Irak, USA och Den Nya
Världsordningen

Så här i efterhand har jag förstått att den bild vi fick oss till livs bara var en del i ett långt större och mer komplext sammanhang. 80-talets patologiske muslim - personifierad dels i Irans svartklädde och vitskäggige diktator Khomeyni, och dels i den anonyme självmordsbombaren - var förvisso en brutal verklighet för alla de som föll offer för den religiösa terrorn och den skoningslösa åsiktsförföljelsen. Men bilden var också en endimensionell propagandabild mycket väl anpassad för sitt syfte: att tjäna vissa samhällsgruppers intressen.

Visst finns idag historiskt ärvda motsättningar mellan muslimska araber/morer och kristna européer, men det reella hot mot kristenheten som Islam möjligen utgjorde vid Poitiers år 732 eller Konstantinopel år 1453 har sedan länge förpassats till legendernas rike. Det förtvinade Osmanska väldet, som redan vid mitten av 1800-talet omtalades som "The sick man of Europe", kollapsade under sin egen tyngd i samband med första världskriget, och Mellanöstern har sedan dess varit ett spelfält för västlig imperialism. Till en början dominerade det brittiska imperiet vilket trängde ut fransmännen ur regionen när de stora oljetillgångarna började uppdagas. Med detta var det inte längre kristenheten som hotades av muslimerna utan tvärtom. Kurderna och shiamuslimerna i Irak visade sig leva ovanpå enorma reservoarer av det svarta guldet och de fick snart veta vad det innebär att sätta sig upp mot herrefolket från Väst. Idag är det Iraks diktator Saddam Hussein som förknippas med bruk av giftgas mot sina politiska fiender, men redan under 1920- och 30-talen genomförde brittiska flygvapnet regelbundet flygräder mot kurdiska områden med stridgas i lasten. Winston Churchill själv rekommenderade gas som stridmedel: "Jag är starkt för att använda giftgas mot ociviliserade stammar [...] Det är inte nödvändigt att använda de dödligaste gaserna. De gaser som kan användas är de som vållar svåra besvär och sprider en livfull skräck och ändå inte lämnar några allvarliga permanenta skador hos dem som angrips."²

Men trots den västliga dominansen och den vidhäftade nedvärderingen av de "ociviliserade" araberna har det funnits ljusa stunder. Under en kort period från det brittiska väldets tillbakadragande och in på 1960-talet präglades regionens framtidstro av en tidstypisk utvecklingsoptimism, med huvudingredienser som sekularisering, modernisering och europeisering. Efter det arabiska nederlaget i junikriget mot Israel 1967 spred sig dock pessimismen och uppgivenheten inom regionen och i vissa läger tog den sig med tiden formen av en reaktionär och ultrareligiös revanschism. Misstänksamheten mot Väst uttrycktes i avståndstagandet från såväl popmusik och jeans som det borgerliga demokratiska samhällsidealet. Återinförandet av traditionella kvinnodräkter med slöjor på många håll var bara ett av de sätt på vilket den kulturella identiteten hävdades och förstärktes i opposition mot vad man upplevde som västlig dekadens.³

Oljekrisen år 1973 förändrade Västvärldens syn på araberna ytterligare. OPEC-ländernas höjde oljepriserna vilket sågs som ett direkt hot mot den bensindrivna välfärden i Väst.Något som sällan noteras i sammanhanget är att OPEC:s oljeprishöjningar kom först efter att organisationens största producent, Saudiarabien – som var helt beroende av USA:s politiska stöd – hade fått grönt ljus från Washington: "Saudiarabiens beslut att ställa sig bakom högre oljepriser 1973 kom först sedan USA:s regering hade givit sitt klartecken. USA:s regering började 1971 kräva att Saudiarabien, och OPEC som helhet, skulle höja priset på råolja." (Midnight Notes Collective 1992:7, min översättning.) Prishöjningarna betraktas av de autonoma marxisterna i Midnight Notes-kollektivet (1992:3-22) som ett sätt för kapitalet att omstrukturera sig för att möta de utmaningar som arbetarklassens motstånd mot den tidigare rådande keynesianska ordningen utgjorde. Oljeprishöjningarna initierades visserligen av OPEC, men energibranschen – olja, kol, gas, atomkraft – höjde snart sina egna priser över OPEC:s, vilket gav enorma profiter. "Detta nya investeringskapital gjorde det möjligt för kapitalisterna att intensifiera automatiseringen och datoriseringen av fabrikerna i Nordamerika, Europa och Japan. Den ackumulationsstrategi som låg bakom oljeprisökningarna efter 1973 var att se hur fort produktiviteten kunde ökas samtidigt som lönerna sänktes." (Midnight Notes Collective 1992:7, min översättning.) Se även "Den nya sammansättningen av underklasserna på de tre kontinenterna" (förf. okänd), i Anarkistisk tidskrift nr 11. Konjunkturnedgången, arbetslösheten och utslagningen i i-länderna skärpte motsättningarna mellan infödda arbetare och gästarbetare från Mellanöstern. Nyfascistiska grupper och partier var inte sena att försöka kanalisera det folkliga missnöjet och ge det rasistiska förtecken. I bjärt kontrast mot kristillståndet i Väst stod schablonen av den stormrike oljeshejken, som blev en viktig aktör på världens aktie- och fastighetsmarknader (de utmärglade och förslavade oljearbetare som egentligen var de som försåg Väst med billig olja fick vi förstås aldrig se i massmedia)⁴. "Karikatyrer av en arabisk schejk som stod bakom en bensinpump dök ständigt upp", skriver litteraturhistorikern och Mellanösternexperten Edward Said. Med sina kraftigt böjda näsor och sina ondskefulla mustaschprydda minspel påminde de om tidigare anti-judisk propaganda, vilket inte var en slump. "Omflyttningen av en folklig antisemitisk hätskhet från en judisk till en arabisk måltavla gick smidigt, eftersom figuren i allt väsentligt var densamma."⁵ Media slog ännu en spik i de goda relationernas kista när de hamrade in Khomeynis helvetesretorik som sinnebilden av fundamentalistisk Islam i Västs kollektiva undermedvetna. För vem kunde egentligen skilja på araber och araber? Var de inte alla av samma fanatiskt religiösa skrot och korn?⁶

