Noam Chomsky: "Vänstern
har alltid varit emot
stöd åt mellanösterns
reaktionära regimer"

Har Saddam Hussein varit så ond som mainstream-media säger? Inrikesmässigt? Utrikesmässigt?

Han är så ond man kan bli, i klass med Suharto och andra av den moderna tidens monster. Ingen skulle vilja vara inom hans räckhåll. Lyckligtvis har han inte ett så stort räckhåll.

Internationellt sett invaderade Saddam Iran (med stöd från väst), och när det kriget började gå dåligt började han använda kemiska stridsmedel (också detta med stöd från väst). Han invaderade Kuwait och drevs snabbt ut. I Washington var man direkt efter invasionen oroliga att Saddam snabbt skulle dra sig tillbaka, "installera sin marionett, och alla i arabvärlden skulle vara glada" (Colin Powell, dåvarande stabschef). President George Bush oroade sig över att Saudiarabien skulle kunna "fega ur i sista minuten och acceptera en marionettregering i Kuwait" om inte USA förhindrade Iraks tillbakadragande. Bekymret bestod i korthet av att Saddam i stort sett skulle duplicera vad USA precis hade gjort i Panama (förutom att Latinamerikanerna var allt annat än glada). Från första början försökte USA att avstyra detta "mardrömsscenario." Detta är en sak som man borde titta närmare på.

Saddams lugnt värsta brott ägde rum på inrikesplanet, bland annat användandet av kemiska stridsmedel mot kurder och den stora slakten av kurder i slutet av 1980-talet, barbarisk tortyr och alla andra grymma handlingar du kan tänka dig. Dessa befinner sig högst upp på listan över hemska brott för vilka han nu rätteligen fördöms. Det är intressant att fråga hur ofta dessa känslosamma fördömanden och vältaliga uttryck för indignation följs åt av tre små ord: "med vår hjälp".

Brotten var välkända redan från början, men inte något som väst brydde sig om. Saddam fick några milda tillrättavisningar; ett hårt fördömande av kongressen sågs av framstående kommentatorer som alltför extremt. Reaganiterna och George Bush välkomnade monstret som en allierad och värdefull handelspartner under tiden då han begick sina värsta illdåd och även långt efter dem. Bush auktoriserade lånegarantier och försäljning av avancerad teknologi som kunde användas för utvecklingen av massförstörelsevapen ända upp till dagen då Kuwaitinvasionen inleddes. Ibland satte han sig över försök från kongressen att förhindra vad han gjorde. Storbritannien godkände fortfarande export av militärutrustning och radioaktivt material flera dagar efter att invasionen påbörjats. När ABC-korrespondenten (numera ZNet-kommentatorn) Charles Glass upptäckte anläggningar för utveckling av biologiska vapen (genom att använda kommersiella satelliter och vittnesmål från avhoppare) så förnekades hans avslöjande omedelbart av Pentagon och storyn försvann.

Avslöjandet återupplivades emellertid när Saddam begick sitt första riktiga brott, det vill säga att bryta mot USA:s order (eller kanske misstolka dem) genom att invadera Kuwait. Från att vara vän var han nu hunnen Attilas reinkarnation. Samma anläggningar användes då för att bevisa hans medfött ondskefulla natur. När George Bush utropade nya gåvor till sin vän i december 1989 (också gåvor till USA:s jordbruksindustri) sågs det som så obetydligt att det inte rapporterades. Dock kunde man läsa om det i Z Magazine. Ett par månader senare, strax efter att han invaderat Kuwait besöktes han av en högt uppsatt delegation från senaten, ledd av (den blivande) republikanske presidentkandidaten Bob Dole. Han förde fram presidentens hälsningar och försäkrade den brutale massmördaren att han borde bortse från all kritik han kunde höra från uppstudsiga reportrar här borta. Saddam hade till och med lyckats komma undan med att attackera ett av USA:s krigsfartyg, USS Stark, och dödade flera besättningsmän under attacken. Detta är en verklig bragd. Det enda andra land som beviljats det privilegiet är Israel, 1967. Av hänsyn till Saddam förbjöd statsdepartementet all kontakt med den demokratiska oppositionen i Irak och höll fast vid denna policy till och med efter Gulfkriget, samtidigt som Washington auktoriserade Saddam att krossa ett Shi'it-uppror som mycket väl kunde ha resulterat i att han avsattes. Allt för att bevara "stabiliteten," förklarade pressen och nickade.

