Anarkafeminism i rosa
klänning

Kvinnorna poserar här i rosa klänningar, vilket man vanligtvis inte ser dem i. Wärmling vill med detta skapa förståelse för dessa kvinnor genom de uttryck som betraktaren konfronteras med, hellre än att få oss till att ta entydig ställning. Till skillnad från det mer traditionella sättet att måla porträtt på där modellen ofta poserar som ett närmast avskilt ting, ett objekt inför konstnären, har kvinnorna själva aktivt deltagit i processen och fått välja bland de rosa klänningarna, hur de ska stå på porträtten och vilka foton som ska användas till målningarna. Efter att utställningen visats en första gång har Wärmling målat nya porträtt av var och en. Denna gång har modellerna fått välja sina kläder helt själva och vilken miljö som de vill bli avbildade i. Böcker och musik ingår också som en del av utställningen och besökaren får ta del av intervjuer om hur kvinnorna upplevde sin omvandling.

- Jag hade arbetat med en grupp av mina kompisar i två år innan, målat porträtt av dem för att jag tycker att människan kommer fram rätt bra i just porträttformen, och jag kan anspela på konsthistorien och den maktposition som porträtt har varit förknippad med.

- Sommaren 1999 hamnade jag på anarkafestivalen som var en del utav Pridefirandet den sommaren. Anarkafeminister hade under en tid funnits runt omkring mig, inte som mina kompisar men i min periferi. Jag blev intresserad av deras åsikter och märkte att vi tyckte lika om många saker, det fanns företeelser som de pratade om som inga andra nämnde. Hur det var att få komma till feministisk insikt när man växer upp utanför medelklassen, eller förtryck av lesbiska till exempel. Inom kulturen, på skolorna och på kultursidorna i DN till exempel så förutsätter man alltid ett heterosexuellt "vi" som vuxit upp i en trygg medelklassmiljö. Ibland kan man göra intressanta reportage om "de där andra" - men då alltid med ett betryggande avstånd emellan.

- Det gör mig fullständigt rabiat och är en anledning till att jag föredrar att utforska det där andra. Det är där jag hör hemma och det är där jag trivs. När jag var yngre hörde jag själv mer till subkulturen, och nu gör jag konst av det.

- När jag var runt 20 var jag väldigt intresserad av politik. Efter många års harvande på konstskolor med ett större fokus på en konstnärlig praktik, det tog verkligen all min energi, så kände jag mig återigen nyfiken på politik och feministisk teori. I många år var det just viktigt att fokusera på bara en sak för att komma någon vart. Men 1999 kände jag att det var dags att börja väva samman alla mina intressen igen, jag kände att jag hade möjlighet till det under täckmanteln av ett konstprojekt. Jag började gå på det anarkafeministiska kaféet Antippa för att lära känna några anarkafeminister i Stockholm, och började också läsa lite mer feministisk och anarkafeministisk litteratur. Först lärde jag känna Anna-Beda (en av modellerna), sen presenterade hon mig för kompisar till henne som var intresserade av att delta.

- Under hösten 1999 hände också det där "upploppet på Götgatsbacken" som alla vet. Det var meningen att jag också skulle ha varit där men jag var sjuk just den kvällen. Efteråt fick jag höra mina kompisars berättelser om hur hemskt det hade varit. En av mina bästa klasskompisar som jag känner som en oerhört fredlig person fick stryk av polisen till exempel. Under hela hösten grälade vi väldigt mycket på skolan (Mejan) eftersom några tyckte att polisen hade agerat rätt. Jag var bara så chockad att man fick behandla människor så, det vill säga skicka iväg en hel massa människor som man inte har några direkta misstankar emot till häkten över stan, att man tyckte att det var rätt att slå folk lite på måfå bara för att de demonstrerade.

- Att människor uttryckte åsikter i tidningarna som att "det var rätt gjort av polisen" och att "ungdomarna borde fått mera stryk". Jag ville se om jag kunde få de människor som tyckte så illa om demonstranterna att känna empati för dem genom att måla anarkafeminister på ett sådant sätt att man tyckte om dem. Ett manipulativt måleri kan man säga.