Under 1990-talet har de negativa attityderna till arabvärlden bestått. EU:s försök till inre konsolidering och stängningen av gränserna mot de myllrande utomeuropeiska horderna har blivit allt tydligare. USA:s behov av en ny hotbild som kan tillfredsställa det militärindustriella komplexets krav efter det kalla kriget har givit upphov till flera moderna versioner av den nazistiska Lebensraum-teorin. En av de mest cirkulerade är Harvardprofessorn Samuel P. Huntingtons tes om "civilisationernas krig".⁷ Efter Sovjetunionens fall är den internationella politikens skiljelinjer inte längre dragna mellan två supermaktsblock utan mellan olika kulturer, menar Huntington. I kampen mellan de skilda civilisationerna om planetens resurser kommer det spontana främlingshatet fram: "I konflikter mellan civilisationer... söker sig var och en till sitt eget släkte."⁸ Den ohämmade befolkningsökningen i Tredje världen, liksom den förment krigiska religionen Islam beskrivs av rastänkaren Huntington som potentiellt livsfarliga hot mot Väst.⁹

Egentligen är detta inget som är ägnat att förvåna. Imperialister och erövrare har aldrig saknat intellektuella tillskyndare som varit villiga att legitimera sina härskares utsugning och förtryck och tillhandahålla akademiska alibin. De intellektuella spelar en vital roll för samhällsformationens bestånd. Befolkningen i de västliga demokratierna kan inte under några omständigheter tillåtas att tänka själva, det vore helt förödande för de privilegierade klassernas position och i förlängningen för världen som vi känner den. Därför måste befolkningen inympas med ett falskt medvetande. Människorna måste förmås att identifiera sig med överhetens intresse av disciplin och lojalitet istället för sitt eget intresse av frihet och folkmakt. Det är här lakejer som Huntington kommer in. Genom att polarisera världen mellan å ena sidan "oss i den fria världen" och å andra sidan "barbarerna", "vildarna", "de andra", kan opinionen mobiliseras kring en falsk intressegemenskap och en inbillad klassharmoni. De demokratiska myterna är slående effektiva och har alstrat resultat som få diktaturer kan skryta med. De kapitalistiska demokratierna, av vissa utropade till historiens slutpunkt och mål, har visat en ojämförlig förmåga att kooptera sina kritiker och marginalisera oppositionen. En följd, som måste förskräcka alla verkliga demokrater, är att den vanligaste ideologiska ståndpunkten idag väl snarast kan karaktäriseras som en påtaglig stolthet över den egna ofriheten kombinerat med en nästan panisk skräck för alla egna upproriska tankar.

Om man inte tar ovanstående bakgrund av ideologisk indoktrinering i beaktande måste de händelser som relateras i det följande framstå som helt obegripliga. Eller mer precist, det faktum att dessa händelser inte uppmärksammats i någon större omfattning, måste framstå som helt obegripligt för den som tror på ett öppet samhälle i allmänhet och en reellt existerande fri och granskande press i synnerhet.¹⁰ I den officiella retoriken kring mediernas roll som samhälleligt samvete försvinner vanligen det faktum att dessa drivs som vilka företag som helst och måste vara lönsamma för att inte gå under i konkurrensen. Det handlar om att producera säljbara varor, och vilken vara är bättre lämpad att profitera på än en sanning som smickrar konsumentens ego och självuppfattning, som får honom eller henne att känna sig förträfflig och rättfärdigad? Edward Said menar att mediaföretagen "älskar att visa sina konsumenter de underbara kvaliteterna i amerikansk självrättfärdighet, det stolta flaggviftandet, känslan av självbelåtenhet som uppstår när 'vi' - det amerikanska folket - sätter en monstruös diktator på plats. Utan något som helst kritiskt tänkande går medierna hand i hand med regeringen och fungerar kort sagt som en förlängning av kriget mot Irak."¹¹ Med andra ord: bara man filtrerar det genom de elittrogna medierna kan vilket massmord som helst bli en uppvisning i hurrapatriotism och till synes osjälvisk kamp för demokratin. Mediernas och de intellektuellas roll som krigshetsare och mörkläggare kan inte överskattas när det gäller aggressionen mot Irak under 90-talet.

Det är därför nödvändigt att skriva en annan historia, en otäck sådan men för den skull inte mindre verklig. Verkligheten är den ondaste av onda sagor, och det som aldrig mer skulle få hända händer om och om igen i denna berättelse om ett land, dess folk och deras banemän.

Bakgrund

"Ni måste förstå att USA är och har alltid varit en krigsälskande nation, en krigande nation. Men en med ett leende på läpparna. Vi har lärt oss att vrida runt saker och ting så att vi kan känna oss tillfreds med att göra saker som vi betraktat som onda när andra nationer utfört dem."
John Stockwell¹²

USA i Mellanöstern I: Iran 1953-1979

Efter andra världskriget framträdde USA som den otvetydigt starkaste supermakten i världen, kanske den starkaste i historien. USA, vars industri och infrastruktur sluppit oskadade ur kriget, besatt världens mäktigaste krigsmaskin och hade till en början också monopol på atombomben. Västeuropa å sin sida var utslitet efter åratal av totalt krig och beroende av amerikanskt bistånd för återuppbyggnaden. Den enda potentiella konkurrenten, Stalins Sovjetunion, gick på knä efter förlusten av 20 miljoner människoliv under kriget.

När kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike efter kriget började dra sig tillbaka från Mellanöstern lämnades fältet öppet för USA och nordamerikanska affärsintressen att exploatera de enorma oljeresurser som detta område - strategiskt beläget på gränsen mellan Asien och Europa - erbjöd. Självsvåldigt agerande av de arabiska nationella rörelserna störde dock de amerikanska ambitionerna. Under förevändning att regionen hotades av Sovjetisk imperialism och att Israel var i fara tog därför USA tillfället i akt att själv intervenera.¹³

År 1953 genomfördes en kupp i Iran mot den nationalistiske premiärministern Mohammad Mosaddeq och hans regering. Mosaddeq hade varit en drivande kraft bakom försöken att nationalisera det brittiska Anglo-Iranian Oil Company, det enda oljebolaget i Iran, och britterna hade svarat med vapenskrammel och sanktioner. USA grep in genom CIA och lyckades återinstallera den iranske shahen ("kungarnas konung") Mohammad Riza Pahlavi på tronen.¹⁴ Irans nya regering visade sig vara mer än villig att teckna avtal om oljeproduktion med flera utländska bolag. 40 procent av oljerättigheterna gick till amerikanska företag och 40 procent till brittiska bolag. Den cyniske läsaren kan notera att CIA-tjänstemannen som ledde operationen, Kermit "Kim" Roosevelt, så småningom blev vice ordförande för oljebolaget Gulf.¹⁵

Under det följande kvartsseklet var Iran USA:s närmaste allierade i Mellanöstern, med främsta uppgift att hålla ordning i det oroliga grannskapet. "Shahens regim, försedd med dollarmiljarder från ett antal vapenproducenter, fyllde funktionen som lokal gendarm, en översittarmakt som skulle utöva påtryckningar på de andra länderna om de inte anpassade sin oljeproduktion och oljeprissättning. Shahen var polisen som skulle sabotera alla nationalistiska och/eller arbetarklassrörelser i regionen."¹⁶ Iran, med sin 150 mil långa gräns mot Sovjetunionen, var också en utmärkt utpost mot de röda: "elektronisk avlyssning och radarstationer upprättades nära den sovjetiska gränsen; amerikanskt flyg använde Iran som bas för övervakningsturer över Sovjetunionen; spioner tog sig in över den sovjetiska gränsen; och amerikanska militära installationer kom att bli en del av det iranska landskapet."¹⁷

Vad fick då Iran i utbyte för den gästfrihet man visat USA? Landets "räddning" undan kommunismen krävde onekligen sin tribut: fattigdomen och korruptionen ökade, liksom polisens brutalitet (den iranska säkerhetstjänsten tränades av i tortyrteknik av sina kollegor i CIA); från regimens första dagar förföljdes och avrättades oliktänkande, med USA:s goda minne; de religiösa extremisterna understöddes med pengar från Onkel Sam speciellt för att motarbeta radikala vänsterinitiativ. Följden blev att Amnesty International 1976 kunde meddela att Iran hade det högsta antalet utdömda dödsstraff i världen, ett skandalöst rättssystem och att bruket av tortyr var så utbrett "att det inte går att föreställa sig".¹⁸

USA i Mellanöstern II: Irak

Ända sedan britterna släppte kontrollen över Irak i slutet av 1950-talet har landet varit utsatt för politisk manipulation och upprepade interventioner från amerikanskt håll. I juli 1958 kom nationalistledaren Abdul Karim Kassem till makten genom en revolution som kullkastade den monarki som Storbritannien installerat 1921. Den nya regeringen kom att ha stor del i bildandet av OPEC 1960, som ett sätt att försvara arabstaternas rätt till oljan gentemot de mäktiga västerländska företagen. En sådan utmaning kunde förstås inte tolereras av USA. Redan samma år som Kassem grep makten började CIA utarbeta planer för att mörda honom. Det dröjde dock till 1963 innan Kassem, och tusentals av hans anhängare, bragtes om livet i en CIA-stödd kupp.¹⁹

Efter några år av politiska oroligheter tog nationalisterna i Bathpartiet ledningen i Irak 1968. Trots partiets förmenta "vänsterorientering" drev man en brutal kampanj mot fackföreningarna, kvinno- och studentförbunden, samt kommunistpartiet. Återigen hade USA ett finger med i spelet. Mycket talar t. ex. för att CIA tillhandahöll namnlistor på medlemmarna i Iraks kommunistiska parti, vilket väsentligt underlättade Bathisternas utrensningskampanjer. Massgravar där offren begravts levande har senare påträffats, och rapporterna om tortyrcentraler är legio. Kommunistpartiets sekreterare torterades i femton dagar innan han avrättades utan rättegång. Kommunisterna har senare hävdat att 5 000 av deras medlemmar mördades under Bathregimens första år vid makten.²⁰

Bathpartiet gjorde framgent stora ansträngningar för att göra partiets vilja till folkets. Den politiska doktrinens slagord var att Irak var en "folkdemokrati" hängiven den arabiska socialismen och Islam, men i praktiken var det fråga om ett "enpartivälde understött av ett nätverk av terrororganisationer som användes för att undertrycka all politisk opposition, omfattande även små avvikelser inom Bathpartiet".²¹ Skenrättegångar och offentliga avrättningar användes flitigt under de följande åren för att disciplinera alla oppositionsgrupper och föra dem in under partiets kontroll.

Kurderna i Irak, som av Bathisterna betraktades som en parasitär kolonialistisk folkgrupp, drabbades av upprepade terrorkampanjer. Byar bombades, tusentals familjer deporterades till Iran, och kurdiska partiledare utsattes för mordförsök.²² Någon fredlig lösning på "kurdfrågan" låg inte för hökarna i Bathpartiets ledning.

I början av 1970-talet trappade USA upp sina underjordiska aktiviteter i Irak, i nära samarbete med regimen i Iran. Irans ledare hade för sin del under lång tid betraktat det irakiska statsbygget som illegitimt och misstänkt - det har alltid funnits en religiös, kulturell och etnisk samhörighetskänsla mellan Iran och shiamuslimerna i Irak (som tillsammans med kurderna utgör en stor majoritet av Iraks befolkning).²³ Misstänksamheten späddes på av det faktum att britterna så sent som 1942 använt Irak som bas för en invasion mot södra Iran, och under affären med Mosaddeqs nationaliseringar 1951-53 hade landet åter agerat språngbräda för brittisk militär. 1972 slöts en vänskapspakt mellan Irak och Sovjetunionen, vilket i Teheran och Washington betraktades som ett försök att ringa in Iran. Samma år nationaliserade Irak det amerikansk-brittiskt ägda Iraqi Petroleum Company samtidigt som man försökte befästa sitt herravälde över den strategiskt viktiga Shatt-al-Arab-kanalen, vilket från iranskt håll betraktades som en krigshandling.²⁴

