Men det har också funnits motstånd inom Irak, både mot USA:s imperialism och diktatorn Saddam Hussein. Förhållandena för rörelsen har varit svåra men den lever ändå kvar. För att ge en bakgrund publicerar vi en intervju med en irakisk anarkokommunist i exil, gjord efter Gulfkriget 1991.

Klasskampen i Irak

En intervju med en veteran

Kan du kortfattat berätta om klasskampen i Irak innan omkullkastandet av monarkin 1958?

- Under 1940- och tidiga 50-talet var klasskampen huvudsakligen koncentrerad ute i provinserna. Bondeuppror (till exempel i Aali-azarchi där ett sådant ägde rum i tre år innan det våldsamt undertrycktes) innebar konstant huvudvärk för de semi-feodala jordägarna och staten.

- Kampen i städerna intensifierades med Kirkurk-oljearbetarnas niodagarsstrejk 1946 (som besegrades till kostnaden av 10 människoliv). Skenande arbetslöshet och hemlöshet härjade. Det fanns tusentals "sarifas" (kåkar byggda av palmgrenar) runt om och inne i Baghdad.

- 1956 (Suezkrisen) påverkade Irak enormt, med demonstrationer mot den irakiska regimen som sågs som britternas underhuggare. Palestinafrågan hjälpte också radikaliseringen. Jag undrar fortfarande hur det kom sig att en revolution inte ägde rum 1956! Dessa interna och externa händelser ledde till bildandet av Fria Officerare (nationalister/Nasserister) som hade kopplingar till Irakiska "Kommunist"-Partiet (ICP) men inte i så stor utsträckning till Ba'th-klanen.

Som jag ser det fanns det två huvudsakliga motsättningar i det Irakiska samhället vid den här tiden (1946-58). En mellan den formerande proletära rörelsen och kapitalismen och en, en kvarleva från det förgångna, mellan kapitalismen och de feodala godsägarna. Håller du med?

- Nej, jag tycker att det är en alldeles för simpel och prydlig skolboksanalys. Redan innan 1958 ägde feodalisterna inte bara de landsbygsområdena utan också stora delar av städerna. Hotell, fabriker och bostadsområden tillhörde dem såväl som byn. Majoriteten av bönderna var därför proletärer, men hade långt sämre levnadsförhållanden än sin motsvarighet i städerna.

1958 tog Qasim och Fria Officerarna makten och utmanövrerade monarkin, men några av de nya vinsterna förlorades snart igen.

- Det är sant, men det viktiga här var klasskampens nivå. Monarken och några av hans ministrar dödades av dem som de kallade prostituerade. Under ungefär ett år kunde ingen kontrollera arbetarna. Till och med ICP, vilket olyckligtvis hade en massbas bland befolkningen (trots partiets attacker mot arbetarklassen) kunde inte kontrollera det arga proletariatet. I princip berodde detta på att arbetarna var beväpnade. Folk tog mat i affärerna utan att betala för dem. För dem var pengar förlegade.

Jag har hört att till och med Koranen skändades av arbetarna.

- Ja, det är helt korrekt. De förstod islams reaktionära natur. I Irkuk togs runt 90 generaler, kapitalister och godsägare till vägen, fick rep hängda kring sina halsar och drogs runt av bilar tills de dog. ICP förkastade detta och försökte distansera sig från arbetarnas "överdrifter".

- Men gradvis genom landreformer, det ökande priset på oljan och lån från Sovjetunionen lyckades regeringen stabilisera situationen i syd. Kurdistan var mer bångstyrigt. Beväpnade bondegrupper (till exempel i Halabja) lät sig inte skrämmas av vare sig staten eller ICP och tog över jorden som de flyende ägarna hade lämnat bakom sig (de flesta tog till flykten till grannlandet Iran). De nu frånvarande jordägarna skickade då med det militäras tysta medgivande lönnmördare till Irak för att där avrätta revolutionärer för att sedan återvända till säkerheten i Iran.

Varför fanns det så stort stöd för ICP och de kurdiska nationalisterna trots deras reaktionära politik?

- Det är en svår fråga. Folket var inte nöjda med någon av grupperna och kände sig särskilt svikna av ICP. Men det fanns inte heller något reellt revolutionärt alternativ, så folk tenderade att hellre fria än fälla ICP och ursäkta deras "tillkortakommanden". De sade naivt: "Det Irakiska Kommunistpartiet är ungt och begår visst misstag, men snart kommer de mogna som sina ryska och kinesiska motparter"(!!) Jag antar att det helt enkelt inte fanns det nödvändiga medvetandet för att se dessa partier för vad de var.

