Den osynliggjorda
klasskampen

Man brukar säga att historien skrivs av vinnarna. Den etablerade historieskrivningen är de härskande klassernas historia. Mönstret går igen även i den alternativa historieskrivningen, då arbetarhistorien har skrivits av och om män och kvinnohistorien är den borgerliga kvinnans historia. Bortglömda i båda dessa försök att korrigera historien är de kämpande arbetarkvinnorna.

I "Kvinnor, Kamrater…" tar Eva Schmitz upp arbetarklasskvinnornas kamp för bättre villkor på industrierna men även mot det specifika förtryck de utsattes för i egenskap av kvinnor såväl inom arbetarrörelsen som i det övriga samhället. Man får följa arbetarrörelsens kvinnor genom segrar och nederlag. De blir gång på gång blir svikna av sin fackliga ledning och får ständigt stå tillbaka för männens kamp. Det var den manliga rösträtten som var den viktiga, den kvinnliga fick vänta. Männens rättigheter på arbetsplatsen prioriterades eftersom det var den manliga familjeförsörjarnormen som rådde etcetera.

Kvinnors särorganisering

Ett väldigt tydligt exempel på hur arbetarrörelsens ledning behandlade kvinnokampen får man vid Socialdemokratiernas partikongress 1905. Ungsocialisten Hinke Bergegren lade fram en motion med krav på allmän och lika rösträtt som även gällde kvinnorna. Förslaget avslogs, istället vann partitoppen och Hjalmar Brantings linje. Branting sade att ”Männen ha tagit hand om sin fråga samt agiterat oerhört under dessa år…därför oklokt att kvinnorna nu kom och fördröjde lösningen av männens rösträtt”. Majoriteten av kvinnorna inom partiet vägrade att acceptera beslutet.

Den tidiga fabriksnäringen dominerades av textilindustrin, där kvinnor uppgick till 70-80 procent av arbetskraften. Kvinnorna var alltså de som var först ut på fabriksgolven, men de var länge utestängda från många fackföreningar. På den andra Internationalens kongress 1889 talade Clara Zetkin för idén om att utveckla särskilda kvinnoorgan inom de socialdemokratiska partierna. På så vis skulle man få männen att ta frågan om kvinnors rättigheter på allvar, menade Zetkin.

Schmitz menar att Marx och Engels stödde kvinnors särorganisering medan Lasalle och den tyska socialdemokratin som kom att prägla den svenska arbetarrörelsen inte gjorde det.

– Enligt mig handlar det om vilket politiskt medvetande man hade. Sossarna tog inte till sig Marx och Engels agerande. Kollontay och Zetkin var de som förde idéerna om kvinnlig organisering vidare, säger Eva Schmitz

Kvinnorna i spetsen

Historien om hur kvinnor motarbetats i alla upptänkliga sammanhang känner vi väl till vid det här laget. Det har varit tystare om hur kvinnorna ändå fortsatt kämpa politiskt och fackligt, då det inte fått någon plats i historien. Sanningen är att arbetarkvinnorna spelat en viktig och aktiv roll i den klasskamp som präglade 1900-talets första årtionden.

– Det är otroligt häftigt att upptäcka hur kvinnorna faktiskt gick i spetsen för storstrejkdemonstrationerna, säger Schmitz. Under hungerkravallerna 1917 var det många gånger kvinnorna som organiserade protester, gick först i tågen och sjöng Internationalen.

De organiserade kvinnorna visade en orubblig kampvilja och vann många strider. De lyckades genom strejker höja sina löner och bli av med arbetsledare som ofredade dem. I takt med att fler kvinnor började arbeta inom industrin och att allt fler strejker bröt ut bland kvinnliga arbetare ökade också medvetenheten om att kvinnor och män tillsammans, i egenskap av klass, hade ett intresse av att höja lägsta lönerna- kvinnornas löner- för att inte arbetsgivarna skulle kunna spela ut en arbetsgrupp mot en annan. Tyvärr gällde dessa insikter inte arbetarrörelsens ledning som visade ett tydligt ointresse i frågan. Ett ointresse som, skulle det visa sig, kom att gälla fram till våra dagar.

Schmitz anser att Clara Zetkins indelning i en borgerlig och en proletär kvinnorörelse ger en bra bild av kvinnokampen under 1900- talets första decennier, dels fanns den fackliga kampen och dels de borgerliga kvinnoklubbarna. Det är dock den borgerliga kvinnorörelsen som fått ligga till grund för historien över den här tidens kvinnokamp. Den uppdelningen satte sina spår för kommande generationer.

– Under 70-talet fanns också en rörelse av nya medelklasskvinnor som drev fri abort, rätt till arbete och så vidare, men man lyckades inte få med arbetarklasskvinnorna utom undantagsvis. När städerskorna gick ut i strejk 1974, skedde en interaktion. Det förekom solidaritetsmöten mellan kvinnorörelsen och de strejkande.

Klass och kön lika viktigt

Glappet mellan kvinnorörelsen och arbetarklasskvinnorna gjorde sig åter synligt under 2004 års kommunalstrejk som inte fick något nämnvärt stöd från etablerat feministiskt håll.

– Man kan bara hoppas att feminister går ut med sitt stöd på en gång nästa gång det händer. Kommunalstrejken var jätteviktig. Att kvinnorna gick ut i strejk och visade att det finns en enorm mobiliseringsförmåga bland kommunalkvinnorna. De var beredda att kämpa, strejka och demonstrera, men kommunalledningen backade. De är besvikna nu, och det tar ett tag innan man kommer igen. Fackföreningarnas ledningar agerar inte i medlemmarnas intresse. Det har vi sett förr, historien går igen, förklarar Schmitz.

Så länge det har funnits industrier i Sverige har det funnits kvinnor på fabriksgolven. Kvinnor har, tvärs emot vad den etablerade historieskrivningen säger, alltid varit aktiva i klasskampen.

– Det finns ju fortfarande jättemycket som inte är skrivet vad det gäller strategier och motstånd som kvinnor använt sig av och mötts av. Jag är förvånad att ingen skriver vidare om alla dessa strejker. Många känner inte till att arbetarklasskvinnor varit så aktiva. Man vill ju att det här ska synas i historieböckerna, avslutar Schmitz.