En gång i tiden joxa man
trasa...

Någon klok man från min stad har sagt att bruksanda är att aldrig bli imponerad av någon eller något. Och imponerade blir just aldrig gubbarna där hemma heller. Vad som än sker så nog var det bättre förr. Det är en naturens lag i Sandviken. - De ä bara skit mä allt nuförtiden, har det sagts i många år. På 70-talet, när jag växte upp, var allt skit. Nu är vi på 90-talet och allt är skit. Men enligt gubbarna var det annat på 70-talet. "För då kunde man spela fin fotboll ska du veta".

Kommersialisering

Pengarnas makt inom idrotten är oinskränkt. Och en väsentlig del av den utvecklingen svarar TV-mediet för. Det är den som satt fart på reklamintäkter, det är TV-bolagens slag om rättigheterna till olika evenemang som gett utrymme för de fantasisummor som idag härskar hos idrotten. Tydligast är den utvecklingen i Nordamerika där inget görs utan vinsttankar. Att låta de bästa ishockeyspelarna delta i VM är uteslutet - det tjänar man inga pengar på. Ingen klubb kvalificerar sig sportsligt för spel i de stora ligorna. Det är istället rent kommersiella och ekonomiska intressen som bestämmer vilka städer som ska få ha lag. Där det finns störst möjligheter att tjäna pengar, där placeras laget. Ett hockeylag i NHL (National Hockey League) är inget annat än ett ekonomiskt objekt som man köper och säljer. Senast inför den här säsongen så såldes Minnesota av sin ägare och den nye ägaren bestämde att han ville att laget skulle spela i Dallas. Så så blev det. Minnesota är borta och samma lag heter nu Dallas. Det är för charmigt med pengar ändå!

Idag tillsätts ofta styrelseposter i föreningar efter hur mycket man kan garantera i sponsorintäkter. Och går det dåligt för en fotbollsklubb efterlyser man mer affärsmässighet i styrelsen. Motgångar och framgångar diskuteras snart ej längre i sportsliga termer utan i i ekononomiska. När Örebro och Degerfors tidigare i höst kvalade sig kvar i fotbollsallsvenskan så var i båda fallen rubriken på DNs sportsida hur många miljoner som nu var räddade till klubben. Det handlade inte om den sanslösa lycka Degerforsborna upplevde av att "pöjkera" blev kvar i högsta serien, det var inte alls så intressant som vilka intäkter man annars förlorat.

Den ekonomiska synen får ibland absurda uttryck. Djurgårdens IF från Stockholm har länge varit en skuldtyngd förening. I strävan att sanera byken bildade fotboll och ishockey två separata föreningar, helt fria från varandra. I den vevan diskuterade ishockeyn om man inte skulle lägga ner ungdomsverksamheten helt. Styrelsen ansåg att den egna ungdomsverksamheten kostade för mycket. Det skulle vara billigare att bara köpa in spelare från andra klubbar. Snittpriset på varje egen produkt som tog plats i A-laget var alldeles för hög. Att försöka få fram egna produkter var inte ett rationellt sätt att driva Djurgårdens ishockey. Alla småknattar är med ett sådant perspektiv reducerade till blott och bart investeringsobjekt.

Nu lades aldrig Djurgårdens ungdomshockey ner. Kritiken mot tankegångarna blev allt för massiva och förslaget drogs tillbaka. Men att tankarna överhuvudtaget ventilerats visar på den extrema ekonomiseringen av sportens värld.

Rivalitet och identitet

I Sandviken har det alltid funnits en utpräglad antagonism och vresighet mellan rödvita SIF-are och svartvita SAIK-are. SIF var bäst i fotboll, SAIK i bandy. Vi bodde i närheten av Norra idrottsplatsen, där SAIK spelade sina hemmamatcher i bandyallsvenskan. Men att få gå dit och titta var det aldrig tal om. Stora Vägen satte stopp. Och farsgubben kunde inte följa med eftersom han var SIF-are. istället fick jag lyssna efter de raketer som skjöts till väders vid varje nytt SAIK mål. Det var min söndagslek att lyssna efter raketer för att sedan på sportradion, som direktsände de andra halvlekarna, höra om antalet stämde, Oftast hade jag hört för många. Efter matchen kom bror min hem och berättade vad som egentligen hänt och hur allt egentligen gått till. Och om SAIK förlorat - hur hopplöst oduglig domaren varit. Till slut blev nyfikenheten på allt det här som var så närvarande och påtagligt, men ändå helt främmande, så stor att farsgubben föll för tjatet och tog mig med på en match. Men eftersom han var SlF-are fick det bli när vi hälsade på farmor och farfar, och Lesjöfors råkade ha hemmamatch den helgen. Att gå och se på SAIK det gick bara inte.Och gick de envist tjurskalliga sandvikengubbarna någon gång och såg en av det "andra" lagets matcher, så var det när något riktigt bra topplag kom på besök. Det var då chansen var som störst att lyckligt få jubla och hånskratta över alla bortamål. Dagen efter kunde man vara kung nere på jobbet, jävlas och förolämpa och ha sig. Allt högljutt förstås och var man i form kunde resultatet skrapas in i soten och stoftet som armerade balkarna högt uppe under taket nere i järnverket. Det fanns dom gubbar som inte gick till arbetet dagen efter en känslig förlust. Hellre var dom utan betalning och fick skit från förmännen, än utsatte sig för alla givna och oavbrutna jävelskap.