- 1963 störtade Ba'thisterna Qasim och en tid av intensivt våld resulterade i tusentals aktivisters död. Ba'th hade blivit försedda med en lista av kända "bråkmakare", troligen av CIA. Under Qasims sista dagar krävde folket vapen från honom som skydd mot nationalgardet, men han vägrade beväpna dem. Till och med då var militären så impopulär att de var tvungna att lura folk för att kunna komma in i städerna. De satte fotografier av Qasim på framsidan av sina stridsvagnar, folket trodde att de menade att skydda dem från Ba'thisterna. De möttes inte av motstånd förrän det var för sent.

Det första Ba'th-försöket till diktatur var misslyckat men de återtog makten 1968. Kan du berätta om Saddam Husseins personliga väg till makten?

- Saddam var en råbarkad smågangster, och det var troligtvis därför ingen tog honom på allvar först. Hans roll i lönnmordförsöket på Qasim överdrevs senare. Långsamt byggde han upp stöd med hjälp av sin Takriti-stam och betydelsefulla godsherrar.

- Under 1960-talet ägde en kritisk omvärdering av ICP:s enhetsfronts-politik med de Irakiska kapitalisterna rum. Detta ledde till slut till en splittring där 'Aziz al-Hajj var influerad av Mao och Che Guevara. Hans gerillaaktioner var inte framgångsrika och gruppen besegrades, men hans idéer förblev väldigt populära. Han är nu Ba'th-ambassadör i Frankrike.

Detta till skillnad mot grannlandet Iran, där vänsterns gerillaaktivitet aldrig hotade regimen.

- Ja, i Irak var den väpnade kampen långt mer utbredd. Avrättningar av individuella kapitalister ledde till storskaliga väpnade konfrontationer, och det måste sägas att dessa aktioner var extremt populära hos befolkningen. Men sanningen är att våra säkerhetsåtgärder inte var tillräckliga. Vi kontrollerade temporärt gatorna för att vi hade vapen. Men när kuppen 1968 lyckades blev vi extremt sårbara. Till och med våra ledare gjorde fruktansvärda misstag och många kamrater arresterades och avrättades.

- Jag vill inte ge intryck av att regimen bara använde repression i klasskampen. Nej, de använde den vanliga käpp-och-morotstaktiken och det fungerade. Mellan 1968 och 1974 blev staten bra mycket mäktigare. 1972 gick ICP återigen in i en pakt med Ba'th. Det är fantastiskt hur totalt degenererade dessa stalinister är. I och med 1975 års Alger-avtal mellan Saddam och Shahen så kunde de båda ledarna vända sin uppmärksamhet till sina interna problem. Kurdernas uppror kollapsade mycket fort och Saddam inflytande växte och växte.

Skulle du kunna berätta om din egen brytning med först stalinismen och sedan leninismen i allmänhet?

- Vi kände några kamrater i Baghdad, Basra och Kurdistan som också var missnöjda med de förhärskande ideologierna. Vid den tidpunkten trodde vi att beväpnad gerillakamp var revolutionens ultimata form, men vi började gradvis under påverkan av revolutionen i Iran anta en väldigt kritisk hållning gentemot gerillaaktivitet.

- Jag gjorde två besök i Iran under revolutionen och tog nya idéer tillbaka hem. Vi bekantade oss med Trotskijs kritik av Stalin och senare introducerades vi för anarkistiska idéer av kamrater från Baghdad. Det fanns en libanesisk journal som hette Darasat al-arabie som var mycket kritisk mot både leninism och marxism. Vi höll inte alltid med dem men de påverkade oss mycket.

Utvecklade dessa revolutionärer sin egna oberoende kritik av leninismen eller lånade de den från väst?

- Olyckligtvis har vi "österländska" kamrater alltid varit mycket vördnadsfulla inför våra "västerländska" kamrater och vänt oss i deras riktning för gudomlig inspiration såsom muslimerna ser mot Kiblah (riktningen vilken muslimerna vänder sig när de ber). Således har vi alltid förlitat oss på dem för att få en förståelse av kapitalismen.

- Gradvis började vi inse att de tidigare partierna vi involverat oss i var som burar kring våra sinnen och kvävde vårt oberoende. Som en följd av detta förkastade vi "tredje världismen" och "socialistisk" revolution och förstod att den enda meningsfulla vägen är en kommunistisk revolution (avskaffandet av löneslaveriet, pengar och staten). Vi började kritisera Lenin här och där men en komplett kritik utvecklades senare.

