"De återtagna företagen
har en enorm potential"

Argentina ansågs länge vara nyliberalismens föregångsland nummer ett. Men den lyckade ekonomin som hade byggt på gigantiska lån och strukturanpassningsprogram från IMF och Världsbanken visade sig i början av 2000- talet vara en stor bluff. En bluff som gick ut på att skinna arbetar- och medelklassen och stoppa pengarna i de övergöddas fickor.

Stolta arbetare på ockuperad fabrik i Argentina. Foto: Esteban Magnani.

Under 2001 drabbades landets ekonomi av ett totalt sammanbrott och majoriteten av befolkningen rasade ner under fattigdomsstrecket. Från botten, ur beckmörkret steg miljontals av svikna argentinare. Människor som tidigare aldrig varit mer än enkla redskap i det hierarkiska maskineriet, som aldrig haft möjligheten att delta i maktens centrum, gjorde något de lärt sig att aldrig göra, nämligen att säga ifrån och ställa krav.

Framgångsrika ockupationer

Protesterna var mångfacetterade; demonstrationer, strejker, fabriksockupationer, massmöten, vägblockader. Folks fantasi i kampen mot det ruttna systemet verkade oändliga. Världen över kunde man läsa om de framgångsrika fabrikskooperativen där arbetarna nu tagit över men utan chefer och toppstyrning.

På senare år har ekonomin stabiliserats och de sociala protesterna har slagit av på takten. De tidigare massdemonstrationerna, där folket kungjorde att ”alla ska bort”, ekar med sin frånvaro. Parlamentarismen har på nytt fått chansen. Men motståndet till det kapitalistiska systemet har inte dött, fortfarande ockuperas det fabriker i Argentina, fortfarande finns det hopp om en grundläggande samhällelig förändring.

Esteban Magnani (t v) med en kamrat.

Yelah sökte upp Esteban Magnani, författare till boken “Ockupera, gör motstånd, producera”, för att mer ingående ta reda på hur det nu står till med den argentinska upprorsrörelsen.

Hur står det till med Argentinas sociala rörelser idag?
- Upprorsvågen har dragit sig tillbaka på grund av ekonomisk tillväxt och presidentens (Nestor Kirchner, vår anm.) förmåga att framstå som en stark ledare som själv kan förändra situationen till det bättre för folket. Men, krisens djup gjorde att många människor blev tvungna att hitta nya sätt att klara sig på. Många rörelser och försök att skapa ett nytt samhälle har överlevt systemets återuppbyggnad. Jag tror inte att stödet till de rörelser som vill förändra systemet är lika stort idag som det var 2001. Men människor upplever ändå en förändring, dock kanske med mindre otålighet än förr.

Motståndskampen har, sedan den ekonomiska krisen 2001, tagit flera olika skepnader; bland annat assemblas populares[1], piqueteros[2] och ockuperade fabriker. Vad utgör motståndet idag?
- De flesta av assembleorna är idag försvunna. De få som fortfarande är verksamma har dock vuxit sig starkare. Vissa delar av piqueterosrörelsen gör ett bra arbete och startar nya grupper medan andra delar har avradikaliserats. Rörelsen arbetar på många olika sätt, vissa självständigt andra går i regeringens ledband. Arbetslösheten har minskat betydligt de senaste fyra åren, därför finns det färre människor som har intresse av att ansluta sig till rörelsen.
- De återtagna företagen försöker främst att växa ekonomiskt för att klara nästa stora utmaning: Att köpa loss företagen. Nya företag ockuperas fortfarande, men som jag sa, den ekonomiska situationen har förbättrats så allt färre människor lever under så svåra förhållanden att de är benägna att ockupera sin arbetsplats.

Hur är situationen för de återtagna företagen?
- Den varierar från fabrik till fabrik. De flesta har fått starta sina kooperativ genom tvångsinlösen. I de senare fallen, som varit framgångsrika i Buenos Aires, har kooperativen fått 20 år på sig att betala av till staten som i sin tur betalar till rättsinstanser och fordringsägare. Problemet med tvångsinlösen är att arbetarna inte blir ägare av företaget och därför kan de inte sälja delar av produktionsmedlen, göra större strukturella förändringar eller beviljas krediter.