- Jag funderade ett tag på om jag skulle använda lila istället eftersom det är den anarkafeministiska färgen, men då trodde jag att vanliga människor snarare skulle associera till andra saken, det finns till exempel den gamla symboliken att lila är likvärdigt med sista chansen. Rosa är en ganska lättolkad symbol för kvinnlighet, men snarare då flickaktighet eller vän kvinnlighet, det fogliga. Jag ville absolut inte att det skulle handla om sexighet, varför den röda färgen var utesluten. Jag är så trött på att kvinnan ska stå som symbol för det sexiga eller det naturliga. Därför var det väldigt viktigt att tjejerna på bilderna skulle vara ordentligt påklädda; att deras kläder skulle vara lika symboliska som männens på bilder. Vanligtvis är ju män i porträtt omgivna av saker och har kläder som berättar om deras ställning i samhället eller deras liv, män är vad de gör, medan kvinnan är helt naken eller åtminstone mer eller mindre avklädd för att hon är bara sin kropp, hon får stå för naturen.

- Allt det du har räknat upp är anledningar till att jag har använt den rosa färgen, att det är saker som man har i bakhuvudet när man ser min utställning. Jag är givetvis irriterad på dessa förväntningar som finns på flickor och kvinnor, att man ska vara vän och oskuldsfull. Dels har jag använt färgen rosa för att, som jag nämnde tidigare, få anarkfeministernas meningsmotståndare att kunna se dem en stund innan de kommer på vilka de är, att kanske se dem som människor innan det snabba fördömandet kommer. Jag ansåg att jag bara hade förstärkt eller åtminstone inte kunnat rå på det uppenbara gapet mellan två grupper om jag bara hade visat upp tjejerna som de egentligen såg ut.

- Ett av mina mål var att få istånd ett möte mellan olika slags människor. Konflikten finns redan där överallt annars. Istället för ett passivt dokumenterande av tuffa och coola tjejer blev det istället till en slags lek eller ett rollspel där vi hittade på någonting tillsammans, jag och tjejerna på bilderna. Det var viktigt för mig att tjejerna hela tiden var delaktiga i processen, att konstprojektet var icke-hierarkiskt genomfört.

-Det uppstod något underligt i mötet mellan dessa självständiga tjejer, med sina naturliga poser, och de rosa klänningarna. Att just anarkafeminister hade på sig dessa gammaldags klänningar förtydligade konflikten att tvingas vara något man inte är, om man jämför med om jag hade låtit "vanliga" sminkade blonda tjejer iklä sig dem.

- Det har ju i viss mån redan skett alltsedan rriot girls rörelsen i början av 90-talet, där man har lekt med färgen rosa tillsammans med det svarta och det punkiga. Gruppen Le tigre och Kathleen Hanna är utmärkta exempel på det. De klär sig i rosa på scen men är verkligen inte mindre feminister för det. Kathleen Hanna har just talat om att ta tillbaka färgen rosa eftersom det är en symbol för hennes förlorade barndom. Men det är lättare bland just alternativa människor och bland feminister att ta tillbaka och använda färgen rosa än i resten av samhället där färgen rosa fortfarande står för något repressivt. På senare år har samhället gått tillbaka i utvecklingen när det gäller jämställdhet, och det finns inget gulligt eller charmigt i att man numer delar upp leksaksavdelningen så strikt i pojk- och flickleksaker och att flickavdelningen i stort sätt alltid är rosa.

- När jag växte upp var det mycket friare, det var inte alls ett lika stort krav på tjejer att alltid vara rosa. Det är så sorgligt och jag skulle önska att några av de ungdomar som ser min utställning, eftersom det har varit rätt många högstadieklasser på besök, kan tänka om lite iallafall när det gäller vilka krav som ställs på dem på grund av det kön de har fått till skänks.