"En moralisk plikt att
göra motstånd"

Men nu är det lördag den 26 april 2003 och Uppsala Social Forum är inne på sin andra av totalt tre dagar fulla med de workshops, föredrag, filmvisningar och politiska aktiviteter som lockat hundratals samhällsförändrare från hela landet. Vi sitter tjugotalet personer i en cirkel på bottenvåningen av Östgöta nation och lyssnar på när Annika Spalde och Pelle Strindlund berättar om sina tankar kring civil olydnad och deras erfarenheter av fängelsestraffen.

Vad innebär egentligen aktioner genom civil olydnad?

Pelle: För det första måste aktionen innebära ett lagbrott. För det andra måste aktionen ha ett politiskt syfte. För det tredje måste aktionen ske genom användandet av icke-våld. För det fjärde måste aktivisterna som genomför aktionen vara helt öppen med sin identitet. Och avslutningsvis, och det är denna punkt som de flesta lägger mest fokus på, måste aktivisterna vara beredda på att ta sitt straff för lagbrottet.

Vad är bra med civil olydnad?

Pelle: Civil olydnad i sig är inget bra. Det kan användas i bra respektive dåliga syften, till exempel av rasister. Men detta gäller för lagliga fenomen också, till exempel insändare eller rösträtt. Det går ju att rösta på dåliga partier. En positiv konsekvens av civil olydnadsaktioner inom Räddningstjänsten är att de ger specifika individer ett bättre liv. Att till exempel befria hönor och sedan placera dem i ett nytt, säkert, fosterhem innebär ju att dessa hönor får ett betydligt bättre och lyckligare liv.

Annika: Och att, som i Plogbillsrörelsens fall, nermontera stridsubåtar eller stridsflygplan innebär att alla människor på jorden får en något tryggare tillvaro. För att uppnå detta är det viktigt att slå mot rätt mål. För oss gällde det att isolera och förstöra krigsmaskinernas krigsdelar, inget annat.

Vilken medial uppmärksamhet fick ni över era aktioner?

Annika: Våra respektive aktioner fick inte så mycket medial uppmärksamhet, men såklart ändå mer än om vi inte hade gjort aktionerna alls.

Pelle: Detta gjorde oss ingenting. Målgruppen med aktionerna var inte media utan istället att få dem som redan har kunskap och engagemang för världens orättvisor att gå från passivt engagemang till aktivt handlande, och bland dessa rörelser fick vi stor uppmärksamhet.

Annika: Vi anser att alla människor som är medvetna om en orättvisa i världen har en moralisk plikt att göra motstånd i någon form, exempelvis civil olydnad.

Tror ni att civil olydnad är den enda rätta vägen?

Annika: Nej, verkligen inte. Det är så mycket som beror på omständigheterna. Vi har inte funnit den ultimata enda rätta aktionen. Ibland är folkbildning och opinionsskapande bättre. Däremot tycker jag angående våldsamma aktioner att de negativa konsekvenserna alltid överväger de positiva.

Finns det några problem med civil olydnad?

Pelle: Ett stort problem med civil olydnad är att många aktioner har en relativt låg kortsiktig effektivitet. Målet med aktionerna är ju att de ska innebära ett reellt problem för den utsatta industrin, men om en bonde har 15 000 hönor spelar det faktiskt ingen roll om vi befriar 20-30 stycken. Vid ett tillfälle när jag och några vänner inom Räddningstjänsten hade befriat hönor förnekade bonden att aktionen hade ägt rum. Detta berodde troligtvis på att bonden var rädd för att den negativ publicitet bondens gård skulle få var betydligt värre än förlusten av ett trettiotal hönor.

Annika: Att hamra sönder ett slakteri eller en kärnvapenubåt förblir tyvärr mest en symbolisk handling, eftersom det finns gott om andra slakterier och andra krigsmaskiner men det blir också en reell aktion mot den specifika enheten.

Vilka konsekvenser fick ni för era brott?

Pelle: Förutom fängelsestraffen är vi båda skyldiga skadestånd till både försäkringsbolagen och företagen vi genomförde aktionerna mot. Vi vägrar att betala.

Annika: Det är stor skillnad på böter, som går till staten, och skadestånd, som går till företaget och försäkringsbolagen. Vi har inga problem med att betala böter, men däremot blir hela aktionen meningslös om vi går med på att betala skadestånden, då går ju pengarna tillbaks till just den industri vi kämpar mot. Alla som gör en aktion med civil olydnad måste vara beredda på att ta straffen, både fängelsetiden och, som oftast är mycket värre eftersom de gäller under en så mycket längre tid, skadeståndet. Efter våra aktioner kan vi inte längre ha ekonomiska tillgångar över en viss gräns, till exempel egen bil, för då går den till just skadeståndet.

Hur var tillvaron i fängelset?

Annika: På Risley var murarna var gråa och höga och det fanns isoleringscell. Värst var att vakterna utnyttjade den totala makt de hade över oss interner.

Pelle: För mig var situationen mycket annorlunda. Nästan alla som använder sig av civil olydnad i Sverige döms till öppen anstalt, och i mitt fall fanns det inte ens stängsel runt anstalten.

Annika: Det jag upplevde som jobbigt var isoleringen från omvärlden. Telefonkorten räckte knappt till Sverige överhuvudtaget, och även om jag fick besök och brev kom de inte tillräckligt ofta för att jag skulle känna mig som en del av övriga världen. Det vanliga livet var långt borta.

Pelle: Jag fick brev i princip varje dag från olika stödgrupper och personer runtom i världen. Detta var absolut centralt för att jag skulle undvika att känna mig isolerad från omvärlden.

Är det en del av målet med civil olydnad att hamna i fängelse?

Annika: Nej, det är det inte. Alla som agerar genom civil olydnad måste vara beredda på fängelse, däremot är det inte ett mål i sig.

Pelle: Jag ville bli frikänd. Jag var på anstalten helt mot min vilja. Men genom att sitta i fängelse symboliserade jag samtidigt en otäck, men sann, spegelbild av vårt samhälle: de som dödar och plågar djur går fria medan de som befriar dem från detta lidande sätts i fängelse. Den dag domare frikänner denna sort av politiskt aktivism, då är det fritt fram att slå ut alla förtryckande industrier.

Annika: Det går också att sprida sina tankar under rättegången. Rättegången mot oss i aktionsgruppen Bröd inte Bomber ägde rum efter våra sex månader i häkte. Vi gavs en hel del utrymme åt att göra politiska anföranden och i England har alla större mål en jury som består av tolv civila personer som måste lyssna på ens berättelse. Rättegången slutade med en oenig jury, och därför blev vi kallade till en ny rättegång. I den andra rättegången hade domaren redan hört våra argument så även om juryn var ny fick vi inte återupprepa våra argument. Därför blev vi dömda, till de sex månader vi redan suttit. Vi blev alltså fria samma dag som vi blev dömda.

Hur har fängelsestraffen påverkat er så här i efterhand?

Pelle: För mig har fängelsestraffet inte gett några negativa konsekvenser. Arbetsköpare kollar inte upp brottsregistret, mer än på klassificerade arbeten och sådana som har med barn och ungdomar att göra.

Annika: Och jag kan jobba vidare som sjuksköterska utan problem. För mig som aldrig känt på uppenbart förtryck blev det istället en bra erfarenhet att vara i fängelse och sjunka i statusstegen. Vissa människor upplever ju dessa kränkningar varje dag i hela deras liv.