Första världskrigets utbrott sommaren 1914 kom att bli upptakten till en ekonomisk kris som skulle drabba och skaka det neutrala Sverige i grunden tre år senare. Blockaden av Tyskland kom under 1916 att hårt drabba den neutrala handeln och därmed även den svenska livsmedelsförsörjningen. Livsmedelshandeln mellan Ententen och de neutrala staterna i Europa avstannade nästan helt och importen av livsmedel till Sverige minskades kraftigt. Det livsmedel som fortfarande kunde importeras, främst från Argentina och USA blev på grund av de långa transporterna mycket dyr. Detta ledde till att även priserna på det inhemskt producerade spannmålet steg. Detta faktum kom att förstärkas genom att mycket av svenska mjölvaror trots bristen exporterades till Tyskland med goda vinster. Sveriges bristfälliga ekonomiska beredskap, exporten till Tyskland och den transatlantiska importen gjorde att en svår brist på livsmedel uppstod mot slutet av 1916. I början av 1917 blev regeringen tvungen att införa ransonering av bröd och spannmål. Den dagliga ransonen sattes till 250 gram, vilket snart visades vara en alltför optimistisk beräkning och ransonen sattes ned till 200 gram per person. Livsmedelsbristen var nu akut och konsumtionen lades i stor utsträckning om från spannmål till potatis. När maximipris på potatis infördes i mitten av april ledde detta till att potatis nästan helt försvann från marknaden.¹

Livsmedelsbristen framkallade den 11 april den första spontana demonstrationen som en vag antydan om vad som skulle följa under våren. 200 kvinnor uppvaktade brödbyråns ordförande i Söderhamn och klagade på de knappa spannmålsransonerna. Under de följande fem dagarna uppvaktades brödbyråer och kommunstyrelser på flera platser i landet. Demonstrationerna gick än så länge lugnt till. Det skulle dock komma att ändras. I Västervik gick så gott som samtliga arbetare ut i strejk, samlades på torget och krävde mer livsmedel, skattefrihet för inkomst under 3000 kronor, att gryn och dylikt undantages ransonering och att all livsmedelsexport omedelbart inställes. Dessa krav kom senare att kompletteras med krav på åtta timmars arbetsdag och lönenivåns återställande till 1914 års reallönenivå. Därefter skingrades massan och man gav sig av för att uppsöka livsmedelshandlarna. Trots ett par incidenter gick demonstrationen relativt lugnt till. Västerviksdemonstrationen skulle få efterföljare i andra delar av landet där också kravens utforming kom att standardiseras till att främst inbegripa uppindexering av lönenivån, livsmedelsexportens upphörande, höjda livsmedelsransoner och skattefrihet för inkomst under 3000 kronor. 19 april sköljde demonstrationsvågen över Borlänge, Eksjö, Hofors, Linköping. 20 april; Eksjö, Hagfors, Norrköping, Västerås och Åmål. 21 april; Arvika, Döderhult, Enköping, Falun, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Härnösand, Hässleholm, Katrineholm, Norrköping, Nässjö, Stockholm och Sundsvall. Demonstrationerna spreds över landet och fortsatte med ökad intensitet månaden ut.² Mot slutet av månaden kom demonstrationerna på flera håll i landet att övergå i spontana kravaller, plundring och tvångsköp av livsmedel.³ Situationen var prekär för de styrande i Stockholm. Bättre blev det inte när flera millitära kontingenter gjorde gemensam sak med de hungrande arbetarna och gick ut i stöddemonstrationer på ett flertal platser i landet.⁴ Sverige var en krutdurk. Frågan var bara om den skulle antändas och i så fall av vem.

1.1 Syfte och frågeställningar

Åren 1917 och 1918 möter oss historien med ett flertal europeiska revolutioner och revolutionsförsök under första världskrigets omvälvande slutskede. 1917 reser sig det ryska folket mot överheten, 1918 det röda Finland, Tyskland och Österrike. Dessa revolutioner och revolutionsförsök tycks främst ha uppstått i Europas centraliserade monarkier och de länder som tillhörde första världskrigets förlorare. På en makronivå har jämförande statsvetenskapliga och historiska projekt menat att i dessa länder fanns ingen reformistisk socialdemokratisk rörelse som hade förmågan öppna möjligheten för en samverkan över klassgränserna.⁵ I ett jämförande perspektiv är detta en del av en tillfredsställande förklaring till varför flera länder förskonades från revolution och inbördeskrig. Förklaringen är emellertid övergripande och förtäljer mycket litet om de specifika tillstånden i de enskilda länderna.

De få böcker och arbeten som på något sätt berört situationen i Sverige 1917-1918 har oftast behandlat frågan som en del i en längre undersökningsperiod eller koncentrerat frågeställningen kring de partipolitiska förutsättningarna att genomdriva rösträttsreform och arbetstidsförkortning i riksdagen. Förvånansvärt nog bortser dessa forskare då från att den främsta organisationsformen för arbetarklassen under seklets första årtionden var genom fackföreningsrörelsen och inte genom arbetarpartierna. Inom fackföreningsrörelsen kunde arbetarna organisera sig oberoende av politiska preferenser utifrån sin gemensamma ställning som löntagare i en kapitalistisk produktionsprocess.⁶ Intressantare blir därför i min mening att koncentrera en undersökning till arbetarrörelsens "grundpelare"; fackföreningarna. Frågan varför fackföreningsrörelsen tillåter eller till och med pådriver en lösning av de revolutionära kraven i riksdagen istället för att arbeta fackligt för dessa krav ställs istället för det parlamentariska spelet i fokus. Jag kommer med andra ord att i denna uppsats försöka föra över frågeställningen dels från ett jämförande makroperspektiv till en landsspecifik undersökning och dels från parlamentet till fackföreningarna.