Att han är en stor skurk står utom tvivel. Det förändras inte av det faktum att USA och Storbritannien såg hans största brott som oansenliga i ljuset av viktigare "statsangelägenheter", före Gulfkriget och till och med efter - fakta som bäst glöms bort.

Om vi tänker på framtiden, är Saddam Hussein så farlig som borgerlig media säger?

Världen skulle klara sig bättre om han inte fanns där, inget snack om saken. Säkerligen skulle irakierna göra det. Men han kan inte vara i närheten av att vara så farlig som han var när USA och Storbritannien stödde honom och till och med försedde honom med den dubbelt användbara teknologi som han kunde använda för att utveckla kemiska och nukleära vapen, som han antagligen gjorde. För 10 år sedan avslöjade Senate Banking Committee-hearingen att Bushadministrationen godkände licenser för dubbelanvändningsteknologi och "material som senare användes av Irakregimen i samband med utvecklingen av kärnvapenmissiler och kemiska vapen". Senare hearings avslöjade ytterligare fakta, vilket finns rapporterat om i pressen och akademisk mainstreamlitteratur i ämnet (såväl som dissidentlitteratur).

Kriget 1991 var extremt destruktivt, och sedan dess har Irak varit förött av ett årtionde av sanktioner, vilket troligen stärkt Saddam själv (genom att försvaga möjligt motstånd i ett splittrat samhälle), men säkerligen rejält minskade hans kapacitet för krigföring eller stöd för terror. Sedan 1991 har hans regim också begränsats till "no fly zones," regelbundna spaningsflygningar och bombningar och väldigt intensiv övervakning. Kanske försvagade händelserna den 11 september honom ytterligare. Om det finns några kopplingar mellan Saddam och al-Qaida skulle de vara långt mycket svårare att upprätthålla nu tack vare skarpt intensifierad övervakning och kontroller. Bortsett från det är inte kopplingar särskilt troliga. Trots enorma ansträngningar att försöka knyta Saddam till 11 september-attackerna har man inte funnit några bevis, vilket är föga överraskande. Saddam och Usama bin Ladin var bittra fiender, och det finns inte någon specifik anledning till att förmoda att något förändrats i den frågan.

Den rationella slutsatsen är att Saddam troligen är en mindre fara nu än före 11 september, och långt mindre ett hot än när han fick betydande stöd från USA-Storbritannien (och många andra). Detta ger upphov till några frågor. Om Saddam är ett sådant hot mot överlevnaden för dagens civilisation att världspolisen måste tillgripa krig, varför var detta inte sant för ett år sedan? Eller vad intressantare är, varför inte tidigt 1990?

Hur borde problemet med existensen och användandet av massförstörelsevapen tas om hand om?

De borde elimineras. Icke-spridningsavtalet påbjuder länder med kärnvapen att vidta åtgärder för att eliminera dem. Avtalen om biologiska och kemiska vapen har samma mål. Den huvudsakliga Säkerhetsrådsresolutionen rörande Irak (687, 1991) uttalar sig för eliminerandet av massförstörelsevapen i mellanöstern och att arbeta för ett globalt förbud av kemiska vapen. Goda råd.