- Det var nu som vi beslutade att skapa en ny organisation som vi döpte till Fasileh (som senare bytte namn till Kar). Vårt program var väldigt ekletisk, blandad. Den innehöll en del bra saker och också dåliga saker. Med hjälp av några anarkister började vi publicera en tidning på arabiska och kurdiska. Klasskampens nivå inom Irak var väldigt låg, men regimens repression var rasande. Staten ansträngde sig hårt för att hitta oss men vi var försiktiga. Mokhaberat (säkerhetstjänsten) erbjöd belöningar för tips som kunde leda till vårat gripande och till slut gjorde de en räd mot oss.

- Jag lyckades fly men en kamrat arresterades senare och avrättades troligtvis. Vi beslutade oss för att skicka några kamrater utomlands för att lära sig av världsproletariatets erfarenheter och etablera internationella kontakter. Men när vi kom fram upptäckte vi att klasskampens nivå till och med var lägre där! Detta tillsammans med de vanliga flyktingproblemen ledde till småsinta personliga motsättningar vilka gjorde att vi glömde bort syftet med flykten utomlands. Nu börjar saker ordna upp sig igen och vi har återigen börjat att organisera oss och möts regelbundet.

Media här ger explicit uppmuntran till kurdisk nationalism. Kan du berätta lite om den kurdiska nationalismens bakgrund?

- I mitten av 1950-talet fanns det inget sådant som en kurdisk nationaliströrelse i Irak. I kristider finansierade kapitalismen ibland en kurdisk feodalherre för att den skulle organisera något som de kunde kalla en "nationaliströrelse". För att ge dessa ledare trovärdighet så vidtog centralregeringen åtgärder "mot" dem.

- Vid den här tidpunkten fanns det ingen egentlig kurdisk patriotisk identitet, den måste fostras fram på konstgjord väg. Araber och kurder såg sin kamp som en. Kurdiska nationalistledare som delade makten med centralregeringen bröt med dem när de väl fått stöd från väst och från Shahen. De saknade emellertid en folklig bas och var tvungna att fly upp i bergen. De organiserade miliser men besegrades grundligt först, då deras soldater inte var frivilliga. De lärde av sina misstag och organiserade Peshmerga - en gerillagrupp - och skaffade bättre vapen. De började syssla med sekteristiska mord. Till exempel kunde de ta tillfånga en arabisk chaufför och avrätta honom bara för att han var arab.

Låter lite som våra irländska nationalister här?

- Ja, väldigt liknande, oskyldiga arabiska arbetare och studenter mördades och regeringen tjänade i sin tur på att publicera "kurdiska" illdåd vilket piskade upp antikurdiska stämningar. Irakiska generaler skickade medvetet unga och oerfarna soldater in i kurdiska områden och visste till fullo att de skulle bli kanonfoder för peshmerga. Nästa dag förstördes en kurdisk by av den reguljära irakiska armén som hämnd. Dessa taktiker underlättade en splittring inom proletariatet.

- Men trots allt detta så har inte nationalismen lyckats att skapa oöverkomliga hinder. Bevis för detta är det senaste upproret. När irakier i syd reste sig mot Saddam efter kriget stöddes deras kamp av folk i nord. Arabiska soldater i norr gav frivilligt sina vapen till kurderna.

Låt oss slutligen tala om klasskampens framtid i Irak. Jag tror USA fortfarande hoppas på ett rumänskt scenario, alltså ett folkligt uppror underifrån följt av en förplanerad kupp från ovan för att utmanövrera Saddam. Håller du med?

- Ja, så är det troligtvis. Men Iraks situation är mer komplicerad än Rumänien, och konflikterna mellan kurder och araber, araber och turkar och sunni- och shia-muslimer skulle lätt kunna leda till en utdragen inbördeskrigssituation. Och nästa regim skulle troligen vara mer religiöst orienterad. Så det finns skillnader mot Rumänien.

- Det starkaste partiet verkar vara Al-Dawa (Shiiter) som får stöd från Iran. De Radikala Ba'therna är inte särskilt populära och har kopplingar till Syrien. ICP har inte den makt de en gång hade men får inte underskattas. Dess bas verkar emellertid finnas bland de äldre generationerna, inte bland de unga.

- Vad gäller Kurdiska Patriotiska Unionen (PUK) och Kurdistans Demokratiska Parti (DPK) så hade de ungefär 5 000 beväpnade peshmerger innan de senaste händelserna och är inte en så betydelsefull kraft som media framställer det som. Kurdiska städer tas inte av politiska partier utan av folket. Akhvan al-muslimin är den sista starka sunniorganisationen som stöds av både Egypten och ibland USA.

- När allt kommer omkring måste det sägas att framtiden för autonom proletärisk aktivitet i Irak inte är särdeles ljus.

Denna intervju publicerades först i Workers Scud - no patriot can catch us! (London, juni 1991), en antologi om Gulfkriget.