USA:s svar på dessa hot var att stämpla Irak som terroriststat och organisera kurdiska grupper i den norra delen av landet för en revolt mot Bathregeringen. Kurderna förespeglades att USA skulle stödja dem oavsett händelseutvecklingen, men det vara bara tomma löften. Varken USA:s eller Irans ledning ville egentligen att kurderna skulle lyckas, utan upprorets syfte var endast att tära på Iraks militära resurser och avlasta Iran. Strategin fungerade och 1975 gick Irak med på att dela rättigheterna till Shatt-al-Arab-kanalen med Iran, varefter USA tvärt undandrog sitt stöd till de revolterande kurderna. De upprorsledare som kunde flydde landet i all hast, medan de som blev kvar utsattes för hårda repressalier.²⁵

Iran-Irak-kriget 1980-88

I slutet av 70-talet växte oppositionen mot shahen i Iran, och 1979 tvingades USA:s favoritdiktator fly landet. Shahens regim - resultatet av CIA:s mest framgångsrika operation, om man får tro organisationens gamle chef William Colby²⁶ - bröt samman och de muslimska fundamentalisterna tog över, med ayatollah Khomeyni som andlig och världslig ledare på livstid. Religiös fanatism och ett oförsonligt hat mot shahens västorienterade samhällsbygge präglade den nya eliten efter revolutionen. Fängelserna tömdes snabbt på gamla politiska fångar, men fylldes strax igen, denna gång med "fiender till Islam".

Som ett led i sin långsiktiga söndra-och-härska-strategi i Mellanöstern gjorde nu USA ett taktiskt lappkast och gav sitt stöd till Irak. Efter amerikanska uppmaningar till Irak att ta tillbaka Shatt-al-Arab-kanalen - som Irak bara fyra år tidigare hade tvingats dela med Iran - gav Saddam Hussein, Bathpartiets nye president, ordern om en invasion av Iran. Man hade räknat med ett kort fälttåg, men kriget drog ut på tiden från 1980 till 1988 och kom mestadels att föras på irakiskt territorium. Den amerikanske medborgarrättsaktivisten och före detta åklagaren Ramsey Clark noterar lakoniskt att "i motsats till USA:s reaktion på Iraks relativt oblodiga intåg i Kuwait tio år senare, uttryckte Washington ingen moralpanik över 1980 års irakiska attack mot Iran".²⁷ Tvärtom tjänade kriget USA:s intressen genom att försvaga Iran och begränsa det anti-amerikanska ideologiska inflytandet från landets nya ledning. Henry Kissinger uttryckte i inofficiella sammanhang vad USA:s egentliga vilja med kriget var: "jag hoppas de har ihjäl varandra" och "synd att inte båda sidorna kan förlora".²⁸

USA visste att utnyttja krigssituationen till sin fördel. Snabbt tvättades Iraks terroriststämpel bort, och man bistod villigt Saddam Hussein med pengar och vapen, särskilt under de iranska offensiverna. Irak skulle inte ha klarat sig under åtta år av krig mot det mycket större Iran om inte militär utrustning pumpats in i landet - inte bara från USA, utan också från Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien, Västtyskland, Egypten, Kuwait och Förenade Arabemiraten. USA bidrog dessutom med information från spionsatelliter och AWACS-plan om iranska trupprörelser. Samtidigt försökte man gardera sig mot en eventuell irakisk krigsförlust genom att i samarbete med NATO-partnern Turkiet förbereda en ockupation av Iraks nordligaste oljefält. (Senare har det kommit fram att USA fram till 1986 även exporterade vapen till Iran i samarbete med Israel och Pakistan, en operation som sedermera blev ökänd under namnet Iran-Contras-affären.) ²⁹

Även svenska företag profiterade på det utdragna mördandet. Åren före shahens fall godkände regeringen exporten av 13 Boforskanoner till Iran, och 1980 vidarebefordrades en likadan kanon via Jugoslavien till Irak. Under kriget smugglade Boforskoncernen enorma mängder krut till Iran, samtidigt som man levererade ammunition och drygt 1000 ton sprängmedel - tillräckligt för minst 1 350 000 personminor - till Saddam Husseins irakiska krigsmakt. Under åren 1982-1984 utgjorde affärerna med Irak hela 14 procent av den svenska exporten av krut och sprängämnen. En stor del av de dödliga och lemlästande minorna finns fortfarande spridda i det fattiga irakiska Kurdistan och i Kuwaits öken.³⁰

Detta säger en del om Iraks relativa militära styrka. Inte ens med massivt militärt stöd från stormakterna och de superrika oljekungadömena kunde Irak säkra segern mot det postrevolutionära grannlandet vars officerskår dessutom var kraftigt decimerad av fundamentalisterna. Mot slutet av kriget grep USA faktiskt in direkt genom att sänka iranska fartyg och oljeplattformar.³¹ Denna handgripliga intervention kom dock först då Iran tycktes vara på väg att vinna kriget och oljeflödet var i fara. En iransk seger skrämde trots allt eliten i Väst mer än en irakisk, speciellt med tanke på Khomeynis panshiitiska och nationalistiska vänsterism. Meddelandet till Irans ledare var klart: avsluta kriget eller ta konsekvenserna, det vill säga amerikanska massbombningar av Iran.³²

Kriget gynnade imperialisterna medan Irak och Iran försvagades avsevärt. Inga gränser hade ändrats och inga regimer störtats, men resultatet var ändå till fördel för överklassen i Väst. "Den irakiska och iranska arbetarklassens makt var i princip krossad av kriget. Efter åtta år hade båda länderna ansamlat miljoner änkor, amputerade, fattighjon, sadister och döda kroppar."³³ Militariseringen hade förstärkt de auktoritära dragen hos båda regimerna och konsoliderat diktaturerna. USA hade däremot inte lyckats etablera en varaktig maktposition i Mellanöstern när vapenvila slöts 1988. En ny taktik behövdes, och möjligheterna yppade sig snart.

Kalla krigets slut och Den Nya Världsordningen

"What we say goes."
George Bush³⁴

Villkoren för ett direkt amerikanskt ingripande i Mellanöstern kom att förändras i grunden i slutet av 80-talet. Tidigare hade USA:s utrikespolitiska äventyr ytterst begränsats av risken för en direkt konflikt med Sovjetunionen. Nu var östblocket lamslaget och i upplösningstillstånd. Risken för en supermaktskonflikt var därmed avsevärt förminskad, och USA:s handlingsutrymme inte längre lika geopolitiskt begränsat. Men trots de nya formerna var logiken i den fortsatta utvecklingen av ett välkänt snitt.