Irak är knappast ledande i det här området. Vi kan dra oss till minnes varningen som general Lee Butler, chef för Clintons strategiska kommando under det tidiga 1990-talet, gav. Att "det är extremt farligt att i den kokande kitteln av motsättningar som vi kallar mellanöstern så har en nation, som det verkar, beväpnat sig med lager av kärnvapen, kanske hundratals, och inspirerar andra nationer att göra detsamma." Han talar naturligtvis om Israel. Israels militära auktoriteter säger sig ha luft- och pansarstyrkor som är större och mer avancerade än någon av de Europeiska Nato-makterna (Yitzhak ben Israel, Ha'aretz, 16 april 2002, hebreiska). De har också tillkännagett att 12 procent av deras bomb- och stridsflyg är permanent stationerade i östra Turkiet, tillsammans med motsvarande sjö- och ubåtsstyrkor vid Turkiska baser såväl som pansartrupper, ifall det blir nödvändigt att återigen ta till extremt våld för att undertrycka Turkiets kurdiska befolkning, som man gjorde när Clinton satt vid makten. Israeliskt flyg baserat i Turkiet rapporteras flyga spaningsuppdrag längs Irans gränser, en del av en allmän USA-Israel-Turkietpolicy att hota Iran med anfall och möjlig tvångsuppstyckning. Israeliska analytiker rapporterar också att gemensamma USA-Israel-Turkietflygövningar är avsedda som ett hot och en varning mot Iran, och såklart också mot Irak (Robert Olson, Middle East Policy, juni 2002). Israel använder utan tvekan USA:s flygbaser i östra Turkiet, där USA:s bombflyg antagligen är kärnvapenbestyckade. Israel är nu praktiskt taget en utlandsbaserad USA-militärbas på andra sidan atlanten.

Även resten av världen är beväpnad till tänderna. Om Irak styrdes av den mest Gandhi-lika av möjliga ledare, så skulle den utveckla vapensystem om den kunde, troligen långt mer än vad den kan i dag. Detta skulle troligen fortsätta, kanske till och med accelerera om USA tog kontroll över Irak. Indien och Pakistan är USA-allierade, men går vidare med utvecklingen av massförstörelsevapen och har upprepade gånger kommit smärtsamt nära ett användande av kärnvapen. Detsamma gäller för andra USA-allierade och klienter.

Denna utveckling kommer troligen att fortsätta om det inte sker en allmän begränsning av bestyckningen i området.

Skulle Saddam hålla med om detta? Det vet vi faktiskt inte. Tidigt i januari 1991 erbjud sig tydligen Irak att dra sig tillbaka från Kuwait om man inledde regionala förhandlingar om begränsning av beväpning i området, ett erbjudande Statsdepartementets talesmän beskrev som allvarliga och förhandlingsbara. Men vi vet inte mer om det, för USA förkastade det utan svar och pressen rapporterade knappt det hela överhuvudtaget. Det är emellertid av intresse att vid den tidpunkten - precis innan bombningen - kunde man i opinionsmätningar se att två mot en av USA:s befolkning stödde förslaget som Saddam tydligen hade lagt fram, och föredrog det alltså framför bombningar. Hade folk tillåtits att få reda på något av detta, så skulle majoriteten säkerligen ha varit långt större. Undertryckandet av fakta var ett viktigt bidrag till statligt våld. Kunde sådana förhandlingar ha lett någonstans? Bara fanatiska ideologer kan bestämt veta säkert. Kan sådana tankar återupplivas? Samma svar där. Ett sätt att få reda på svaret är att försöka.

Vissa menar att det finns tillräckligt med anledningar att behandla Iraks potential vad gäller massförstörelsevapen annorlunda än andra länders på grund av kraven som fastslås i Säkerhetsrådets resolution 687, vilken Saddam Hussein skrivit under. Irak ska avväpnas, delvis som straff för det flagranta brottet mot internationell rätt som invasionen av Kuwait innebar. Har det internationella samfundet rätt när det försöker reglera Iraks massförstörelsevapen? Om man accepterar det här argumentet, vad blir de internationella efterföljderna? Finns det en annan version av argumentet som är mer logiskt och metodologiskt, och vad skulle denna innebära?

Som noterats så innebär resolution 687 andra rätt betydelsefulla saker.

Invasionen av Kuwait är ett av Iraks mindre brott. Det skiljer sig inte mycket från en av fotnoterna för USA:s brott i sitt eget traditionella revir: invasionen av Panama ett par månader tidigare, som inte hade ens en marginellt trovärdig förevändning. Den huvudsakliga skillnaden är att USA kunde lägga ett veto mot säkerhetsrådets resolution som fördömde invasionen, skaka av sig de allvarliga avståndstagandena från latinamerikanska demokratier (vilka knappt rapporterades) och i stort sett göra vad man ville. Som jag sade så fruktade Washington att Saddam skulle emulera Panama-invasionen och arbetade hårt för att förebygga det. Om man ser på själva regionen så kan inte invasionen av Kuwait, kriminell som den var, jämföras med den USA-stödda Israeliska invasionen av Libanon, vilken lämnade 20 000 döda bakom sig. Och det är pinsamt enkelt att rada upp fler fall som är mycket värre som vi alla känner till.