Syftet med min D-uppsats i historia är att förklara varför den svenska arbetarrörelsens fackliga organisationer väljer att lösa de frågor den revolutionära situationen frambringat parlamentariskt trots att starka krav på utomparlamentariska lösningar föreligger från stora delar av arbetarklassen. Jag kommer här att fokusera på Landsorganisationen (LO), vilken med sina 200.000⁷ medlemmar är den största fackliga aktören, och den syndikalistiska fackföreningsrörelsen Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), som starkast driver kravet på en utomparlamentarisk lösning. Dessa två organisationer representerar dessutom en majoritet av den organiserade arbetarklassen. Fackliga förbund stående utanför dessa två centralorganisationer är under denna tid små och marginaliserade. Det har under undersökningens gång visat sig vara svårt att få en fullständig bild av Landsorganisationens agerande under perioden utan att också undersöka Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Anledningen till detta är att LO och SAP under denna tid var engagerade i ett mycket nära samarbete vilket resulterat i att det är svårt eller till och med omöjligt att förstå LO:s överväganden utan att studera SAP:s politik i frågan. Med anledning av detta ingår även Socialdemokratiska arbetarepartiet som undersökningsobjekt i denna uppsats. Syftet med uppsatsen är emellertid koncentrerat till LO och SAC.

Intressant för min uppsats är främst relationen mellan det socialdemokratiska LO och det syndikalistiska SAC. Hur påverkas utgången av konflikten av den relationella praktiken mellan de båda organisationerna? Vilka strategiska val görs av de två organisationerna? Vad bygger dessa val på? Påverkas organisationerna av stämningarna i landet? I så fall hur? Används dessa stämningar för att nå politiska fördelar? I så fall hur och av vilka? Och slutligen; hur påverkar dessa två organisationer händelseförloppet som leder till den parlamentariska lösningen?

1.2 Forskningsläge

Litteraturen som behandlar den revolutionära situationen i Sverige 1917-1918 är mycket begränsad. Den äldre litteratur som på något sätt berör situationen gör detta främst ur ett parlamentariskt perspektiv. Undersökningarna är under ett tydligt idealistiskt inflytande och är oftast endast intresserade av åren 1917-1918 som en del i en större helhet där författarens huvudundersökning istället rör partiväsendet, riksdagen eller lagstiftningen. Ett gott exempel på en sådan författare är Hjalmar Sellberg som i boken Staten och arbetarskyddet 1850-1919 endast kort försöker avgöra vad situationen 1917 hade för betydelse för arbetarskyddsfrågorna i förhållande till den övriga tidsperiod han undersöker. Situationen problematiseras inte särskilt och intresset är helt vänt mot riksdagen.

Ur detta perspektiv är det mycket roligt att Carl Göran Andraes bok Revolt eller reform - Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918 efter flera års arbete slutligen utgivits. Andrae har i detta arbete undersökt de flesta aspekter på de revolutionära händelserna i Sverige under dessa två år, alltifrån riksdagens handlande över fackföreningsrörelsens arbete till den folkliga opinionen. Undersökningen rör sig flytande mellan både ett centralt och ett lokalt plan. I undersökningen ingår frågeställningar rörande rösträttsreformen, livsmedelsbristen, Finlandsfrågan och arbetstidsförkortning, för att nämna några problem författaren bearbetar. Andraes arbete syftar emellertid till att diskutera fenomenet allmän opinion som ett instrument för social kontroll, varför arbetet i mindre utsträckning problematiserar fackets roll i den föreliggande situationen. Som jag ovan nämnt är mina ambitioner med denna uppsats inte på något sätt närliggande Andraes försök att skapa en helhetsbild av händelserna 1917-1918, utan tyngdpunkten ligger helt på en undersökning av de fackliga organisationerna SAC och LO och möjligheten att förklara organisationernas handlande. Det är också här min kritik av Andrae infinner sig. Carl Göran Andrae utgår i sina antaganden nästan uteslutande från ett ideologiskt perspektiv på fackföreningsrörelsens agerande i konflikten. Det är tydligt att författaren redan tidigt i undersökningen gör uppdelningen mellan revolutionära och reformistiska organisationer, vilket leder till att han tenderar till att förklara ointresse för ena eller andra formen av lösning på problemen med organisationernas ideologiska preferenser.⁸ Jag vänder mig starkt mot ett sådant synsätt där ideologin indirekt frånkopplas från strategiska överväganden och strukturella begränsningar.

Andrae skall emellertid krediteras för ett i övrigt imponerande arbete, inte minst vad gäller insamling av källmaterial. Författarens verk är det enda på senare tid som överhuvudtaget hjälper oss att förstå helheten i situationen 1917. Andraes arbete har emellertid många likheter med Sigurd Klockares 1967 utgivna bok Svenska revolutionen 1917-1918 som i mycket framstår som en mindre förlaga till Andraes arbete. Frågeställningarna är i flera fall de samma för Klockare som också gör ett försök att undersöka opinion även om både resultatet och ambitionerna är mindre än hos Andrae. Klockares arbete är emellertid än mindre koncentrerat till fackföreningsrörelsen än Andrae är och lägger vikten helt vid de lokala oroligheterna ute i landet på platser som Seskarö och Västervik.

