"Bara i fråga om
publicitet sackar svenska
filmer efter amerikanska"

För José Segura är det bara en myt att amerikanska filmer kvalitetsmässigt överträffar de flesta svenska och europeiska produktioner. Han anser att en film som Fanny och Alexander säkert kan tjäna in alla satsade pengar, men att det kommer att ta längre tid än för en amerikansk film.

José återvänder till sin ungdoms stad Växjö i Sverige. Det är andra gången han kommer hit. Först kom han som ung asylsökande 1983.

Han kom med en önskan om att börja ett tryggt och respektabelt liv. Den här gången har han bagaget fullt av erfarenheter och hjärtat bräddfyllt med hopp om en karriär som filmregissör på heltid.

1992 åkte José tillsammans med sin familj till Chile. Han hade stora förhoppningar om att kunna bidra till sitt diktaturhärjade födelseland med vad han hade lärt sig i Sverige.

Inom kort insåg han att han hade hamnat på fel ställe. Den påtagliga diktaturen hade ersatts av ett dolt envälde.

I tio år kämpade han för att få se sina drömmar gå i uppfyllelse. Men gång på gång visade det sig vara ett fåfängt försök och en villfarelse. Han kände sig knappast hemma.

Men vad var orsaken till detta mentala tillstånd? Vad fick José att utveckla ett sådant främlingskap i sin egen älskade födelseort?

– Identitet, säger han och fortsätter: Jag kunde inte identifiera mig med socker. Jag ville identifiera mig med idéer. Och det misslyckades jag med.

Identitetsvakuumet förstärkte hans längtan till Sverige.

– Jag insåg att det inte är i Chile som jag hör hemma, säger José och minns sina egna inre stridigheter. Han kommer ihåg Sverige och det som Sverige hade gett honom.

– Allt som jag kunde identifiera mig med fanns i Sverige.

Den slutsatsen drog José och bestämde sig för att han behöver den outhärdliga svenska snön mer än det drömlika sydamerikanska solskenet.

– Brist på yttrandefrihet, brist på frihet att utöva sin egen religion, ett överflöd av fördomar och fortsatt korruption var vad som kännetecknade dagens Chile, minns José med tydlig bitterhet i tonen.

För honom är hemma inte platsen där man är född utan snarare där man kan leva fritt, och den plats man kan identifiera sig med.

"Myt" om svenska filmer

José anser att den svenska och europeiska filmnäringens misslyckande bara är en "påhittad myt". Men han kan inte att förneka att branschen lider av ständig kris.

– Från omkring 1985 upphörde man att hålla jämne steg med Hollywood när det gäller satsning på film, och så började den ekonomiska nedgången för filmindustrin i hela Europa.

Men José håller inte med om att svenska, eller överhuvudtaget europeiska, filmer har misslyckats med att ge tillbaka de pengar som har spenderats.

– Jag medger att Rambotrilogin tjänade väldigt mycket pengar och allt inom en kort tid, men Fanny och Alexander har också lyckats tillfredställa sin producent, även om det tagit längre tid.

José ser ingen anledning att tro att europeiska – eller i det här fallet – svenska filmer kvalitetsmässigt sackar efter Hollywoods produkter.

Får vi tro José beror det mest på bristfällig reklam och dålig publicitet att europeisk filmindustri inte kan hålla jämna steg med systerindustrin i Hollywood.

– Det är Hollywood som exempelvis satsar 150 miljoner på en film och spenderar 50 miljoner på publicitet för samma film, hävdar José och ställer frågan: Kan Sverige eller det stora Europa tävla med Hollywood på denna arena?

– Hollywood gör 5 000 kopior på varje film och skickar ut dem till hela världen, medan Europeisk filmindustri gör högst 50 kopior i sitt eget land.

Jag ber om ett exempel som bekräftar hans påstående. Han minns att Rambotrilogin visades nästan samtidigt i Chile som i USA, medan man fick se Fanny och Alexander först fem år efter den svenska premiären – trots att filmen gjorts av en så välrenommerad regissör som Ingmar Bergman...

Innehållsmässigt finner José europeiska filmer mycket mer utvecklade än många amerikanska filmer.

– De innehåller nya idéer och skapar ett nytt bildspråk.

Han pratar så längre som möjligt om europeiska filmer och går så långt att han säger att Europa till och med överträffar Hollywood när det gäller teknik, manus, regi och skådespelare. Han nämner den franska film Betty Blue (le Matin), som länge har varit utan motstycke.

Josés förebilder

Jag undrar om det finns någon regissör som José identifierar sig med.

– Mina förebilder är Ingmar Bergman, för innehållet och tempot i hans filmer, och Akira Kurosawa för rytmen i klipptekniken och regin. Federico Fellini beundrar jag för hans regi och förmåga att utvinna vad han vill av både erfarna och nya skådespelare.

Kommer vi att få se en blandning av det ovanstående triumviratet i Josés filmer, undrar jag.

Glöm inte att jag sa att de är mina förebilder, skyndar sig José att säga, och tillägger att han har sin egen stil och det kommer vi att se i hans filmer.

Aktuellt om José

Har han något särskilt projekt på gång, undrar jag, och får veta att han håller på med en film som han kommer att berätta mer om inom några veckor.

Jag undrar om han vill avslöja namnen på några av sina skådespelare. Men José svarar bara att han kommer att välja sina kollegor och skådespelare bland de kända och erfarna i filmbranschen.

José Segura är här för att göra film. Under hösten kommer man också att kunna ta del av hans kunskap och erfarenhet genom kurser på S:t Sigfrids folkhögskola och hos Studiefrämjandet.