Vid sidan om detta är dessa argument rätt irrelevanta. De som tror att säkerhetsrådets resolutioner för 10 år sedan (vilka inte nämnde något om användandet av våld) indirekt rättfärdigar en invasion har ett väldigt sätt att bevisa att de menar allvar med det påståendet: de kan uppmana USA att samtala med säkerhetsrådet för att få ett auktoriserande av användandet av våld enligt Kapitel VII. Det kommer att avgöra saken. Troligen kommer man få ett godkännande: ett veto är inte troligt. Men USA vill inte ha någon sådan auktorisering, inte för tillfället i alla fall, precis som man nekade det när man valde att bomba Afghanistan, trots att det säkerligen skulle ha auktoriserats. Bara detta gör dessa diskussioner irrelevanta.

När det gäller "det internationella samfundet" så innebär begreppet i praktiken USA och de som kan tänka sig stödja dem.

I stort sett skulle det vara vettigt att försöka driva igenom icke-spridningsavtalet, avtalen om kemiska och biologiska vapen och de relevanta delarna av 687. Fortsätta med allvarligare försök till nedrustning över hela kartan. Men sådana åtgärder skulle kräva USA:s godkännande, något som inte är särskilt troligt om inte grundläggande förändringar sker här.

Har inte tidigare vapeninspektioner visat att vapeninspektörer kan luras, fördröjas och på andra sätt förhindras att faktiskt utföra sitt uppdrag? Finns det en genomförbar inspektionsmetod eller policy, och skulle den kunna appliceras allmängiltigt?

Visst kan de luras. Emellertid är vapeninspektioner långt mer effektivt än att förgöra Iraks militära kapacitet, och de verkar ha varit i stort sett framgångsrika. Om man går ett steg längre, när var senaste gången det skedde en meningsfull (om någon överhuvudtaget) internationell inspektion av Israels inrättningar för nukleära och (troligen existerande) kemiska vapen? Eller USAs:? Inspektionsmyndigheter borde inrättas och ha hela världen som funktionsområde, men återigen så kräver detta USA:s godkännande.

Under senare kongresshearings om Irak påstod ett vittne att om inspektioner skulle vara verkligt effektiva skulle en snabbreagerande militärstyrka vara nödvändig, så att Saddam Hussein inte skulle kunna förhindra inspektörerna från att göra överraskningsbesök på något ställe där opassande verksamhet försiggick. Vittnet sade att det inte finns något sätt som Irak skulle kunna gå med på det, men genom att kräva en sådan styrka skulle USA få det moraliska övertaget. Är en sådan styrka en nödvändig del av effektivt inspektionsarbete? Skulle USA ha det moraliska övertaget? Vilka motsvarande krav skulle andra rimligen kunna ställa mot oss?