I övrigt är litteraturen starkt begränsad och särskilt gäller detta syndikalismens och SAC:s roll i händelserna. Överhuvudtaget är forskningen om svensk syndikalism föga omfattande, vilket är intressant med tanke på att SAC som enda syndikalistiska organisation i Europa överlevde andra världskriget.⁹ Det är först på senare år som den svenska syndikalismen givits något intresse från forskningens sida.

1975 utkom Lennart K Persson med ett arbete betitlat Syndikalismen i Sverige 1903-1922 från historiska institutionen i Göteborg. Detta är antagligen det första större verk som behandlar syndikalismens idéutveckling i Sverige under senare tid. Perssons verk har gjort det möjligt att sätta in denna uppsats i ett relationellt perspektiv mellan LO och SAC på ideologisk nivå, något som jag inte skulle haft möjlighet att undersöka på egen hand. Där Persson slutar tar Ekonomhistorikern Kristian Falk vid i sin licentiat-uppsats Från registermetod till producentkooperativ - ideologiska perspektiv inom svensk syndikalism 1922-1952. Hans kollega Christer Lund och historikern Eva Blomberg är namn på två andra personer som under 1980 och 90 talen gjort studier i syndikalistisk idéutveckling. Ämnet syndikalism blir med andra ord allt intressantare, men fortfarande är litteraturen som behandlar 1917-1918 och SAC näst intill obefintlig.

Vad gäller LO är problemet snarare det omvända. Vi har här istället ett urvalsproblem. Litteraturen om LO upptar otaliga hyllmeter. Vid en närmare studie av litteraturen på området visar det sig emellertid att kopplat till revolutionsproblematiken är behandlingen av LO också den mycket begränsad. Det verkar med andra ord som om den forskning som gjorts specifikt inriktad på revolutionsåren främst behandlat opinionsfrågan och inte arbetarrörelsens organisationer verksamhet.

Ragnar Casparsson som själv var delaktig i händelserna under 1917-1918, då som medlem av Sveriges Arbetares Centralorganisation har i det enorma verket LO under fem årtionden utförligt försökt kartlägga Landsorganisationens verksamhet under dess första fem decennier. Casparssons verk kan idag sägas vara den största bearbetade informationskällan till socialdemokratins verksamhet runt den i denna uppsats undersökta perioden. Casparsson har emellertid ingen ambition att förklara händelsernas gång utan gör i huvudsak ett -låt vara ambitiöst- referat. Förklaringarna är få eller inga, men ger en god insikt i diskussionerna inom representantskapet och landssekretariatet.

Tråkigt nog synes det som om de flesta arbeten som behandlar svensk fackföreningsrörelse inte haft ambition att undersöka åren 1917-1918. Arbeten om fackföreningsrörelsen är annars legio men författare som exempelvis Jörgen Westerståhl, Klas Åmark, Lars Magnusson, Ulla Wikander och Alf Johansson, som alla skrivit fackföreningshistoria har istället koncentrerat sig på områden som arbetsliv, organisation, medlemsutveckling, kvinnoarbete och strejker. Områden som i sig är oerhört intressanta, men som inte ger någon fast grund att stå på när vi ger oss ut för att undersöka en möjlig svensk revolution 1917-1918. I förhållande till den uppmärksamhet revolutionshändelserna i Sverige gavs av sin samtid, framstår de av dagens historiker som näst intill bortglömda.

1.3 Teoretiska ansatser och definitioner

1.3.1 Ideologi och strategi

Vilket det ovan presenterade forskningsläget visar så upptar litteraturen om 1917-1918 års revolutionära händelser i Sverige inte många hyllmeter. Ofta är litteraturen mycket knapphändig och nästan alltid under någon form av idealistiskt inflytande. Jag skall i denna uppsats visa på ett alternativt sätt att se på händelserna under revolutionsåren än som tidigare gjorts. Jag kommer teoretiskt att ta avstamp i en materialistisk historiesyn och försöka föra över frågorna från ett ideologiskt till ett maktpolitiskt plan. De forskare som tidigare studerat revolutionsåren har ofta varit upptagna med frågan vad parterna ville uppnå. Svaret på denna fråga anser jag teoretiskt många gånger på förhand givet. Det rör sig om maximering av framgångar i överensstämmelse med ideologiska preferenser. Frågan är inte på något sätt irrelevant. Jag menar dock att frågeställningen många gånger tyvärr har skjutit undan den i min mening intressantaste frågan. Låt oss istället fråga: Vad ansåg konfliktens parter var realistiskt att uppnå? Att ställa denna fråga öppnar vidare en möjlighet att förklara varför konflikten under 1917 och 1918 aldrig kom att eskalera till en väpnad revolution i Sverige ledd av fackföreningsrörelsen. Ett totalt genomförande av ett socialdemokratiskt eller ett syndikalistiskt program skulle i jämförelse med 1917 års samhällssystem i bägge fall inneburit så radikala förändringar att det är relevant att klassificera förändringen som en revolution¹⁰ . Med denna utgångspunkt kan vi säga att de två fackliga organisationerna båda önskade sig en revolution om än efter egna principer och mål. Frågan är då varför detta inte skedde, eller ens försökte genomföras vilket borde gjorts om LO och SAC båda försökt uppnå maximering av sina ideologiska preferenser.

