det väsentliga en anarkistisk revolution, den radikalaste revolution som förekommit, dessutom den som mobiliserat de största människomassorna i förhållande till den totala befolkningen". (Lorenzo 1972, s. 90)

3. SAMMANFATTNING

Anarkismen är en antiauktoritär och frihetlig socialism. Målet är individens frihet ekonomiskt, socialt och politiskt, vilket ska uppnås genom den sociala revolutionen. Den ska genomföras spontant av folket utan ledning av något parti. Samhället ska organiseras enligt federalismen vilket innebär frivilliga sammanslutningar mellan lokala, regionala, nationella och internationella föreningar. Kapitalismen ska avskaffas och arbetarna ska kontrollera produktionsmedlen. Staten ska avskaffas eftersom den förtrycker individen.

Under spanska inbördeskriget genomförde folket spontant en social revolution genom kollektiviseringen av fabriker och jordegendomar. Även miliserna var jämlikt och demokratiskt organiserade enligt anarkosyndikalismens ideal.

Staten och den borgerliga demokratin avskaffades aldrig. CNT och FAI grundade själva revolutionsregeringen och gick senare även in i den borgerliga regeringen Generalitat. Trots att de ville avskaffa regeringen gick de själva med i den. Det fanns två orsaker är enligt Orwell, Gröndahl och Lorenzo. Dels ville de minska kommunisternas kontrarevolution och dels valde de samarbete i stället för diktatur.

Anarkismen har spelat en stor roll under det spanska inbördeskriget. Författarna Gröndahl, Guérin, Lorentzo och Peirats skriver alla om hur anarkisternas propaganda påverkade bönderna och arbetarna. Folket blev medvetna om den sociala revolutionen och syndikalister och anarkister gav ut flera tidningar. Idéerna om federalism och övertagandet av produktionsmedlen fanns bland arbetarklassen. De aragoniska böndernas tradition av kooperativ var enligt de källor jag läst av mindre betydelse för händelseutvecklingen.

Även CNT:s och FAI:s strejker, attenta