Är målet propaganda ("att få det moraliska övertaget")? Eller att minimera hotet från massförstörelsevapen? Om svaret är det tidigare kan vi avföra frågan. Om det är det senare så leder det till ytterligare några uppenbara frågor. Vapeninspektioner verkar ha varit väldigt effektiva, även om metoden är imperfekt. Scott Ritters vittnesmål i frågan är övertygande, och jag känner inte till någon seriös tillbakavisning av det. De som vill minska hotet från massförstörelsevapen kommer därför att försöka skapa möjligheten till meningsfulla inspektioner, såsom krävs av resolution 687 och tidigare resolutioner, och stöds av det faktiska internationella samfundet. I många år har USA försökt att på varje sätt blockera att något sådant skulle hända. Inspektionerna användes som förevändning för att spionera på Irak, med den öppna avsikten att störta regimen och troligen lönnmörda ledarskapet. Förutom brottet mot grundläggande normer dessa saker innebär så skulle de också definitivt underminera inspektionsregimen, och skarpt minska chanserna att Irak skulle acceptera inspektioner. Skulle Israel gå med på att deras militärbaser inspekterades av Hamas-spioner? 1998 drog Clinton tillbaka inspektörerna som förberedelse för bombningar - handlingar som genom propaganda rekonstruerats som att Irak kastade ut inspektörerna. USA-Storbritannien-bombningen var väl tajmad så att de skulle ske samtidigt som Säkerhetsrådets nödmöte om inspektionerna, för att därför demonstrera deras totala disrespekt för FN. Bombningen var ett annat slag mot återupptagandet av inspektionerna. Sedan dess har Washington insisterat att även om Irak accepterar de mest grundliga inspektionerna av USA-spioner som rekognoserar läget inför en invasion, så skulle det ändå inte göra någon skillnad. Som Cheney nyligen formulerade det, "Ett återvändande av inspektörerna skulle inte förse oss med någon som helst visshet om [Saddams] tillmötesgående av FN-resolutioner". Denna inställning är det samma som att böna och be Irak om att inte acceptera inspektörer. Det har rapporterats, inte helt otrovärdigt, att en anledning till varför Washington gav Jose Bustani, den respekterade direktören för FN-organet för förbud av kemiska vapen, sparken var att han försökta arrangera inspektioner av kemiska vapen i Irak, och skulle då störa Washingtons försök att förhindra inspektioner av massförstörelsevapen. Mainstreamkommentatorer har pekat ut att falskheten blev särskilt slående när Bush-administrationen i sista minuten vägrade att ratificera pådrivningsprotokoll, dels på grund av dess ställning i vapenhandelsavtalsfrågan, och delvis för att skydda USA-företags kommersiella hemligheter, och möjligtvis för att hålla sina egna överträdelser av konventionerna från alltför mycket exponering (även om lite redan hade läckt).

Så tillbaka till första frågan: är målet att förhindra inspektioner, eller genomföra dem? Vittnet som vi citerade försöker uppenbarligen att blockera dem, och behöver därför inte tas på allvar. Om, som kontrast, målet är att genomföra inspektioner, då är det nödvändigt att vända sig till USA:s regering såväl som Irak.

En snabb summering: program för utveckling av massförstörelsevapen gör världen ett mycket osäkrare ställe att vara på, särskilt Saddams. Och problemet borde skötas på ett sådant sätt att man ämnar göra världen säkrare. Det bästa sättet att möta detta vore att göra det globalt: avtal med meningsfullt innehåll och universella inspektioner för att säkerställa att de efterföljs. Det näst bästa sättet vore något liknande, fast på regional nivå. Båda sätt skulle kräva USA:s acceptans, men detta är avlägset, i alla fall för tillfället. Näst efter dessa vore ett bra sätt att skicka tillbaka inspektörerna till Irak, ensamma. Alla ansträngningar borde vara riktade mot att uppnå detta - åtminstone från dem som önskar minska allvarliga hot, och inte bara hitta på ursäkter för krig. Det sämsta sättet att närma sig problemet vore att försöka förhindra inspektörerna att återvända, på sätt som vi tidigare diskuterat. Detta fortsätter att vara USA:s policy, i ett försök att förbereda scenen för invasion. Den planerade invasionen kommer slå ett nytt slag mot den struktur av internationella lagar och avtal vilka med mycket möda snickrats ihop genom åren, i ett försök att reducera användandet av det våld i världen som har så fruktansvärda konsekvenser. Vid sidan av andra konsekvenser så skulle en invasion troligen uppmuntra andra länder att utveckla massförstörelsevapen, inkluderande en efterföljande Irakregering, och att minska andras barriärer mot användandet av våld för att uppnå sina mål, till exempel Ryssland, Indien och Kina.

Det sägs ibland att Saddam Hussein inte skulle vara galen nog att attackera USA med kärnvapen eller (mer realistiskt) Israel, då han känner till efterföljderna. Men skulle inte ett kärnvapenbestyckat Irak kunna utföra konventionella attacker mot svagare grannstater, med vetskapen om att hans offer inte framgångsrikt skulle kunna be USA (eller till och med FN) om hjälp, för att Washington skulle frukta en kärnvapenattack mot Tel Aviv?