Vad är problemet med en förklaringsmodell byggd på enbart ideologiska preferenser? Basproblemet är -något raljant uttryckt- att förklaringen överhuvudtaget inte förklarar någonting. Aktören arbetar inte för eftersom aktören är emot. Logiskt? Till en viss gräns ja, men låt oss för en sekund tänka oss att aktören inte arbetar för trots att aktören ideologiskt är för frågan. Här behöver vi en annan förklaringsmodell. Ideologin räcker inte längre eftersom logikens p och q säger att om den enda möjliga förklaringen till att aktören inte arbetar för är att aktören är emot så måste allt icke-arbete bero på att aktören är emot. Låt oss istället anta att de ideologiska preferenserna går att gradera. Vissa preferenser är viktigare än andra. Låt oss vidare anta att aktören är begränsad av sina resurser. Kanske räcker inte resurserna till för att driva samtliga frågor parallellt. De svagaste preferenserna får stå åt sidan för de starkare.

Den teoretiska modell jag kommer att använda för att förklara situationen 1917-1918 förutsätter att vi antar att aktörerna har förmåga att rangordna sina preferenser och vidare önskar att maximera sin nytta. Aktörerna blir med andra ord vad man kallar rationella. I definitionen av nyttomaximering har jag här valt att följa statsvetaren Leif Lewins definition i vilken han avser ett handlande så att så mycket som möjligt av preferenserna förverkligas i nuläget utan att utsikterna för förverkligande av preferenser på längre sikt försämras. Ett sådant handlande kan vi kalla strategiskt handlande. Strategiskt handlande inom det politiska fältet är betingat av det faktum att en aktör på grund av strukturella eller andra orsaker inte kan uppnå alla preferenser i nuläget. Det strategiska handlandet har därför i syfte att ge aktören åtminstonde något när man inte kan få allt. Strategiskt handlande kan även tillgripas då möjligheten att uppnå sin första preferens existerar men aktören möter motstånd i arbetet att uppnå denna preferens. Ett antagande om att strategiskt handlande existerar på den politiska arenan förutsätter att det existerar aktörer vilka inte enkelspårigt håller fast vid sin ursprungliga preferensordning utan manövrerar på ett sådant sätt att de uppnår så mycket som möjligt av det önskvärda, det vill säga nyttomaximering. ¹¹

Teorierna om strategiskt handlande har i stor utsträckning sprungit ur den så kallade Rational choise-skolan. I Sverige har Leif Lewin, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet kanske varit den person som, om än i omarbetad form främst burit fram rationalistisk teori som förklaring på politiskt handlande. I arbetet Ideologi och Strategi - Svensk politik under 100 år ger Lewin exempel på hur man rationalistiskt kan förklara flera stora uppgörelser i Sveriges riksdag. Jag anser att det finns en mängd frågetecken i den rationalistiska- eller intentionella teorin som den också kallas. Främst gäller detta frågan om individens möjlighet till påverkan av ett händelseförlopp och individens roll i ett kollektiv. Detta ämne har också tidigare varit föremål för debatt mellan strukturalistiskt influerade forskare och företrädare för rational choise. Jag skall i denna uppsats inte förlänga denna diskussion utan endast klargöra min ståndpunkt.

I princip är rationalistisk teori en förklaringsmodell som inte kräver några antaganden om verkligheten. Inom denna teoribildning kan man hitta exempel på en föreställning om politik som uppfattar politiska aktörer som obegränsade av sin miljö.¹² Detta är en uppfattning jag vänder mig starkt emot. Politiska aktörer kan sällan röra sig fritt mellan samtliga teoretiska handlingsalternativ. I konfliktsituationer finns nämligen alltid en mängd teoretiska alternativ som inte är praktiskt hållbara, eller som på grund av sin osäkerhet är mycket olämpliga val. I denna uppsats följer jag istället antagandet att individens och kollektivens handlingsutrymmen är mycket begränsade på grund av ekonomiska, politiska och sociala strukturer eller paradigm. Jag antar vidare att detta dock inte innebär att individens handlingsfrihet undanröjs helt av strukturen. Inom strukturens ramar har aktörerna ett visst utrymme som kan ge tillfredsställande förklaringsgrunder till frågor som rör förhållanden "inom" strukturen.

Den andra delen av min kritik av den traditionella rationalistiska teorin berör dess filosofiska premiss; den metodologiska individualismen. Metodologisk individualism innebär att forskaren endast ser individen som den handlande aktören.¹³ Rationalistiska teoretiker menar att kollektiva aktörer alltid företräds av ledare, så kallade representativa individaktörer. Farligheten i detta resonemang ligger i att forskaren lägger en alltför stor vikt vid de enskilda individer vid förklaring av ett kollektivt handlande. Jag menar att detta leder till en skevhet i förklaringen då man försöker förklara kollektivt handlande med studier av individer. Jag anser istället att en förklaring av ett kollektivt handlande måste bygga på studier av kollektivet i sig, dess gemensamma historia, mål, medel, styrka och resurser. Naturligtvis kan det ofta vara så att en eller ett par individer inom kollektivet besitter ett större inflytande eller en större makt över gruppen än övriga medlemmar i kollektivet. Detta faktum skall naturligtvis inte undangömmas, men vi kan inte förstå exempelvis LO och SAP:s hållning i revolutionsfrågan genom att endast studera Hjalmar Branting. Jag kommer i denna uppsats till viss del att pervertera den rationalistiska förklaringen genom att frångå den metodologiska individualismen och istället studera kollektivet "underifrån" istället för "ovanifrån". Det skulle i denna uppsats därför kunna vara mera fruktbart att istället för handlingar och val, tala om någon form av "outputs", vilka skulle vara resultatet av summan av individernas egna val och konstitueras av kollektivets historia, mål, medel och maktresurser.