Den period som brukar kallas "det kalla kriget" hade gynnat båda stormakterna genom att två inflytandesfärer etablerades inom vilka de imperialistiska supermakterna i stort sett fick arbeta ostört. Det är en vanlig föreställning att det kalla kriget var en kamp mellan stormakterna som fördes indirekt genom andra konflikter (t. ex. Berlinblockaden, Korea, Vietnam, Kuba-krisen), men det är inte hela sanningen. Nog önskade man i både Vita huset och Kreml att motparten inte fanns, men då situationen var som den var anpassade man sig. När möjligheterna att tillintetgöra motpartens maktställning var effektivt blockerade av hotet om total förintelse uppstod en slags outtalad men ömsesidig tolerans för motpartens ambitioner. Tittar man närmare efter ser man att de verkligt betydelsefulla konflikterna som supermakterna var inblandade i efter andra världskriget inte utspelade sig så mycket i spänningsfältet mellan makterna som inom respektive imperiums inflytandesfär. Genom att framställa den andra stormakten som den verkliga fienden kunde båda sidorna mobilisera hemmaopinionen för den egna imperialismen och legitimera de egna eliternas fortsatta styre.

Sålunda finner vi att USA:s militära aggression - som sig bör under namn av kamp för fred och demokrati - under kalla kriget riktades mot länder inom den egna inflytandesfären. Samma sak i Sovjetunionen, men naturligtvis med andra ideologiska förtecken - världsrevolution och proletär internationalism. Schematiskt kan man uttrycka det så att Sovjets kalla krig var ett krig mot de egna satellitländerna, medan USA:s krig var ett krig mot tredje världen.³⁵

Öst/Väst-konflikten var alltså av sekundär betydelse, men betonades ändå från båda håll av den enkla anledningen att ingen på ett trovärdigt och legitimt sätt kunde hävda att t. ex. Nicaragua (ett land med två hissar, som någon kallat detta land av fattiga bönder) eller Tjeckoslovakien av egen kraft skulle kunna hota supermakternas ställning. Däremot kunde man hävda att de mindre länderna var utposter för den verkliga fienden - USA-imperialismen alternativt Sovjetkommunismen. USA:s högtidsretorik om kampen för demokrati och nationellt självbestämmande riktade sin udd mot Sovjetunionen, men de hyllade principerna applicerades högst selektivt i utformandet av den egna utrikespolitiken. Historikern Norman Graebner har noterat att USA "generellt sett ignorerade principerna om självbestämmande i Asien och Afrika där demokratin kanske hade en chans, medan man förespråkade dem bakom järn- och bamburidåerna där de inte hade någon chans alls".³⁶

Även den sovjetryska imperialismen var förstås i högsta grad verklig - fråga tjeckerna eller ungrarna! Vad som däremot är fiktivt är den traditionella uppfattningen att det kalla kriget var ett nollsummespel där den ena supermaktens vinst var den andras förlust. Tvärtom kan man - med Noam Chomskys ord - se det kalla kriget som en "makaber dödsdans", i vilken de styrande i respektive superstat använde sig av propagandabilden av motståndarna för att motivera repressionen mot avvikare bland de underlydande staterna. "Om man ser på de faktiska händelserna under det kalla kriget upptäcker man [...] en slags underförstådd överenskommelse mellan Sovjetunionen och USA om att dela på styret av världen", skriver Chomsky.³⁷

Den ortodoxa synen är att USA "contained", stängde inne och dämde upp, kommunismens expansion. Men den motsatta bilden är också sann. Om vi förstår problematiken på detta sätt inser vi att bara hälften av det kalla kriget tog slut i och med Sovjetunionens sammanbrott. Den västliga halvan fortsätter alltjämt med sin imperialistiska politik i syfte att befästa den klassiska maktordningen mellan det rika Nord och det fattiga Syd. Allt som förändrats i den nya världsordningen är de ideologiska skäl som anges till stöd för övergreppen. Tidigare var det antikommunismen som var hörnstenen i propagandan, nu är det marknadsliberalismen. Men det underliggande motivet är och förblir försvaret av vad Chomsky kallat den "femte friheten". President Roosevelt hade ju hävdat att de allierade under andra världskriget slogs för de "fyra friheterna": yttrandefrihet, religionsfrihet, materiell trygghet och frihet från fruktan. Han glömde dock nämna den viktigaste av friheterna: friheten för eliten att plundra och exploatera! ³⁸

För att förstå USA:s utrikespolitiska agerande måste man först förstå att det är just den femte frihetens anda som är avgörande för utformandet av landets policy. Det är inte ens något man anstränger sig för att dölja. Alltsedan andra världskriget har USA utarbetat planer för att behålla sin världshegemoni. På 1940-talet talade strategerna om "The Grand Area" - det område som måste läggas under amerikansk kontroll för att USA skulle bli den oomtvistade, ledande världsmakten. Denna "Grand Area" definierades som det västra halvklotet, det forna brittiska väldet och Fjärran Östern, vilka skulle underordnas den amerikanska ekonomin. De utvecklade länderna i Västeuropa skulle fungera som konsumenter av amerikanska produkter, medan tredje världen skulle agera råvaruleverantör.³⁹ Den inflytelserike planeraren George Kennan, containmentpolitikens huvudarkitekt, noterade 1948 att USA kontrollerade 50 procent av världens rikedomar, men bara hade 6,3 procent av dess befolkning. Han hävdade att USA:s främsta uppgift under den närmaste tiden var att skapa förutsättningar för bibehållandet av denna privilegierade position utan att riskera den nationella säkerheten:

Vi måste göra oss av med sentimentaliteten och dagdrömmerierna; vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot våra omedelbara nationella målsättningar. Vi behöver inte inbilla oss själva att vi har råd med sådan lyx som altruism och världsförbättrande. [...] Vi måste sluta tala om vaga och - vad Fjärran Östern anbelangar - orealistiska målsättningar såsom mänskliga rättigheter, höjningar av levnadsstandarden och demokratisering. Den dagen är inte långt borta när vi kommer att bli tvungna att tala maktspråk. Ju mindre vi då är hämmade av idealistiska slagord, desto bättre.⁴⁰

