Romantiska fotografier
på äldre anarkister

Då klädde Ulrika Wärmling unga anarkafeminster i rosa kläder och porträttmålade dem i olja. Nu klär hon äldre männsikor i typiska anarkiststattribut och avbildar dem med digitalt bearbetade fotografier. Till den nya utställningen har Ulrika Wärmling också givit ut en intervjubok med äldre anarkister.

Du har en ny utställning på galleri Charlotte Lund i Stockholm med enbart dina bilder. Berätta lite om den.

- Utställningen består av 15 stora fotografier som föreställer äldre anarkister i Björns Trädgård i Stockholm. Men bilderna är iscensatta så människorna på bilderna är personer som inte själva är anarkister och miljön är inte bara fotad i Björns Trädgård utan också i olika parker i Stockholm, men det är meningen att det ska föreställa vara Björns Trädgård eller dess utvidgade rum. Bilderna är väldigt gröna, i de flesta dominerar stora träd, och i många är människorna ganska små i förhållande till naturen.

Hur tänkte du och hur gick du tillväga när du skapade den?

- Galleriet ligger i ett mycket välbärgat område av Stockholm, väldigt nära Karlaplan. Jag tyckte att det vore fint att ta en bit av Björns Trädgård och placera där. Jag lät också estetiken följa av konceptet: Bilderna är rätt lågmälda och jordnära i sitt utförande, motsatsen till glassiga; fotona är matta och bara uppsatta på MDF-skivor så att man ser träytan på sidan. Jag har också fyllt galleriet med bilder så man ska få en känsla av mängd, också detta en motsats till en storslagen estetik.

- Men bilderna präglas också av en stark romantisk stämning, detta ville jag åt för att visa på att detta är en dröm och en fantasi, inte krassa vardagsjournalistiska bilder. Även i detta projekt har jag fortsatt min tankegång som jag hade när jag arbetade med anarkafeministernas porträtt och varför jag där valde måleri istället för fotografi.

- Jag är mycket emot den typen av bilder där man fotograferar så kallade annorlunda personer eller samhällets utstötta ofta avklädda eller på annat sätt blottade. Det känns som om de främst är gjorda för att väcka uppmärksamhet åt konstnären eller fotografen och samtidigt kittla publiken. Kanske är avsikten att rikta blicken mot saker man vill förändra i samhället, men min reaktion på det hela och min åsikt är att de endast tjänar till att förstärka makt- eller klasskillnaden mellan objektet på bilden och betraktaren. Om man talar om att den fotograferade har ett eget val är det lika naivt som att säga att kvinnorna i porrindustrin har valt det själva. De flesta säger ja till den typ av ögonblicklig uppskattning som det ger att bli avfotograferad men det är inte alltid den avbildade kan överblicka konsekvensen av att bli exploaterad i media, hur andra kommer att se på ens person efteråt och så vidare. Det är därför jag har arbetat med modeller istället för riktiga anarkister, och det är också därför jag har valt att använda pseudonymer i boken som hör till utställningen.

- Medan jag arbetade med mitt förra projekt där anarkafeminister fick klä sig i gammaldags rosa klänningar började jag fundera på deras vanliga kläder, de som de bar utanför mitt projekt, hur man skulle kunna använda sig av dem på olika sätt, eftersom jag just arbetar med kläder som bärare av koder och information. Det blev en del diskussioner vid de olika visningarna av den utställningen. Om huruvida jag "tagit ifrån" anarkafeministerna deras styrka i och med bytet av kläder. I medias bild av anarkafeminister och anarkister framställdes de också som väldigt unga och agressiva. Min utställning blev som en reaktion och motbild till detta.

Varifrån kommer titeln till utställningen?

- Björns trädgård är en plats på Söder i Stockholm och jag har en del minnen därifrån som jag förknippar med politik. Dels som jag skriver i förordet till boken, så har jag ett ungdomsminne från ett politiskt läger där vi bodde i det lilla huset i Björns Trädgård. Sen är det en tunnelbaneuppgång precis där om jag ofta använder, och där jag ofta träffade de anarkafeminister som var med i mitt förra konstprojekt "riot rose, rosy riot". Det ligger också rätt nära Kafé 44 som jag också förknippar mycket med den första tiden med anarkafeministerna.

- Jag tycker om själva namnet Björns trädgård, när jag väl hade börjat fundera på att göra en utställning med den titeln kunde jag inte släppa tanken. Det låter bra och det ger möjlighet till många associationer. Jag tillåter mig att vara lite mer intuitiv och känslomässig i detta projekt än i det förra. I boken med intervjuer med anarkister och syndikalister i olika åldrar, 24 till 68 år, är jag återigen lite mer torr och pedagogisk. Ändå bygger ju själva valet av frågor och intervjuobjekt på mig själv som person, med andra frågor och med andra intervjupersoner hade det blivit en annan bok. Så även här finns ett starkt inslag av subjektivism.