1.3.2 Maktskillnadsmodellen

I efterkrigstidens konfliktforskning har en subjektiv modell som kallats besvikelseansatsen dominerat. Denna ansats har sett förklaringar till öppna konflikter i allt för stora skillnader mellan vad människor förväntar sig och vad de faktiskt uppnår. När besvikelserna -den relativa försakelsen- ökar, ökar också sannolikheten för att konflikter bryter ut enligt besvikelseteoretikerna. Denna subjektiva ansats lägger ingen vikt vid strukturella förklaringar hänvisande till makt eller strategiska överväganden som möjligheten att uppnå uppsatta mål.¹⁴

Besvikelseansatsen blev under 70-talet hårt kritiserad på denna punkt. Kritikerna förespråkade istället vikten av faktorer som maktresurser, mobilisering av maktresurser och kamp om makten som utlösande faktorer i konflikter. Denna inriktning, företrädd bland andra av Charles Tilly, Edward Shorter och Anthony Obershall under 70-talet ser samhälleliga konflikter som nära förbundna med politiska processer i samhället. Företrädarna för denna politiska processansats antar att konflikter är vanligast då kollektiv antingen vinner eller håller på att förlora makt.¹⁵ Problemet med den politiska processansatsen är istället att konflikterna tenderar att frånkopplas från ideologiska vinster och förluster. Konflikten handlar endast om att vinna makt, vilka ideologiska preferenser som uppnås blir irrelevant.

Walter Korpi utarbetar i boken Arbetarklassen i välfärdskapitalismen en syntetisk konfliktteori som bygger på de två ovanstående teoretiska ansatserna. Korpi tar sin utgångspunkt i den politiska processansatsens maktperspektiv, men kompletterar denna då Korpi menar att den innehåller vissa brister. I denna konfliktteori som Korpi väljer att kalla maktskillnadsmodellen, ingår både subjektiva och strukturella faktorer. Den centrala variabeln i teorin är den faktiska och upplevda skillnaden i maktresurser mellan parterna. Nyttan av att uppnå ett mål, förväntningar om framgång och relativ försakelse ingår som inskjutna variabler i modellen

Korpi väljer att se konflikter som ett led i en förhandlingssituation mellan två eller flera parter. Därför bör konflikter i denna modell inte ses som engångsföreteelser utan som ett led i en interaktion över tid. Korpi menar vidare att förhandlingssituationen kan ses som en utbytesprocess mellan parterna, där utbytet sker enligt en "växelkurs" vilken bestäms av parternas maktresurser. Om förhandlingssituationen inte kan reglera växelkursen tillräckligt nära en parts anspråksnivå kan denna part välja att fortsätta utbytet eller igångsätta en öppen konflikt. Konflikten kan då ses som ett försök av parten att genom mobiliserande av maktresurser påverka växelkursen till sin egen fördel. En konflikt blir sålunda en fortsättning av förhandlingen med andra medel.

Innan en rationellt handlande part går till aktion antar Korpi att parten försöker att bedöma skillnaderna i maktresurser mellan parterna. Här blir Korpi dock tvungen att införa ett sannolikhetsresonemang eftersom det inte är säkert att parten uppfattar maktskillnaden korrekt. Korpi anser det dock sannolikt att parterna uppfattar maktskillnaden dem emellan tillfredsställande korrekt. När skillnaden i resurser ökar mellan två parter - A och B - till A fördel, antar Korpi att sannolikheten att A skall uppfatta sig som den starkaste parten ökar. (Hypotes 1) Korpi menar vidare att sannolikheten att en part mobiliserar sina maktresurser är en multiplikativ funktion av hur parten uppfattar möjligheten av att nå sitt mål och den nytta parten har av att nå målet. Om parten bedömer möjligheten till framgång som lika med noll eller att parten inte anser sig ha någon nytta av att nå målet mobiliserar parten heller inte sina maktresurser. (Hypotes 2) Detta innebär att ju högre förväntan om framgång en part har, desto större blir sannolikheten för mobilisering (Hypotes 3) och på samma sätt innebär en större upplevd nytta av att nå målet, en större sannolikhet för mobilisering. (Hypotes 4) Nyttan en part har av att uppnå målet antas vidare vara en funktion av kostnaderna för att uppnå målet och graden av relativ försakelse¹⁶ med avseende på det som målet erbjuder. Därför blir nyttan av att uppnå ett mål mindre ju högre kostnader en part förväntar sig få för att uppnå målet. (Hypotes 5) Dessa kostnader antas stå i omvänt förhållande till hur aktören uppfattar skillnaden i maktresurser mellan sig och sin motpart. Ju större övertag i maktresurser en part uppfattar sig ha, desto mindre blir dess förväntade kostnader.
(Hypotes 6)

