Iran - efter
presidentvalet

Min reporter får klartecken från finska tv:n, och jag trycker på PLAY och bilderna rullar iväg. Killarna borta vid mixerbordet småpratar lite och i Finland spelar de in reportaget som skall sändas senare på kvällen. Men ungefär en minut in i reportaget pekar plötsligt den ena mannen på monitorn och den andre reser sig snabbt, föser bort mig från bandspelaren och trycker på stopp.

- Men hallå, vad i...säger vi frågande och irriterat, överföringen kostar ju 1.000 USD för tio minuter...

- Sorry, vi kan inte tillåta er att sända de där bilderna, säger mannen som tryckte på stoppknappen och som tydligen är censorn här.

- Den där presskonferensen är förbjuden, jag är ledsen, men det går inte...

Vi fattar ingenting, presskonferensen var arrangerad av kvinnorna till häktade "regimkritiker". Ett flertal av dem hade trots flera månaders fängslande inte ens fått veta vilket brott de var misstänkta för, men den statliga kontrollbyrån för utländsk press har ju inte sagt någonting om detta. Reportern ringer dem och får veta att det inte var några problem alls att filma där, men att "det kanske inte är så bra att försöka sända hem bilderna från tv:n..."

Det är bara att ta kassetten och gå. På kvällen får vi förklaringen: kontrollbyrån står under den reformvänliga Khatamifalangens kontroll medan tv:n kontrolleras av det konservativa prästerskapet. Och det förklarar en annan sak, på presskonferensen fanns flera tv-team, bland annat ett från iranska tv:n, men när en av arrangörerna fick veta det, krävde han att deras band skulle raderas, och iranska tv:n lydde snällt.

- De skulle ändå aldrig sänt något, säger en iransk journalistkollega, förmodligen var de bara där för att "dokumentera".

Allt detta visar på hur kampen mellan reformvänliga och konservativa pågår i landet. Svårigheterna är avsevärda att få till stånd en liberalisering av det hårda religiösa systemet i Iran som har härskat sedan Shahens välde störtades i den folkliga resningen i slutet av 70-talet. Men medan Shahen hade sin "järnnäve i en silkeshandske", sket Khomenei totalt i handsken. 1000-tals oppositionella avrättades åren efter maktövertagandet 1979.

Men gradvis lugnade allt ned sig, och trots tio års krig med Irak och en idiotisk isoleringspolitik mot Iran från den "store Satan" - USA - har nu kravet på reformer fått starkt fäste bland befolkningen. Det är främst de unga, som i dag går omkring i jeans och lyssnar på västerländsk musik som vill ha ett friare - och bättre liv.

För den "Islamiska Republiken Iran" har trots stora oljeinkomster misslyckats med utveckling och standardhöjning. Industrin ligger i ruiner, arbetslösheten närmar sig 30 procent och en månadslön är i snitt bara 1500 kronor.

Många inom det religiösa etablissemanget ser att iranierna tar avstånd från islam på grund av det konservativa prästerskapets förtryck, och inser att bästa sättet att bevara religionen och kyrkans ställning är att avskaffa det religiösa väktarrådet som är den högsta makten i Iran i dag, och återigen skilja kyrka och stat.

En förändring är nödvändig - och oundviklig. Det får man intrycket av när man pratar med unga människor. Men alla verkar inte ha tid att vänta.

- Vadå reformer, säger en kille hånfullt.

- Jag röstade inte, Khatami gör ingenting, ingenting händer. Kunde jag sticka iväg i morgon med bara en väska, skulle jag vara på flygplatsen redan nu...