Man kan tänka sig alla möjliga sorters möjliga och omöjliga scenarion. Det är var som uppehållit många människor anställda på Rand och andra think-tanks ända sedan massförstörelsevapen blev tillgängliga. Detta är knappast ett av de mer trovärdiga exemplen. En anledning är at situationen nästan säkerligen inte kommer att uppstå. Scenariot förutsätter att Saddam har försett världen med trovärdiga bevis på att han har massförstörelsevapen och att han är beredd och kapabel att använda dem. Om inte så är sådana vapen inte ett hot eller något avskräckande överhuvudtaget. Men om det någonsin upptäcks några tecken på att han har signifikant kapacitet för massförstörelsevapen kommer han raderas innan han kan hota någon med invasion. Anta emellertid, bara för att fullfölja tankekedjan, att vi inte accepterar den absurda positionen att USA och Israel bara tyst skulle sitta där medan Saddam använder massförstörelsevapen som potentiella avskräckare inför invasionen av något annat land. USA och Israel skulle direkt svara på invasionen, kasta ut honom (och troligen förgöra Irak). Hans massförstörelsevapen skulle inte vara avskräckande överhuvudtaget. En tillräcklig anledning är att genom att tillåta en framgångsrik invasion skulle man göra honom till ett långt större hot. Vidare måste det antas att han inte skulle använda den kapacitet för massförstörelsevapen som han har då det skulle betyda omedelbart självmord, och om han var inne på att begå självmord så skulle han ha använt sina massförstörelsevapen mot Israel (eller någon annan) redan innan man invaderat något annat land. Detta scenario har så liten trovärdighet att det knappast är värt att fundera över i jämförelse med de verkliga problem som inte behöver uppfinnas av feberdrömmar.

Om man vill spela sådana spel, varför inte utgå från mer realistiska scenarion. Här är ett. Anta att USA byter policy och ansluter sig till internationellt koncensus om en två-statslösning för Israel-Palestina. Anta, till exempel, att USA stöder den nyligen framlagda Saudiska planen som antagits av Arab League. Anta att Israel reagerar genom att hota USA - inte hotar att bomba landet, men på andra sätt. Till exempel, anta att Israel skickar bombplan över saudiska oljefält (kanske kärnvapenbestyckade, men det vore onödigt), bara för att indikera vad den kan göra mot världen om USA inte hoppar ombord igen. Det vore för sent att reagera, för Israel skulle då kunna utföra sina varningar. Det scenariot har en särskild trovärdighet för det är faktiskt vad som hände för 20 år sedan. Saudiregeringen arbetade med en liknande plan, vilken Israel motsatte sig. Enligt israelisk press reagerade Israel genom att skicka bombplan över oljefälten, som en varning riktad mot USA, men också en onödig sådan då Reaganadministrationen anslöt sig till Israel i förkastande av möjligheten av en politisk uppgörelse, som man konsistent gjort. Det är sant att Israel kanske stod inför förstörelse, men man skulle kunna argumentera att Israels strategi tillåter den möjligheten. Så långt tillbaka som på 50-talet menade ledare för det då härskande Arbetarpartiet att Israel skulle "flippa ur" om inte USA gick med på deras krav, och att "Samsonkomplexet" har varit planerat - hur seriöst vet vi inte - sedan dess. Så vi borde bomba Israel direkt, innan landet har chansen att utföra dessa onda planer.

Tror jag på det här? Självklart inte. Det är nonsens. Emellertid så är det ingen dålig jämförelse med scenariot om Irak.

Det borde tilläggas att det finns förhållanden under vilka Saddam kan komma att använda massförstörelsevapen, om han nu har tillgång till sådana. Om Irak invaderas med den klara avsikten att tillfångata eller, mer troligt, döda honom så skulle han ha all anledning i världen att köra på för fullt, eftersom han inte hade något att förlora. Men det är svårt att tänka sig andra förhållanden.

Hur kommer det irakiska folket att reagera på en USA-attack mot Irak? Vilka troliga humanitära konsekvenser kommer USA:s krig ha?