Vidare antar Korpi att ju större en parts relativa försakelse är i förhållande till målet, desto större nytta har aktören av att uppnå målet. (Hypotes 7) Under i övrigt lika omständigheter kommer även en hög anspråksnivå att innebära en större relativ försakelse än en lägre. (Hypotes 8) Men ju förmånligare växelkurs aktören innehar, desto lägre blir försakelsen. (Hypotes 9) Slutligen antas också att ju större övertag i maktresurser, desto förmånligare blir i det långa loppet växelkursen i bytesförhållandet. Detta beror på att den svagare parten genom inre psykologiska processer tenderar att anpassa sin anspråksnivå till växelkursen i bytes-situationen. (Hypotes 10) Detta innebär även att ju större övertag i maktresurser en part upp-fattar sig ha över motparten, desto högre blir också denna parts anspråksnivå. (Hypotes 11)¹⁷

Att anspråksnivån och därmed även andra aspekter av den sociala medvetenheten beror av faktiska och uppfattade maktskillnader i samhället är modellens kärna. Det kan därför anses troligt att aktören inte alls träder in i en konfliktsituation för att maximera sitt utbyte eller sin nytta, som Lewin förutsätter utan istället för att tillfredsställa vissa anspråk som definierats av den upplevda skillnaden i maktresurser mellan parterna.

Vad är då maktresurser? För att fortsätta att följa Korpis linje så kännetecknas maktresurser enligt honom av att de ger förmåga att bestraffa eller belöna parter i en konflikt. Maktresurser kan ha mycket olika egenskaper. De kan skifta med avseende på verkningsområde, användbarhet, koncentrationsmöjligheter och kostnader. Ett centralt antagande för teorin är vidare att maktresurserna inte behöver aktiveras för att de skall få konsekvenser för andra parters handlande. Maktresurserna kan alltså verka latent. Eftersom varje aktivering av maktresurserna medför kostnader ligger det i aktörernas intresse att så långt som möjligt undvika mobilisering av dessa.¹⁸

Något Korpi inte diskuterar är vad jag skulle vilja kalla uppdelningen i interna och externa maktresurser. Det har under undersökningens gång blivit tydligt att parternas maktresurser kan uppdelas efter möjligheten till kontroll över desamma. Vissa resurser har parten fullständig kontroll över, andra endast delvis eller svagare kontroll över. Jag har valt att kalla detta interna och externa maktresurser då de i detta fall överensstämmer med resurser som ligger inom eller utom de här studerade organisationerna. Ett exempel på detta är arbetarna och organisationsgraden. Det visar sig att de båda fackliga organisationerna har en bättre kontroll över sina egna medlemmar än oorganiserade arbetare och motpartens medlemmar. Detta är inte särskilt förvånande. Poängen är dock den att arbetarklassen som helhet agerar maktresurs åt båda parter i detta fall. Beroende på en skiftande grad av kontroll över olika delar av arbetarklassen föranleds vi därför att tala om interna och externa maktresurser.

1.4 Källor, metod och avgränsning

Föreliggande uppsats behandlar LO och SAC under åren 1917 och 1918, det vill säga tiden för vad vi skulle kunna kalla den svenska revolutionen. Jag har även valt att undersöka året 1916 för att få en bild av de frågor som var uppe för behandlig i de båda organisationerna under det år som föregick händelserna 1917. Jag tror att detta är tvunget för att få en korrekt bild av den vikt händelserna 1917 hade för de båda fackliga organisationerna. Det är heller inte möjligt att förstå handlandet 1917 utan perspektivet av förväntningarna på år 1918. Jag har i detta arbete även sett det fruktbart att undersöka SAP eftersom partiets nära samarbete med LO har en avgörande påverkan på Landsorganisationen. Detta har emellertid inneburit att uppsatsen dras med en viss diskrepens i källmaterialet mellan de två fackliga organisationerna.

Tillgrund för denna uppsats ligger främst studier av organisationernas protokoll. Det material jag använt för SAP består av partistyrelsen (PS), partistyrelsens verkställande utskott (VU) och riksdagsgruppens (RG) protokoll med bilagor. Landsorganisationen har jag studerat via kongressen, representantskapet och landssekretariatets protokoll. Sveriges Arbetares Centralorganisation representeras av kongressen, arbetsutskottet och centralkommitténs protokoll. SAC:s arbetsutskott, landssekretariatet och partistyrelsens verkställande utskott är alla grupper som träffas regelbundet, ofta en eller två gånger i veckan och agerar som organisationernas exekutiva organ. Centralkommittén inom SAC samlas oftast en gång per år, varför dess protokoll tyvärr inte givit särskilt mycket i detta arbete. Representantskapet och SAP:s partistyrelse som kan jämföras positionellt med centralkommittén samlas däremot oftare och har givit den mesta informationen vad gäller den socialdemokratiska sidan. Båda dessa organ agerar som beslutande mellan kongressperioderna. Detta gäller även SAC:s centralkommitté även om detta organ blir mindre viktigt då SAC tillämpar den direktdemokratiska principen med medlemsomröstning i de flesta frågor som på LO och SAP sidan faller på repressentantskap och partistyrelse. Vad gäller organisationernas kongressprotokoll har dessa använts mer i form av referenslitteratur än som källa, då kongressernas avhållande i samtliga fall skett innan eller efter händelserna som här undersöks, varför de inte direkt reflekterar situationen.