Arbetare i aktion på en ockuperad fabrik. Foto: Esteban Magnani.

För svenska läsare är de kanske mest kända fallen Zanon (keramik och kakel), Chilavert (tryckeri), Brukman (textil) och Bauen Hotel. Hur går det för dessa?
- Zanon växer fortfarande ekonomiskt men har stora problem då fabriken ligger i en provins med högerstyre. De har dock ett stort stöd vilket räddar dem från att vräkas. Chilavert växer sakta, man höjer sina löner och är väldigt politiskt aktiva. För Brukman går det helt ok, men politiskt har man blivit passiva av skäl som är allt för komplexa att förklara här. Bauen- arbetarna gör ett fantastiskt arbete. Deras problem är de höga hyrorna och de ständiga försöken från myndigheternas sida att återlämna hotellet till den forna ägaren som drev hotellet i konkurs. - Dessa är de mest kända exemplen, men det finns många andra som av olika skäl inte blivit lika uppmärksammade. I huvudsak med anledning av att de har drabbats av färre konflikter, vilket också gör att de har större chanser att bli ekonomiskt framgångsrika.

Har rörelsen växt sedan din bok publicerades, 2003?
- Ja, det har den. Den har växt i antal ockuperade fabriker, i antal involverade arbetare och den har växt i ekonomiska termer.

Hur stort är stödet till de olika sociala rörelserna?
- Det har förändrats. Medelklassen, vår ”sociala barometer”, äter och lever relativt bekvämt igen. Generellt sett gillar de inte att folk ställer till med bråk och blockerar vägar. Men en del av den legitimitet som de sociala rörelserna fick under upproren 2001, finns fortfarande kvar. De sociala rörelserna måste ständigt påminna folk om vad de gör och varför. De måste ständigt säga: Minns ni krisen och då ni var ute på gatorna med oss och sjöng ”Que se vayan todos”? (”Alla måste bort”).

Vilka är idag de största hoten mot en radikal utveckling?
Regeringen är väldigt bra på att avaktivera och ta över sociala rörelser. Ett annat hot kommer från de konservativa som mobiliserar för att vinna tillbaka den politiska makten, vilket skulle innebära att rörelserna måste försvara sig mot än värre attacker. Ett tredje hot är att den ekonomiska utvecklingen skulle stagnera, vilket skulle göra läget värre för de återtagna fabrikerna. Ytterligare ett hot är att arbetarna i de ockuperade fabrikerna börjar vräkas. Det skulle leda till en våldsam situation som jag inte vet hur regeringen skulle hantera.

Vad tror du om framtiden för Argentinas sociala rörelser?
- Oj, vad kan jag säga? Jag hoppas att de visar sig vara framgångsrika och behåller sin legitimitet. Argentina drabbas av en ekonomisk kris vart 15:e år, så de återtagna företagen och de andra sociala rörelserna kan bli en tillgång, ett verktyg för att försöka förändra saker när nästa kris kommer. Jag tror inte att de kommer att växa enbart utifrån politiska principer, utan efter folks verkliga behov som tidigare. I nästa kris kanske de 200 återtagna fabrikerna som finns idag växer till 2000… Det hoppas jag på.

Vilka former av motstånd tror du kommer att vara mest framgångsrika i längden?
- Jag tror att de återtagna företagen har en enorm potential. Men det beror på vad man vill se när man tittar på dessa projekt. Den som förväntar sig att arbetarna ska göra revolution kommer att bli besviken. Men man kan istället försöka se vad dessa insatser betyder för andra arbetare. De visar att man kan arbeta under goda omständigheter, i en bra miljö, till en högre lön, att de kan styra sig själva utan hierarkier och chefer. Det är mäktigt. Själv tror jag inte att de kommer att förändra världen, det har de aldrig ens försökt. Kapitalismen visar sin mörka sida så tydligt att det är uppenbart till och med för den mest opolitiska arbetaren. Därför tror jag att arbetarna i de ockuperade fabrikerna, genom att stå som exempel för något annat, kan vara en del av en djupare förändring.

Fotnoter: [1] Kvarters- eller grannskapsråd
[2] De arbetslösas proteströrelse. Namnet piqueteros kommer från deras främsta aktionsform, piketen, som går ut på att blockera vägar och broar.