"Klottrandet behandlas
på ett infantilt sätt"

Hur ofta är ni ute och hur reagerar folk i er omgivning?

JK: Ett par tre gånger i veckan och det är mest positiva reaktioner, även om folk kanske tycker att det är lite fånigt.

JE: Vad får ni ut av det? Den typen av kritik snarare, men vi har berättat för vänner och haft siteseeing.

Är det kul?

JK: Det är väl det som är det viktigaste, att det är kul. Man hittar på någonting och sedan gör man det.

JE: Mycket roligt. Där man rör sig har man förändrat. Någonting i bilden är annorlunda.

I vilken typ av miljöer jobbar ni och med vilka verktyg?

JE: Sprejmallar som vi klipper ur pizzakartonger, men hela praktiken kommer från klotter.

JK: Vi bor ju i en söderförort i Stockholm och det är där vi har målat på parkvägar och bänkar. Det är den miljön man vill förbättra. Folk går förbi och läser dikterna och säger någonting och det är en jättekick. Stan är redan full av street art och klistermärken. Det är inte så mycket i vår förort.

JK: Sedan har vi ställt ut grejer vid gångvägar, typ möbler och sådant som vi har fått. Mest för att det ser fint ut.

Ni målar på era möbler. Annars är det en del av kritiken mot gatukonst, att man förstör annans egendom, men ni förstör er egen egendom?

JE: Stolar och nattygsbord, parasoller och skjortor och radioapparater. Massa olika saker. Vi har gått till platser där vi ärligt tänkt att väldigt få människor skulle uppfatta att platsen blir sämre av det vi gör, vilket jag är stolt över. Slitna eftersatta gångvägar vid industriområden, som vi gjort roligare med bland annat texter på marken.

Folk tar emellanåt illa upp. Hur ser ni på det?

JK: Man hoppas ju att de flesta tycker att det är bra eller kul.

JE: Sprejburken är grejen. Vad hände när boktryckarkonsten kom? Jo, då spreds litteraturen. Vad hände när Internet kom? Vad hände när sprejburken kom? Jo, då förändras det offentliga rummet. Det kostar 33 kr. att skriva gigantiska grejer jättefort vart som helst. Det är mediet. Vi målar om en lyktstolpe för 100 kr. Bondekonst, liksom.

Hur ser ni på annat klotter?

JE: Jag tänker mig att det finns klotter som har konstnärliga ambitioner och är budskapsorienterade, som handlar om att återerövra det offentliga rummet osv, och att det finns klotter som är ett radikalt uttryck för missnöje. Att det finns en skillnad mellan en politisk mission och att trasha sitt närområde.

Det låter inte som om det är så långt mellan en politisk mission och ett uttryck för missnöje?

JE: Nej, missnöjet är också politiskt. Det är mycket klotter och det finns en politisk anledning. Det är inte tusentals människor som har blivit galna över en natt. Även politiska manifestationer framställs ofta som att alla är bråkstakar som bara vill förstöra.

De som lyckas göra en karriär inom street art kommer sällan från ett ytterområde.

JK: Det är klart. Så har det varit inom punken också.

JE: Det är ganska tydligt att det handlar om politik om man tittar på var respektive grupp kommer ifrån.

I några artiklar i somras presenterades en ganska homogen bild av gatukonstnären och jag tänkte ställa frågor utifrån ett par citat:

”Klottrare har varit beväpnade med järnrör och knivar” (Stockholm City 2007-06-26) Har ni varit beväpnade när ni varit ute?

JK: Självklart inte.

JE: Ska man vara det? Vi har inte känt till att man ska vara det.

”Det är viktigt att förstå att många klottrare ofta har ett annat riskbeteende också, som narkotikaberoende.” (Stockholm City 2007-06-27) Tror ni att många klottrare är knarkare?

JK: Det är ett konstigt argument. Alla ungdomsgrupper, som punkare, skinheads, hip hopare eller vad som helst, som är lite extremare suger ju dessutom upp en hel del ungdomar på glid, eller vad man ska säga. Hade det inte varit graffiti, hade det varit något annat.

”Målare som lyckats bli kända i kulturen /…/ tar inte offentligt avstånd när de väl slutar, om de slutar.” (Stockholm City 2007-06-27) Har ni klottrat vanligt någon gång, bara skrivit?

JK: Ja

JE: Jag har faktiskt inte gjort det, men jag är helt på klottrarnas sida. Klottrandet behandlas på ett infantilt sätt i framför allt media, men även juridiskt. Och en sak man kan poängtera…

JK: Säg inte det offentliga rummet.

JE: …jo det är lite av en kliché. Klottret ökar, men reklamen ökar också. Det är reklam utanpå tunnelbanetågen och på väggarna på varenda station. Det är också en rörelse i tiden.

”Då handlar det uppenbarligen inte bara om pengar, utan om tycke, smak och politik” (DN 2007-06-15) Finns det en kulturell kvalitetstanke?

JE: Är det inte så att offentliga kulturyttringar möter på motstånd.

JK: Vadå, snackar du om dragspel?

JE: På samma sätt som skräplitteratur möter på motstånd i de finlitterära salongerna, så måste ju klotter på samma sätt möta motstånd av de som planerar vilka statyer som ska stå på våra torg. Det är ett hot mot dem.

”Första steget mot en lösning på klotterfrågan är avpolitisering. Fundamentalistiska korståg mot graffitin är dömda att misslyckas, eftersom de bara bekräftar den politiska villfarelsen att vi lever under kapitalets diktatur.” (DN 2007-06-15) Redan i New York på 70-talet så sågs graffitin som ett tecken på att man hade förlorat kontrollen i det offentliga rummet, vilket politiker fortfarande säger i Sverige idag. Ser ni det som ni gör som ett motstånd?

JE: Ja, det är vår intention från början. Det vi har gjort är en klassisk symbolisk moståndshandling. Frihetlig kultur. Det känns inte som något åtråvärt att någon ska ha kontrollen i det offentliga rummet.

JK: Samtidigt som det faktiskt är jävligt kul. Och snyggt.

Vad tror ni ligger bakom bilden av graffitikulturen och hur tror ni andra vuxna ser på det ni gör mot bakgrund av det som presenteras i media?

JE: Jag tror det finns två vägar att gå. Antingen så tycker de att det vi gör är fint för att det skiljer sig och ser oss som ett gott föredöme…

JK: Eller så tycker de att vi bidrar till en kultur som sanktionerar något de inte gillar.

JE: Jag tror framför allt att man vill svartmåla klottervärlden så mycket som möjligt för att man vill få stopp på det. Man drar sig inte för att koppla samman det med fylla, våld och omoral. Traditionell häxjakt.

Hur många tror ni det är på högerkanten, som gör liknande grejer som ni gör?

JK: 120.

JE: Det känns spontant som att det är en ideologisk motsättning.

JK: Det har funnits ganska mycket högerextremt klotter och klistermärken. Många är nog inte politiskt medvetna. Klottrare i säg 13-14årsålder ser det nog inte som en politisk handling.

JE: Nej, men alla de som har varit kritiska till det vi gör bor i jätteflådiga innerstadsområden. Deras kvarter och byggnader är så jävla heliga och kostar jättemycket pengar. De går runt i sin estetiska miljö och njuter hela dagarna och ändå blir de upprörda när någon ändrar färg på en papperskorg på en parkväg i förorten.