Det som Kennan och hans gelikar fruktade allra mest var förstås det ideologiska hot som socialismen i alla dess former utgjorde. Om ett land gick före med gott exempel fanns risken att andra underkuvade länder kunde ta intryck. Det var därför av yttersta vikt att den socialistiska smittan inte fick någon spridning inom "The Grand Area". USA har också gjort sitt bästa för att motarbeta alla sådana tendenser varhelst de visat sig. Sitt mest explosiva uttryck tog sig containmentpolitiken och "Grand Area"-doktrinen i Indokina under 1960- och 70-talet där de socialistiska nationella befrielserörelserna drog på sig det frihetsälskande USA:s vrede i form av bombmattor och kemikalieattacker. Det yttersta motivet för Vietnamkriget - försvaret av den femte friheten - uttrycktes kärnfullt av Lyndon B. Johnson i ett tal till de amerikanska trupperna 1967: "Vi är tvåhundra miljoner, dom är tre miljarder. Dom vill ha vad vi har." ⁴¹

De hegemoniska ambitioner som uttrycks ovan består också inför millennieskiftet. I Pentagons femårsplanering 1994-1999 kan man läsa följande om de vägledande principerna för USA:s utrikespolitik:

Vårt främsta mål är att förhindra återuppkomsten av en ny konkurrent, antingen på Sovjetunionens tidigare territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot mot ordningen som Sovjetunionen tidigare utgjorde. [...] Vi måste på ett tydligt sätt förklara det för de avancerade industriländerna att de inte skall försöka hota vår ledning eller förändra den etablerade politiska och ekonomiska ordningen. [...] Vi måste behålla mekanismerna som avskräcker potentiella konkurrenter från att ens sträva efter att få en större regional eller global roll.⁴²

Staten, kapitalet och Gulfkriget

"Den smärtsamma läxan var att om priset på olja skulle stiga i framtiden, var det nödvändigt att hårdare disciplinera de oljeproducerande samhällena."
Midnight Notes Collective⁴³

Det långvariga missnöjet med partidiktaturerna i Sovjetunionen och Östeuropa fick till slut bägaren att rinna över under 1989. Hela östblocket skakades av massdemonstrationer, sovjetekonomin var i kris, Röda Armén drogs tillbaka från Afghanistan och Warszawapakten upplöstes. Här öppnades en gyllene möjlighet för amerikansk nedrustning, omläggning till civil produktion och kamp mot den inhemska fattigdomen.

Men inget hände. Istället löstes knutarna som hållit USA:s krigsmakt bakbunden. "Som för att bevisa att det gigantiska militära komplexet fortfarande var nödvändigt startade Bushadministrationen under sin fyra år vid makten två krig: ett 'litet' mot Panama och ett massivt mot Irak", skriver historikern Howard Zinn.⁴⁴ Kriget mot Panama i december 1989 skulle visa att USA fortfarande var en kraft att räkna med i Karibien, till priset av något tusental döda och 14 000 hemlösa i det bombade Panama City. FN:s generalförsamling fördömde USA:s agerande som "ett flagrant brott mot internationell rätt och mot staternas självständighet, suveränitet och territoriella integritet".⁴⁵ Sådana hänsyn påverkade emellertid inte USA, som nonchalant lade in sitt veto mot denna resolution i säkerhetsrådet.

Invasionen av Panama var i slutändan alltför småskalig för att den amerikanska allmänheten på allvar skulle komma över den djupa misstänksamhet mot krigiska äventyrligheter i andra delar av världen som den lidit av sedan Vietnamkriget. Inte heller var den korrupte generalen Manuel Noriega en värdig fiende för en ljusets riddare som George Bush. En riktig Sankt Göran - särskilt en med siktet inställt på ytterligare en mandatperiod i ovala rummet - kräver större drakar än så.

Det dröjde inte länge efter fredsslutet mellan Iran och Irak innan Washington utnämnde Irak till huvudmotståndare i Mellanöstern. I USA:s "Krigsplan 1002-90" tog Irak Sovjetunionens plats som fienden och under general Schwarzkopfs ledning började strategerna köra datorsimulationer av ett krig mot Irak.⁴⁶ De omfattande krigsförberedelserna ger intrycket av att Irak var ett stort militärt hot, men som vi sett var landet krigstrött och djupt skuldsatt. Det var sålunda USA, och inte Irak, som var mest angeläget om ett nytt storkrig i öknen: "Pentagon för att kunna behålla sin enorma budget; det militärindustriella komplexet som var beroende av vapenförsäljningen till Mellanöstern och sina inhemska militära kontrakt; oljebolagen, som ville ha kontroll över priset på råolja och större profiter; och Bushadministrationen, vilken i Sovjetunionens upplösning såg sin chans att etablera en permanent militär närvaro i Mellanöstern." ⁴⁷

De amerikanska marxisterna bakom tidskriften Midnight Notes vill utvidga analysen ytterligare, och menar att Gulfkriget och den nya världsordningen bör ses som distinkta uttryck för en specifik tendens i den kapitalistiska världsekonomin. Den bakomliggande drivkraften är en ny strategi för kapitalistisk ackumulation baserad på "rekoloniseringen" av alla världens oljefält:

Kriget och dess efterspel kretsade kring den vara som underbyggt de internationella klassrelationerna under efterkrigstiden: petroleum. I den nya eran av rekolonisering utgjorde oljan en paradox för den kapitalistiska utvecklingen: för att oljefälten i Gulfländerna, Sovjetunionen, Mexico, Angola och de andra länder som avkoloniserat västerländskt kapital från 1920-talet till 1970-talet skulle kunna reskoloniseras eller "inhägnas", krävdes en helt ny våg av investeringar för att göra dem lönsamma. Samtidigt var det nödvändigt att de etatistiska regimer som skulle ta emot dessa investeringar härdades för att kunna motstå kraven från proletärerna på och omkring oljefälten på att få del i de rikedomar de skulle producera. Inte nog med det, proletärerna själva måste terroriseras till att acceptera ett liv i extrem fattigdom mitt i ackumulationen av ett enormt välstånd. [...] Denna gordiska knut av klassmotsättningar höggs bestämt itu av hela det spektrum av våld och terror som står till den samtida kapitalismens förfogande, från de bomber som brände Bagdadbor djupt nere i skyddsrummen, till de stridsvagnar som Bathisterna använde för att krossa rebellerna i Basra, till CIA:s tortyrtekniker som palestinierna utsattes för i Kuwait efter kriget. Kriget gav upphov till de största massavskedningarna i samtidshistorien; en kvalitativ förändring av militariseringen av Mellanösterns oljeindustri; en omkonstruering av klassrelationerna i Mellanöstern; ett språng i investeringskapital (på grund av oljeprishöjningarna); och ett fullständigt decimerat och underkuvat land (Irak) som kommer att tjäna som en läxa för de regeringar som inte är kapabla att uppfylla kapitalets krav på åtstramningar och rekolonisering.⁴⁸

Iraks största synd var just detta: misslyckandet att "strukturanpassa" landet enligt de krav som uppställdes av Internationella Valutafonden (IVF) och Världsbanken.IVF:s och Världsbankens roll i den nya världsordningen utreds i Sundvall 1995 och Midnight Notes Collective 1992. En bakgrund ges i "Den nya sammansättningen av underklasserna på de tre kontinenterna" (förf. okänd), och Hartmann, Detleff: "Bretton Woods och sambandet mellan utveckling och utrotning", båda i Anarkistisk tidskrift nr 11. Inte så att man inte försökte, tvärtom. Kraftiga nedskärningar av statliga utgifter kombinerades med omfattande privatiseringar, men ekonomin var förblev i djup kris och regimen var oförmögen att genomföra hårdare reformer utan att ställa den interna ordningen på spel. Irak, vars exportintäkter till 95 procent kom från oljeförsäljningen, krävde därför i juli 1990 att OPEC skulle höja priset på råolja i ett försök att komma åt utländsk valuta. Man försökte också förhandla med Kuwait om avskrivning av en del av de 30 miljarder dollar i skulder till grannlandet som Irak ådragit sig under kriget, samt om en lösning av gränstvisterna kring det delade oljefältet vid Rumailah. Kuwait vägrade resolut göra några eftergifter. Regimen visste att USA var beredda att backa upp landet mot Irak.⁴⁹

För Iraks ledning har Kuwait alltid framstått som en del av Irak som skars bort när britterna drog upp sina godtyckliga gränser i området efter första världskriget. Kuwait styckades av och en monarki installerades som motvikt till det oljerika Irak som plötsligt fann sig med en minimal kuststräcka i Persiska viken. Konflikten mellan grannarna förstärktes i slutet av 1980-talet när Kuwait - i trots mot OPEC:s riktlinjer och under uppmuntran av USA - översvämmade marknaden med olja vilket medförde en lägre prisnivå än vad som annars skulle varit fallet. Kuwaitierna använde sig av en speciell teknik för att borra snedställda schakt i Rumailah, vilket gjorde att man kunde komma åt oljefickor som låg på andra sidan gränsen, under irakiskt territorium. På så sätt kunde Kuwait öka produktionen och sälja billig irakisk olja till Iraks gamla kunder. De minskade oljeinkomsterna drabbade förstås Irak extra hårt.⁵⁰

Irak var förvisso en polisstat, men ända sedan 1960-talet hade Bathpartiet fört en politik där man både satsade på militär expansion och social välfärd, vilket skapat ett visst stöd för regimen. Partiet och dess ledning understöddes också av politrukerna i den statliga industrisektorn. Mot denna bakgrund är det lätt att se vad Bathpartiet hade att förlora på radikala reformer. "Iraks regering kunde inte genomföra vare sig nedskärningar eller privatiseringar utan att begå politiskt självmord."⁵¹ När partiet inte kunde klara sig ur skuldkrisen genom att suga ut (eller låta suga ut) den egna arbetarklassen riktades istället blickarna mot den stormrika överklassen i Kuwait, detta familjeägda oljebolag med en flagga. Motiven för Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti 1990 var alltså att rädda ekonomin, säkra Bathpartiets framtid, göra sig av med skulderna till Kuwait och kapa åt sig en del av oljefälten på kuppen.

Visste då inte Saddam Hussein att USA skulle ingripa? Flera bedömare anser att USA lurade in Irak i kriget genom att ge grönt ljus för en invasion av Kuwait sommaren 1990.⁵² Men ett amerikanskt ingripande kan knappast ha kommit som en överraskning. Bara det faktum att Kuwait vägrade förhandla indikerade ju att landet hade stöd utifrån. Frågan är om det spelade någon roll. Både den irakiska och den kuwaitiska regeringen befann sig i en sådan klämd situation att kriget förmodligen var att föredra, oavsett den eventuella vetskapen om USA:s planer. "Den kuwaitiska staten stod inför en kronisk inre instabilitet som en resolut militär chock av klassrelationerna kunde lindra, och Bathpartiet var i en situation där det antingen skulle förlora makten genom att upplösa sin nationalsocialistiska statsapparat eller möta ett potentiellt militärt gensvar från USA."⁵³ Varken Saddam Husseins regim eller den styrande al-Sabah-familjen i Kuwait hade någon anledning att tro att deras makt var hotad av ett amerikanskt ingripande, då båda under lång tid stötts av USA. Iraks ledare förutsåg nog att en följd kunde bli stationerandet av amerikanska trupper i regionen och att Bathpartiet skulle få underkasta sig utländska kapitalister i en högre utsträckning än förut, men med tanke på alternativet ter sig valet att invadera inte som något mysterium. Enligt Midnight Notes kan invasionen faktiskt ses som en inbjudan till USA att hjälpa Bathpartiet ur krisen genom att disciplinera - "strukturanpassa" - den irakiska befolkningen. Med facit i hand kan vi ju också konstatera att Saddam Hussein fick sitta kvar vid makten - med USA:s goda minne.⁵⁴