Ingen vet. Inte Donald Rumsfeld, inte jag, inte någon. Ingen kan tänka sig ett njutbart scenario: några bomber faller, republikanska gardet gör uppror och avsätter Saddam, folkhopar utstöter hurrarop medan USA-soldater marscherar in samtidigt som bandet spelar "God Bless America", folket i regionen hyllar frigöraren som börjar omvandla Irak till en avbild av amerikansk demokrati och ett moderniserande center för hela regionen - och en som producerar precis tillräckligt med olja för att hålla ett pris som USA föredrar, och därmed bryter Opecs strupgrepp. Tomten ler snällt från sin släde. Man kan lätt tänka sig mycket grymmare resultat. Det är en vanlig följd av beslut att ta till massivt våld, och en av många anledningar till varför de som förespråkar den riktningen har en väldigt tung bevisbörda att bära. Egentligen behöver det inte sägas att varken Rumsfeld eller Cheney eller någon av de intellektuella som manar till krig mot Irak på långa vägar har börjat bära denna börda.

Vad är, enligt din åsikt, de verkliga motiven bakom det möjliga kriget?

Det finns sedan länge viktiga och väl kända bakgrundsorsaker. Irak har de näst största oljereserverna i världen. Det har alltid varit troligt att USA förr eller senare skulle försöka återta denna den västerländska dominansens stora pokal. I praktiken innebär detta nu USA-kontroll och att förneka andra tillgång till resurserna. Dessa tankegångar har förekommit i åratal. 11 september erbjöd nya möjligheter att arbeta mot dessa mål under förevändningen för "ett krig mot terrorismen" - tunna förevändningar, men troligen tillräckliga för propagandasyften. Det planerade kriget kan också vara användbart för inrikespolitiska syften. Det är knappast en hemlighet att Bushadministrationen driver ett anfall mot den allmänna befolkningen och framtida generationer i en liten och privilegierad klicks intressen. Denna elit tjänar den med en lojalitet som övergår till och med de vanliga normerna. Under dessa förhållanden är det säkerligen smart att avleda uppmärksamheten bort från hälsovård, socialt skyddsnät, underskott, miljöförstöring, vapenutveckling som bokstavligt talat kan hota allas vår överlevnad, samt en lång lista av andra otrevliga frågor. Den traditionella och beprövade metoden är att skrämma upp befolkningen. "Den praktiska politikens själva syfte", sade en gång den store satirikern H. L. Mencken, "är att hålla allmänheten på tå (och således benägen att ledas till säkerhet) genom att hota den med en oändlig rad av elaka, och imaginära, troll". Faktum är att frågorna som tas upp sällan är imaginära, även om de ofta blåses upp bortom all reson. Detta är en stor del av historien bakom "politik i praktiken", och gäller naturligtvis inte bara här i USA. Det behövs inte mycket skicklighet för att framkalla en bild av Saddam Hussein som ondskans ultimata manifestation, beredd att förgöra världen eller kanske till och med universum. Och när befolkningen, ihopkrupen av rädsla, ser våra hjältemodiga styrkor mirakulöst besegra denna formidabla fiende så kanske de inte lägger märke till så mycket av vad man gör mot dem. Kanske de även ansluter sig till kören av respekterade intellektuella som mässar hyllningar åt Våra Älskade Ledare. USA:s massiva makt är så extraordinär att det kommer finnas mängder i reserv om det verkar som saker håller på att gå fel. Och om något sådant inträffar på vägen, så kan man alltid sopa det under mattan eller skylla det på någon annan eller våran naiva tilltro till att andra skulle vara lika välvilligt inställda som vi är. Det är enkelt, det finns en djup källa av erfarenhet att hämta vatten ifrån.

Vissa krigsförespråkare har menat att om de ekonomiska sanktionerna mot Irak är så hemska som vänstern påstår, då skulle ett krig, även ett krig som dödade 100 000 civila, vara en humanitär välsignelse, då man kan anta att sanktionerna skulle upphävas efter USA:s seger. Hur bemöter du detta argument?

