Skörda, kämpa!

Söndagens seminarium om jordbrukpolitik och livsmedelsproduktion på Skånes Sociala Forum var ett samarbete mellan Skånes Fältbiologer, Miljöförbundet jordens vänner (MJV) och NOordbruk och samlade ett trettiotal deltagare. Kajsa Lindqvist, en av debattens två moderatorer, inledde diskussionen med att ifrågasätta det faktum att bonderörelser över lag har en svag ställning i sociala forum och andra politiska sammanhang i västvärlden. Detta är märkligt, menade hon, eftersom bonderörelsen längre än någon annan motsvarighet varit en social rörelse.

Detta arrangemang var alltså ett första steg för att bryta denna tystnad och lyfta fram jordbrukspolitiken jämte andra frågor med politisk sprängkraft.

Sverige först med avreglerat jordbruk

Hans Röös, representant från NOrdbruk inledde med en historisk tillbakablick på jordbruket i Sverige. Mycket har hänt sedan jordbruket som försörjningsform etablerade sig för ca 6000 år sedan. Sverige var faktiskt ett av de första länderna i Europa som efter påtryckningar av WTO (eller GATT som det hette då) i början av 90-talet drog i gång en avreglering av jordbruket och en anpassning till den fria världsmarknadens villkor. Denna process avstannade dock i och med EU-medlemskapet.

Helen Nilsson, socialvetare och forskare på ämnet jordbruk, livsmedel och miljö förklarade bakgrunden till EU: s protektionistiska jordbrukspolitik, som är en nagel i ögat på WTO och andra frihandelsivrare. Efter andra världskriget var inhemsk handel och säkrad tillgång på mat en del i fredsprojektet. EU: s nuvarande gemensamma jorbrukspolitik CAP, kallar hon ett monster som slukar hälften av EU:s budget. Dessa pengar blir också ojämlikt fördelade både mellan länder och mellan små och stora producenter. De stora vinnarna är givetvis de gigantiska industrijordbruken i väst- och Nordeuropa.

Storföretagen vinnare på frihandeln

Helen Nilsson belyser med sin forskning också de lokala påtryckningar som sker för att bryta utvecklingen mot ett allt mer industrialiserat och storskaligt jordbruk. Sedan 1970 talet har rörelsen Bondens egen marknad (ursprungligen från USA) arbetat för att öka kontakten mellan producenter och konsumenter och sedan slutet av 90-talet finns den etablerad även i Sverige.

Geza Vargas från Ungern, men under många år bosatt i Sverige, representerade den globala småbrukarföreningen Via Campesina, som sedan 90-talet har arbetat mot den nyliberala produktions- och livsmedelspolitiken och WTO i synnerhet. Han menade att EU:s jordbrukspolitik genomgår en liberaliseringsprocess med mål att uppgå på den globala marknaden. Han poängterade att frihandel varken gynnar de fattiga producenterna i Syd eller konsumenterna i Nord. De enda vinnarna är de multinationella livsmedelsföretagen.

Frihandel kommer att slå sönder jordbruket i Europa totalt, eftersom det inte finns någon möjlighet att konkurrera med de lägre priserna på mat producerad i Syd. Med tanke på den stundande energikrisen menar Vargas att det är märkligt att frågan om frihandel drivs så hårt inom EU. En hållbar inhemsk livsmedelsproduktion borde i stället ses som den enda lösningen i en värld som snart kanske inte klarar av globala transporter i samma utsträckning som nu.

Livsmedelsjättarna blir starkare

Emil Schön från MJV företrädde ett konsumentperspektiv i debatten och tryckte på behovet av lokalproducerad mat i en allt mer specialiserad värld. Han förklarade hur de tre största svenska matdistributörerna Ica, Coop och Axfood får allt starkare ställning gentemot producenterna. Billig import blir allt vanligare, småjordbruk avvecklas och produktionen blir för dyr för att hålla sig med inhemsk arbetskraft. Utländska, lågavlönade säsongsarbetare blir därför allt vanligare inom den svenska jordbruksproduktionen.

Vad är den billiga maten värd frågar sig Schön och menar att vi måste eftersträva hållbara lösningar och gynna lokal produktion och då krävs både individuella och kollektiva lösningar. GMO-frågan fick stort utrymme i diskussionen och framställdes som ett positivt exempel på hur opinionen kan påverka de stora politiska besluten. Helen Nilsson menade att 76% av de svenska bönderna, trots påtryckningar från LRF och Montsanto, fortfarande är negativa till GMO (alltså teknik för genmodifiering) och Emil Schön sa att svenska kommuner än så längre tillåts ställa krav på GMO-fria och ekologiskt odlade livsmedel. De har dock ingenting att säga till om vad gäller lokalproduktion. Att ställa krav på att maten ska vara lokalt producerade räknas, enligt Hans Roos, som ett handelshinder inom Europa. Maten ska kunna färdas fritt.

Bra mat för en upplyst elit

En publikfråga som fick stort utrymme i diskussionen var hur stor konsumenternas möjlighet att påverka utvecklingen av jordbruket är? Geza Vargas menade att vi står inför två val vad gäller matproduktionen: globalisering och fri marknad eller att behålla livsmedelsproduktionen som en del av vår kultur och våra liv. Bara konsumenterna kan välja mellan dessa två vägar och bönder och konsumenter måste samarbeta mot jättarna. Det stora hindret för detta samarbete är priserna. Det är svårt för bönder i Europa att konkurrera med bönderna i Syd.

Hans Roos problematiserade konsumentmakten genom att påvisa hur t ex initiativ för att få människor att konsumera närproducerat uppifrån kan fungera som alibin för att slippa ta politiska beslut. Varför har den svenska regeringen som politiskt mål att 20% av produktionen ska vara ekologiskt odlad när hela folket borde omfattas? Bra mat är för en upplyst elit och resten ska äta skräpmaten. Här blir konsumentmaktsidéns klassproblematik synlig.

I övrigt lyste det perspektivet med sin frånvaro i diskussionen. Helen Nilsson påpekade visserligen att det saknas en röst för konsumenterna och att enighet är nödvändig för att slåss mot marknadens makt över politiken.

WTO måste fråntas makten

Geza Vargas menade att alliansen mellan konsumenter och producenter försvåras genom de skiljda perspektiven. Bönderna kämpar för sin överlevnad, men konsumenten tänker kortsiktigt. Diskussionen avslutades med frågan "Vad bör göras" och samtliga paneldeltagarna menade att påtryckningar måste utövas så att livsmedelsproduktionen fråntas WTO och inte behandlas som vilken industri som helst.

Hans Roos efterlyste inhemsk livsmedelssuveränitet för Sveriges del eftersom vi är långt ifrån självförsörjande på livsmedel, något som i ljuset av WTO:s enorma makt över produktionen är att betrakta som en dröm. Överlag genomsyrades debatten av samförstånd och pessimism, med inslag av goda exempel på organisering och konsumentpåtryckningar.

Debatten tydliggjorde att jordbruksfrågan varken på ett handelspolitiskt plan eller i sociala forum som detta betraktas som fristående från övrig produktion. Bönder osynliggörs, trots att de utgör en majoritet av jordens befolkning. Det är tydligt att det finns gemensamma intressen mellan småskaliga producenter i Nord och i Syd och globala samarbeten som Via Campesina är förmodligen den starkaste kraften som går att uppbåda i kampen mot WTO. Det är en kamp om överlevnad för flera miljarder människor. Det borde vara svårt att blunda för dem.