I arbetet med denna uppsats har jag blivit tvungen att brottas med källmaterialet på flera sätt. Det första och mest uppenbara problemet är att källmaterialet är mycket spritt och i många fall mycket fattigt. Tydligast blir detta i jämförelsen mellan det material som härör från Landsorganisationen och det som stammar från SAC. LO-protokollen är främst förda som diskussionsprotokoll vilket gör att vi inte bara har möjlighet att följa diskussionerna inom Landsorganisationen, utan även urskilja motsättningar inom organisationen och finna uttalade motiv för individuellt handlande. Vad gäller SAC är organisationens protokoll näst intill uteslutande förda som beslutsprotokoll. Det har därför varit oerhört mycket svårare att följa SAC:s arbetsutskotts tankar och motiv till sitt handlande än LO:s motsvarighet. SAC-protokollen är också betydligt sparsammare i sin information och har därför varit svårare att använda som berättande källa. Denna diskrepens i uppgifter från de båda organisationerna har ytterligare ökats genom att jag haft möjlighet att tillgodogöra mig Socialdemokratiska arbetarepartiets protokoll vilket har gjort att socialdemokratins manövrerande kan sägas vara väl täkt. Detta är emellertid inte fallet med SAC. Jag har här försökt att fylla ut luckorna i SAC-protokollen genom att undersöka SAC:s tidning Syndikalisten. Detta har emellertid inneburit en hel del källkritiska problem eftersom det ofta raljanta och agitatoriska språk som används i Syndikalisten gör det svårt att avgöra vad som är uttryck för en från arbetsutskottet understödd handlingslinje och vad som är ren propaganda utan större täckning. Detta problem har tyvärr inte alltid gått att lösa, varför mycket av materialet i Syndikalisten inte har kunnat användas som belägg för SAC:s strategi i frågan. Med strategi menar jag här vad arbetsutskottet kan ha ansett möjligt att genomföra och hur. Syndikalistens propaganda och agitation har emellertid tydligt svarat för en annan form av strategisk linje; som elden under revolutionens ångpanna. Jag har lagt ner mycket tid under genomförandet av denna uppsats på att söka material. Trots detta har diskrepensen i information mellan de båda organisationerna tyvärr inte kunnat överbryggas. Det material som möjligen skulle kunna bidra till detta är SAC:s korrespondens mellan åren 1916 och 1919. Den långa tid det tog för SAC att bevilja mig tillstånd att ta del av korrespondensen från dessa år gjorde emallertid att när jag väl fick handlingarna i min hand, var det inte längre möjligt att tillfredsställande undersöka detta material inom ramen för den tid som erbjöds.

Det andra problemet är att jag helt enkelt inte lyckats lokalisera material som rör de två centrala arbetarkommittéer som sattes upp under 1917; 1917 års arbetarekommitté och Arbetarnas landsråd som båda spelade en stor roll under händelserna 1917. Detta innebär att vi står inför uppgiften att försöka förklara en situation där det till viss del saknas källor. Dessa kommittéer lämnade troligen inga skrivna protokoll efter sig varför vi måste försöka pussla ihop en bild av moderorganisationernas handlande och inställning till kommittéerna utifrån deras interna protokoll. Att vi saknar dessa källor bör emellertid inte föranleda att vi inte undersöker denna spännande period i vår historia. Skillnaden i mängd material bör heller inte vara anledning nog att låta bli att jämföra landets två största arbetarfackliga organisationer. Vi bör emellertid vara medvetna om situationen och inte dra allt för höga växlar på SAC-källornas tystnad. Att SAC:s protokoll inte säger mycket om frågan behöver inte innebära att den inte ansågs viktig. Källornas tystnad har emellertid på ett par punkter resulterat i att jag valt att lämna frågor öppna för framtida förklaring. Jag erbjuder möjliga tolkningar, men är försiktig med att uttala mig säkert i passager där jag anser att vi inte har tillräcklig information. Jag tror emellertid inte att den saknade informationen skulle påverka mitt huvudresultat.

Metoden i denna uppsats är främst jämförande och kvalitativ. Källorna används som berättande källor och det är som sådana protokollen används för att försöka förklara vad som låg till grund för organisationernas handlande. Till detta har även förts vissa kvantitativa inslag vad gäller ekonomi och medlemsantal vilket används för att visa på kopplingen till resursernas betydelse för organisationernas handlingsstrategi.

2. SAC:s syndikalism och förhållandet till LO

Sveriges Arbetares Centralorganisation konstituerades 1910 efter en splittring inom Landsorganisationen, som grundades i ideologiska motsättningar vilka i och med storstrejken 1909 akut aktualiserades.¹⁹ Den gamla fackföreningsrörelsen ansågs av syndikalisterna ha misslyckats genom att de fackliga ledarna hade flyttat in klasskampen i riksdagen, vilket lett till att LO förborgerligats. Man ansåg allmänt att det krävdes en helt ny partipolitiskt obunden organisation för att föra tillbaka kampen till det ekonomiska fältet där den börjat och var tvungen att drivas. För att besegra kapitalismen måste arbetarna själva föra kampen genom direkt aktion. Socialdemokratins metod att försöka lösa konflikter i riksdagen ansåg syndikalisterna vara indirekt aktion. Kommunikationen reglerades på indirekt väg via mellanhänder. Direkt aktion innebar istället handling utan ombud, det vill säga att arbetarna aktivt deltog i kampen för att lösa gemensamma problem. Den direkta aktionen kunde ta sig olika uttryck beroende på fråga och situation men var i sin högst utvecklade form den sociala generalstrejken. Bojkotter, solidaritetsstrejker och sabotage var andra förespråkade former för direkt aktion. SAC:s syndikalism var djupt marxistiskt inspirerad. Syndikalisterna ansåg i enlighet med den materialistiska uppfattningen att det politiska livet endast var en återspegling av de materiella förutsättningarna i det rådande ekonomiska systemet. Riksdagen kunde därför aldrig bli något annat än de ekonomiskt besuttnas maktmedel. All politisk förändring grundar sig på förändringar i den ekonomiska basen. Arbetarnas kamp måste därför riktas just mot produktionsordningen och inte mot det politiska systemet.²⁰