Jag har stött på knasiga åsikter tidigare, men den här tar priset. Jag misstänker att den som ger uttryck för denna gör det med en nypa ironi. Notera först uppfattningen av "vänstern": FN:s humanitära samordnare (Denis Halliday, Hans van Sponeck) som vet mer om landet än någon annan, Unicef och så vidare. Det är lite som att säga att vänstern är bekymrar sig om växthuseffekten - och säger även en del om var de som ifrågasätter "påståendet" placerar sig själva på den politiska kartan.

Vid sidan om det så är argumentet faktiskt tilltalande. Till exempel skulle vi kunna erbjuda Iran hjälp att lägga under sig Israel och bidra med ett passande "regimsskifte", så att självmordsbombningarna skulle upphöra. Eftersom krigsförespråkarna utan tvekan anser att självmordsbombningarna är vedervärdiga så borde de kräva detta. Eller så skulle vi kunna hjälpa Ryssland att mala Tjetjenien till damm, så att tjetjenerna inte längre skulle behöva lida av rysk terror och övergrepp. Möjligheterna är oändliga.

Vilka följder kommer ett krig i mellanöstern och andra delar av världen ha? Bryr sig USA:s elit ens?

Eliten bryr sig naturligtvis, även om den lilla grupp som för tillfället håller i maktens tyglar kanske inte bryr sig så väldigt mycket. De tror uppenbarligen att de besitter sådan överväldigande makt att det inte spelar någon egentlig roll vad andra tänker: om de inte hänger på, så avfärdas de, eller om de står i vägen så pulvriserar man dem istället. Tänkandet bland de högt uppsatta förtydligades när Saudiarabiens prins Abdullah besökte USA i april för att uppmana administrationen att vara lite mer uppmärksamma på arabvärldens reaktioner på USA:s starka stöd för Israelisk terror och repression. I praktiken blev han tillsagd att USA inte brydde sig om vad han eller andra araber tycker. En högt uppsatt talesman förklarade att "om han tyckte att vi visade styrka under Desert Storm, så är vi 10 gånger starkare i dag. Detta sade jag för att ge honom en fingervisning om vad Afghanistan bevisade om vår kapacitet". En försvarsanalytiker sammanfattade det kortfattat: andra kommer "att respektera oss för vår hårdhet och kommer inte bråka med oss". Den ståndpunkten finns det tidigare praktiska exempel på som inte behöver nämnas. Men i världen efter 11 september så får det en ny innebörd. Har de rätt? Kanske. Eller så kanske världen exploderar i ansiktet på dem, kanske efter en "passande intervall", som det kallas på diplomatspråk. Än en gång, att vända sig till ett storskaligt våldsanvändande har inneburit högst oförutsägbara konsekvenser, vilket historien avslöjar. I vilket fall som helst borde vårt sunda förnuft göra detta pinsamt uppenbart. Det är därför människor vid sina sinnens fulla bruk undviker det, både i personliga relationer och internationella frågor, om inte ett väldigt kraftfullt argument finns för att "övervinna de sjukliga hämningarna mot användandet av militär makt" (för att låna en fras från den reaganitiske intellektuella debattören Norman Podhoretz, i en parafras av Göbbels).

Cristopher Hitchens menar att då Saudiarabien, Scowcroft och Kissinger motsätter sig ett krig mot Irak på grund av dess potentiellt destabiliserande effekt i regionen så borde inte vänstern bry sig om mellanösterns reaktionära och korrupta regimers stabilitet. Tillbakavisar detta argument en vanlig invändning mot kriget?

Det är svårt att föreställa sig vad poängen är menad att vara. Vänstern har alltid varit bestämt motsatta USA-stöd åt "mellanösterns reaktionära och korrupta regimer", och skulle naturligtvis välkomna deras "destabilisering" till fördel för något bättre. Om "destabilisering" skulle innebära att makten fördes över till något som kanske till och med är värre - låt säga det Hitchens kallar "Islamistisk fascism" - då skulle vänstern motsätta sig det, och jag antar att också han skulle göra detsamma. Så vad är poängen?

Jag förstår inte hur dessa tankegångar har något att göra med de "invändningar mot kriget", som i alla fall vänstern lägger fram. Hur Scowcroft och Kissinger resonerar är en annan sak.

Michael Albert
Översättning: Mikael Altemark

Tidigare publicerad i Z Magazine i oktober 2002.