Arafats förlorade chans

Med Sharon som premiärminister - som motsatt sig varje fredsförslag som någonsin lagts fram i parlamentet Knesset, till och med det med Egypten - är nu den så kallade "fredsprocessen" död och begraven, amen.

Detta är också vad ungefär en tredjedel av de israeliska judarna vill. För dem framkallar blotta ordet arab en instinktiv motvilja.

- Enda gången man kan lita på en arab, är när man har skjutit honom och begravt honom i fyrtio år. Och för att vara riktigt säker bör man ta upp graven efter sjuttio år och kolla, sa en liten timid judisk gumma till mig och plirade vänligt med ögonen.

Ortodoxa judiska pojkar vid klagomuren.

Och hon har tyvärr också rätt. Vid förhandlingsbordet för några månader sedan antydde Barak om reträtter från israeliska positioner som fick judarna att sätta sin Koschermat och "Gefillte Fish" i vrångstrupen. Samtliga bosättningar i Gaza och de flesta i Västbanken skulle bort och de kvarvarandes land skulle kompenseras med annat land och till råga på allt skulle Jerusalem vara en delad stad.

Men vad svarade palestinierna med? Jo, en ny intifada. Barak stod lamslaget inför stenkastningen och våldet. Och det israeliska svaret, förmodligen regisserat av andra krafter, kom som på beställning: 13 ihjälskjutna palestinier, och fredskeppet sjönk som en sten.

Visserligen satte Sharon igång det hela med sitt vanhelgande besök på det muslimska Tempelberget, men hade Arafat innan gett det klara beskedet till sitt folk att "nu är det något som liknar fred på gång. Judarna har ställt i utsikt eftergifter vi aldrig tidigare har kunnat drömma om. Så nu kan vi skapa en palestinsk stat som kommer väldigt nära vårt mål, och fortsätta utifrån det". Så hade man klarat Tempelbergskrisen, för även om Baraks löften var mest prat, var frågorna i alla fall uppe på bordet.

Arbetslösheten är hög på de palestinska områdena, så killar eldar elledningar för att sälja kopparn, men röken är starkt giftig.

Och det är helt klart att något måste göras snarast åt palestiniernas situation. Arbetslösheten efter att gränserna är stängda är skyhög, och förtrycket och apartheiden bara fortsätter.

- Det enda som är klart är att vi inte kan vänta oss annat än en katastrof för oss och för israelerna. Kanske ett riktigt krig, inte bara en intifada. säger Mustafa Melkhi, guvernör i staden Qalqilya på Västbanken.

Men Arafat är inte rätt man. Han har misslyckats på flera punkter, dels genom att han aldrig skapat opinion i världens maktcentra och media för palestiniernas situation i flyktinglägren, dels genom brist på förhandlingsteknik. För vad gav egentligen Osloöverenskommelsen palestinierna? Bosättningarna kvar och en uppdelning av ockuperade områden som i princip fortfarande ger ockupationsmakten full kontroll över allting, och flyktingarna hopträngda som höns på Gazaremsan.

Det är fullt klart. Utan rättvisa kan det aldrig bli fred. Men förmodligen vet Arafat att han inte har en möjlighet att stanna vid makten i ett fredligt Palestina. Hans självstyrande administration kännetecknas av utbredd korruption och svågerstyre. Miljarderna försvinner nånstans och splittringen mellan olika palestinska grupper blir bara större och större.

Sharons hus i arabiska delen i Jerusalem - en provokation för att visa vem som nu har makten.

Ingen av grannländerna kommer dock att stödja en ny intifada så mycket att den övergår i en militär kamp. Definitivt inte Egypten och Jordanien. Syrien har sina problem med Turkiet, och kvar blir bara Irak och Saddam Hussein, men det kommer USA genast att stoppa. Bombdåd eller individuella våldsaktioner mot judiska skolbarn kommer bara att besvaras med ännu mer stängda gränser och ännu mer förtryck.

Det man kan hoppas på är inte mycket. Sharons och hans likudpartis samlingsregering, med Baraks arbetarparti ihop med några andra, kommer att lägga sig som ett cementlock på all förändring. Nyval till Knesset kommer nu först om några år och till dess kommer de ultraortodoxa parterna att vara överrepresenterade sedan förra valet. Under tiden kommer ett dödligt lugn att vila över området, och då enligt konceptet kula mot sten.