Hånets eufori

Håna är skönt. Det kan nog gubbarna skriva under på. Ni ska veta att största glädjeämnet för bandypubliken i Sandviken aldrig varit det egna lagets framgångar. Inte då. Den verkliga lyckan är om någon av motståndarlagets stjärnor gör bort sig. Särskilt det äldre gardet blir rejält upplivade och börjar gapa friskt: "du ska inte komma hit å tro att du ä nåt!" Det klunkas lite ur den ångande termosen och man fyller på med "åk hämm mälä din oduuuglia jävöl! Föschwinn ditt jävla ålbete!" Inget är så nöjsamt som när den lyckade misslyckas. Och självklart är gubbarna inte bara kritiska till motståndarna. Även om dom lite motvilligt kan erkänna att de egna pojkarna spelat bra, så finns det alltid något att klaga på. Det kan ha missats en given målchans vid ledning 7-1. Och finns det inget att klaga på så kan man i vart fall utgå från att det nog blir stryk i nästa match, så att man slipper se glad ut när när man promenerar hem.

Idrottens tillblivelse och ideologi

Som alla nyheter fick idrotten först fäste i de större städerna när den svepte över Sverige under förra seklets sista decennier. Det var i städerna behovet av tidsfördriv fanns, till skillnad från landsbygdens strikt nyttoinriktade syn på livet som gjorde att de agrara områdena förhöll sig avog till den i deras ögon helt meningslösa idrotten.

Tidsfördrivet idrott var också uppfostringsmedlet idrott. Fysisk och psykisk självdisciplin och självbehärskning var ett högt värderat ideal. En sund själ i en sund kropp. Föga överraskande var militäridrott en viktig disciplin under idrottens koltålder. Många var dom agitatorer som for runt riket för att proklamera idrottens goda.

Runt sekelskiftet drog en andra "idrottsvåg" över landet. Främst var det i de renodlade industrisamhällena som intresset blev allt större. Norrlands sågverkssamhällen och Bergslagens bruksorter sattes på idrottens karta. Främst var det fotbollen som lockade till sig allt fler utövare. Särskilt på bruksorterna tog intresset rejäl fart. I små trädgårdar, i potatisland, varhelst det fanns en något sånär plan fläck så spelades det fotboll.

Fackföreningarna såg inte det allt större idrottsintresset som en vän. Tvärtom drog man igång kampanjer för att söka förmå arbetarna att koncentrera sig på "den verkliga kampen" - klasskampen. Men fotbollen gick inte att hejda och snart följde andra lagsporter, främst då bandy. Bandyn etablerade sig snabbt på många bruksorter där man vintertid ägnade en stor del av fritiden åt att skotta snö från sjöisarna, för att sedan kunna spela lite. Månskensnätter passade man på att åka skridskor för att få extra träning. Intresset och engagemanget växte sig allt större och blev till den allenarådande sysselsättningen utanför fabriksgrindarna. För männen givetvis. Kvinnornas plats var i hemmen. Inte i potatislanden eller på sjöisarna.

Brukslagens död

Idag grymtar gubbarna om den förbannade kommersialiseringen, som gjort att småorterna inte kan hänga med längre. Slottsbron, Lesjöfors, Skutskär, Hälleforsnäs. Många är dom orter som nu avfolkas i glömskans skugga men som en gång varit riksbekanta för sina bandyframgångar. Men vad gubbarna glömt bort bland sina svordomar och förbannelser är orsaken till brukslagens framfarter - kommersialiseringen.

Brage från Borlänge, Degerfors och Sandvikens lp i fotboll, Slottsbron, Skutskär och Sandvikens AIK i bandy, var en del av de brukslag som snabbt tog sig upp i de högsta serierna, sedan de nationella seriesystemen dragits igång mellan de två världskrigen, Det fanatiska intresset på industriorterna var självklart den grund som skapade slagkraftiga lag, men förädlingen ombesörjdes inte av folket i arbetarlängorna. Förädlingen stod under direktörernas och disponenternas försyn.

Leasingbil, lägenhet och hyfsad penningaersättning får en medelmåtta idag. Under 30-talets depression fram till 60-talets tillväxtchock var ett simpelt men tryggt arbete på bruket något som kunde få en storspelare att spela i en liten bruksklubb. Bakom varje värvning stod "Bolaget", det var "Bolaget" som ordnade arbete och bostad. "Bolaget" kunde kanske också ordna fram en bil om det knep. "Bolaget" gav spelarna ledigt med betalning för att kunna träna dagtid under en period när storklubbar som IFK Göteborg och AIK bara kunde drömma om något sådant. "Bolaget" bekostade idrottsarenan och "Bolaget" hjälpte även till med träningsläger. "Bolaget" stod för material och "Bolaget" betalade i vissa fall också utländska tränare. För att ännu förbättra träningsmöjligheterna lät "Bolaget" installera elljus vid fotbolls - men framför allt bandyplanerna. Elströmmen stod givetvis "Bolaget" för.

Mediernas roll

Kommersialiseringen av idrotten är inget nytt även om formerna och pengasummorna blivit mer och mer verklighetsfrämmande. Men med TV-mediets allt större utbredning och genomslagskraft så har utrymmet för ekonomisk idioti inom idrottsvärlden ökat. En ökad idioti kan man dock se på många andra håll. Tänk på alla tragiskt välfyllda fallskärmar som utlöses lite här, för nätta 22 miljoner, och lite där, för reapriset 7 miljoner. Gubbarna därhemma säger att allt är skit. Själv nöjer jag mig med att fastslå att världen är sjuk.