"Say hello to Allah!": Ökenförintelsen 1991

"Det var inget krig. Inga strider. Det vara bara ett planerat, systematiskt folkmord på en försvarslös befolkning, närapå utan att man satte en fot på irakisk mark. 1967, när Dr. Martin Luther King sade att den största våldsverkaren på jorden är min regering, kunde han inte i sina värsta mardrömmar föreställt sig vad USA gjorde mot Irak."
Ramsey Clark⁵⁵

Som nämnts ovan hade Väst inga invändningar mot Iraks invasion av Iran 1980. USA uttryckte inte ett spår av moralisk indignation över denna kränkning av Irans suveränitet. Samtidshistorien är tvärtom fylld av exempel på hur USA gärna stöder diktaturer och folkmord om det gynnar landets egna intressen. Se bara på landets svala intresse för mänskliga rättigheter och demokrati när Indonesien invaderade Östtimor, när Israel invaderade Libanon eller när Sydafrika invaderade Moçambique. Inte i något av dessa fall har Washington höjt rösten för demokrati och rättvisa. Därtill kommer de länder USA direkt attackerat på ett eller annat sätt under de senaste decennierna: Vietnam, Laos, Kambodja, Kuba, Chile, Angola, Libyen, Nicaragua, Granada, El Salvador, Panama senast i augusti 1998: bombningarna av Afghanistan och Sudan. I ett historiskt perspektiv framstår USA i en helt annan dager än som den "Globocop" i skinande rustning som propagandan presenterar.⁵⁶

När Irak invaderade Kuwait var dock USA:s respons allt annat än ljumt överseende. Nu fick vi plötsligt veta att världen hade en ny Hitler - Saddam "Slaktaren från Bagdad" Hussein - beväpnad till tänderna och med ambitioner på världsherravälde. Glömt var USA:s och västvärldens massiva stöd till Iraks militariserade enpartisystem under 1980-talet, lika glömda var de biologiska stridsmedel som USA försett Irak med,⁵⁷ medan minnena av Saddams kontinuerliga förbrytelser mot kurder och oliktänkande började sippra fram ur gömmorna. Media drabbades av samma selektiva demens och statsrasismen stack åter igen upp sitt fula arabhatande tryne.

Utgången av kriget i januari-febrauri 1991 var förstås given på förhand. USA etablerade omedelbart fullständig kontroll över Iraks luftrum. Landets luftvärnsbaser och flygfält förstördes systematiskt under krigets första dagar, varefter de allierades flygplan kunde bomba som de önskade utan att möta något motstånd. Geoff Simons beskriver bombattackernas effekter i sin bok om Irak:

Tiotusentals olyckliga irakiska inkallade, många tillhörande grupper som förföljts av Saddam Hussein, hade inget annat val än att sitta ute i Iraks och Kuwaits ödemarker och vänta tills bomberna föll. Här tvingades de utstå napalm, splitterbomber som sliter människokött i stycken, luft-bränslebomber (i princip små atombomber) som bränner vissa och kväver andra, och de mattor av "jordbävningsbomber" som lades ut av B-52-bombplan - alla de obscena attiraljer som tidigare dödat omkring tre miljoner människor i Korea, Laos, Kambodja och Vietnam.⁵⁸

De uttalade målen för bombkampanjerna var att skydda Saudiarabien, befria Kuwait och förstöra Iraks militära kapacitet. I verkligheten riktade man in sig på civila mål: fabriker, broar, vägar, telekommunikationer, kraftverk och vattenreningsverk. Attackerna var avsedda att i grunden förstöra Iraks infrastruktur och statuera ett exempel för alla potentiellt uppnosiga tredje världen-stater genom att bomba landet tillbaka till bronsåldern. Samtidigt kunde USA prova en mängd nya vapen under realistiska förutsättningar. Betydelsen av dessa bombningar för civilbefolkningens lidande var fundamental. "Genom att förstöra de allmänna vatten- och avloppssystemen utövade USA en modern form av biologisk krigföring som skulle ha imponerat på mongolerna som saboterade Bagdads akvedukter 1258."⁵⁹ Kloakvatten strömmade genom gatorna och blandades med dricksvattenkällorna. Tidigare ovanliga eller utrotade sjukdomar som tyfus och kolera spred snart sig i epidemisk skala, boskap dog och barnadödligheten sköt i höjden. Utslagningen av elnätet mångdubblade lidandet för Iraks folk. Elektriciteten var oumbärlig för belysning och uppvärmning, för rening av vatten och driften av sjukhus och laboratorier, för att inte tala om dess betydelse för industrin, jordbruket och livsmedelsförvaringen.⁶⁰

Nyhetsrapporteringen från Irak kontrollerades hårt av Pentagon som censurerade kritiska journalister med hänvisning till den nationella säkerheten. Läxan från Vietnam hade militärledningen lärt sig utantill. Det gällde att mobilisera massmedia, och därmed hemmaopinionen, för kriget mot de okristliga barbarerna. Och det gällde framför allt att avsluta kampanjen innan alltför många liksäckar fraktats hem till USA.

"Operation Desert Storm" var skräddarsydd för TV. Amerikanska CNN gick i spetsen för spridningen av krigspropagandan, och världens övriga nyhetsmedier lekte följa John. I våra rutor fick vi se Pentagonredigerade filmsekvenser om "kirurgiska ingrepp" med "laserstyrda missiler" mot militära installationer långt från befolkade områden, alternativt bilder på en kakiklädd och leende general Schwarzkopf som stod böjd över en karta i något tält i öknen. Långt färre var TV-bilderna av de döda irakierna i ökensanden, eller från de urblåsta skyddsrummen i Bagdad som på ett ögonblick förvandlades till krematorier för kvinnor och barn.

Historierna om precisionsbombningarna var lögner från början till slut. Många av de vapen som användes - däribland luft-bränslebomberna som spelar i viktklassen strax under taktiska kärnvapen - kan svårligen klassificeras som konventionella vapen. Resultatet i form av mänskliga offer är som man kan förvänta sig av oerhörda dimensioner. De vanligaste uppskattningarna av antalet offer i 1991 års krig ligger mellan 100 000 och 200 000 döda, plus 300 000 till 700 000 skadade. Under den dryga månad som kriget pågick hann de allierade släppa minst 66 000 ton bomber över Irak och Kuwait.⁶¹ Av dem var inte mer än en tiondel precisionsstyrda. Senare medgav USA att det var lite si och så m