Järnringen på
Järntorget

Stämningen var till en början ängslig, men flera personer talade lugnande till folksamlingen. När demonstranterna fick veta att den svårt skottskadade ynglingen fortfarande levde steg jublet. En ung kvinna talade och sa att detta var en manifestation mot polisvåld som, konsekvent nog, borde avlöpa utan våld. Man kom till slut överens om att marschera till Fritt Forum, området där många av gräsrotsaktiviteterna hölls under EU-toppmötesveckan, och sedan delta i kvällens festligheter.

Någon försökte hetsa gruppen, eftersom han tyckte att det var oacceptabelt att festa när människor låg på sjukhus, men han drog få applåder.

När alla verkade överens och var på väg att organisera marschen omringades torget plötsligt av ett gigantiskt uppbåd kravallutrustad polis. Situationen blev genast hotfull; bakom de poliser som tryckte ihop folksamlingen hördes vilt skällande hundar. Folk som försökte lämna platsen blev knuffade och slagna. Då började några i mitten att skandera Sitt ner! och Inget våld!. Snart föll alla in och på någon minut hade alla i ringen satt sig ner.

Under en förhållandevis lång tid hände ingenting, förutom att den tänkta marschen till Fritt Forum förvandlades till en sittdemonstration. Folk ropade slagord och ickevåldsramsor för att protestera mot polisen och för att lugna varandra. När polisen började videofilma demonstranterna gick en flicka fram till poliserna och fotograferade dem. Först blev hon slagen, men när de sittdemonstrerande buade och medias kameror riktades mot dem slutade poliserna. Hela tiden fanns massmediernas kameramän på plats, vilket för många kändes som en garanti för att polisen inte skulle använda omotiverat våld.

Vid klockan 20 anlände Hans Abrahamsson från Attac och bad att få medla mellan sittdemonstranterna och polisen. När Abrahamsson bad om en representant för demonstranterna ropade de sittande No leaders! och han blev tvungen att tala till alla i megafon. Först talade han om att alla skulle få gå om de gick frivilligt, men när det till slut kom fram att vissa inte skulle få lämna platsen ropade demonstranterna Ingen människa är illegal! och Solidaritet!. De flesta stannade kvar, men många klarade inte av den skrämmande situationen och kände sig tvungna att lämna platsen.

Efterhand lättade stämningen i ringen. Hundarna avlägsnades och folk vågade ställa sig upp och hålla tal och ge förslag till de andra sittande. Demonstranterna kom överens om en mötesordning där alla som ville fick säga sin mening utan avbrott. Många demonstranter talade om demokratiska rättigheter och solidaritet, andra om polisens hotfulla och onödiga närvaro. De cirka 300 kvarvarande demonstranterna var till slut överens: antingen skulle polisen lämna dem ifred eller så skulle de alla få lämna platsen utan att behöva legitimera sig eller bli visiterade. Inget av dessa krav godkändes av polisen.

Snart mörknade det. Folk var trötta, hungriga, törstiga och stela. Då började de som hade något att dricka eller äta att dela med sig av det de hade. Några deltagare höll tal direkt till polisen och beklagade deras dåliga arbetsvillkor. Polisen uppmanades att organisera sig i fackföreningar och ta kontroll över sin usla arbetssituation. Demonstranterna erbjöd också polisen att sätta sig ner tillsammans med dem i solidaritet. När en lokal insatschef gav de kvarvarande demonstranterna den fortsatta möjligheten att gå frivilligt, svarade en demonstrant att poliserna fortfarande var välkomna att sätta sig ner med demonstranterna.

När det gått över tre timmar blev situationen åter hotfull. Utanför polisringen stod maskerade män, antagligen säkerhetspoliser, och pekade ut människor inom ringen. Polisen började gripa de demonstranter som satt ytterst, men slutade strax, trots att inget våldsamt motstånd förekom. Inne i ringen sjöng folk fredssånger som I natt jag drömde och We shall overcome. Poliserna log åt det absurda i situationen.

Någon timme senare, efter klockan 23, bestämde sig polisen för att inte längre ödsla bort sin tid och kraft. Flera källor har talat om ett polismyteri. Enligt utsago var det ett par poliser som tröttnat och helt enkelt lämnat sina poster. Den lokala insatschefen ringde i sin tur sina överordnade och bad dem att lösa problemet snart, för annars skulle han ta kommandot. När de överordnade inte hade svarat efter ett par minuter, gav insatschefen order om ett tillbakadragande.

När insatschefen gav ordern Tillbaka till fordonen! jublade de sittdemonstrerande och kramade varandra. En euforisk stämning infann sig och folk dansade och sjöng segervisst. Vid Pusterviksteatern, någon gata bort, stod 400 personer och stöddemonstrerade för de omringade på Järntorget. Järntorgets ockupanter tågade glatt iväg till sina vänner och väntade på att polislinjen som skiljde dem åt skulle upplösas. När så skett utbröt en intensiv liten folkfest vid Pusterviksteatern.

Demonstranterna glädje över polisens tillbakadragande varade dock inte länge. Strax kom nyheterna om den semimilitära stormningen av Schillerska, ännu en skola där aktivister fanns inkvarterade. De som tog sig därifrån var vettskrämda; de hade blivit hotade med automatvapen och tvingade att ligga på mage utomhus den fuktiga kvällen. Dessutom hade flera personer råkat ut för övervåld och nedvärderande, i vissa fall rasistiska, tillmälen.

Under hela händelsen på Järntorget fanns tv-kameror och fotografer närvarande, men mycket lite har synts i massmedierna. Kvällens massmediala händelse blev istället stormningen av Schillerska och de påstådda beväpnade terrorister som ska ha befunnit sig i Göteborg.