Carl Göran Andrae menar i arbetet Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1919 att SAC under 1917 års händelser, strikt höll på en antiparlamentarisk linje och framhöll vikten av direkt aktion i diskussionen med andra arbetargrupper. Andrae menar att detta har sin förklaring i SAC:s ideologiska ramverk. Författaren anser att SAC:s ideologiska preferenser gjorde att organisationen förkastade alla tankar på att arbeta för att få till stånd en ny författningsreform. På samma sätt skall SAC ha nekat till alla försök att driva igenom politiska krav genom andra medel än direkt aktion. För SAC gällde kampen den socio-ekonomiska sfären.²¹ I föreliggande uppsats visar det sig emellertid att SAC i detta fall inte alls är så konsekvent som Andrae försöker påskina. I många fall påpekar Andrae mycket riktigt hur SAC strikt arbetar utifrån givna ideologiska preferenser. I andra fall har det dock visat sig att så inte är fallet. Som jag tidigare nämnt är jag skeptiskt inställd till att se förklaringar endast ur ett ideologiskt perspektiv som Carl Göran Andrae verkar göra i sitt arbete med avseende på SAC. Jag tror istället att vi måste skilja på mål och medel, något som Andrae inte gör i sin bok.

Ett avståndstagande från parlamentarismen kan beroende på formulering och situation vara både ett mål och ett medel. För att förstå SAC:s överväganden måste vi kunna att skilja på vad som är vad. För att göra detta måste vi först och främst återgå till det dokument som ligger till grund för SAC:s ideologiska överväganden i frågan, nämligen 1916 års kongressbeslut. Det första som slår mig vid läsning av detta är att Andrae knappast kan ha studerat dokumentet under arbetet med sin undersökning. Mycket riktigt så saknas också 1916 års kongress i Andraes källförteckning, vilket är märkligt då Andrae i övrigt mycket nogrant täckt in det kända materialet. Vid kongressen 1916 förtydligas tidigare kongressbeslut att SAC inte är en antiparlamentarisk organisation utan skall definieras som utomparlamentarisk. Som motiv till detta ansåg talare bland annat att antiparlamentarism förutsatte ett förkastande av hela parlamentarismen. Den syndikalistiska kritiken av parlamentarismen riktade sig dock endast mot delar av denna, varför man beslutade att prolongera tidigare beslut om utomparlamentarism.²² Längre fram i uppsatsen kommer vi emellertid att se att den praktik rörelsen arbetar utefter många gånger förefaller att tangera gränsen till antiparlamentarism. Vi kan emellertid slå fast att Andraes stämplande av SAC som en antiparlamentaristisk organisation utifrån ideologiska grunder är fel. Ser vi istället SAC som utomparlamentarisk ger det oss möjligheten att skilja på SAC:s mål; det anarkistiskt direktdemokratiska samhället och medlen, där direkt aktion är att föredra men där också påtryckningar på parlamentet kan utnyttjas för att vinna vissa kortsiktiga mål i frågor där direkt aktion utförd av en liten organisation endast skulle kunna uppnå litet eller kanske ingenting.

Lennart K Persson menar i boken Syndikalismen i Sverige att en taktik för att vinna kortsiktiga mål också försökte tillämpas i samarbete med LO.²³ Brytningen med LO 1910 innebar emellertid att något fast samarbete mellan de två organisationerna aldrig skulle komma till ståndunder 1910-talet. SAC försökte emellertid vid två tillfällen skapa ett tillfälligt samarbete under perioden. Det gällde då amaltheafrågan 1913 och förberedelser för generalstrejk för att förhindra ett svenskt inträde i världskriget 1914. Vid båda tillfällena tog LO avstånd från samarbete.²⁴ SAC innebar naturligtvis ett hot mot LO som såg kampen mellan de båda organisationerna som ett nollsummespel. I ett sådant läge var samarbete för LO farligare än ett avståndstagande då gränserna mellan organisationerna riskerade att suddas ut, vilket enligt LO-ledningen riskerade resultera i medlemsförlust.²⁵ Denna syn på SAC gjorde att organisationen inte bara var objekt för en kraftig motagitation från LO:s sida utan förvägrades också strejksamarbete och utsattes tidvis för organiserat strejkbryteri. Detta ledde naturligtvis till en massiv kritik från SAC:s sida och skadade de redan dåliga relationerna ytterligare.²⁶ Enligt SAC var socialdemokratins, och i den inbegripen LO mål statssocialismen genomförd genom reformer och administrerad genom staten. Syndikalismen utgav sig istället för att störta det rådande samhället och lägga grunden för ett nytt. Socialdemokratins målsättning, reformpolitiken sågs av syndikalisterna därför endast som partiellt. Inte bara medlen utan även målet skilde därför de två organisationerna åt.²⁷

För att återkomma till den ovan förda diskussionen är det med andra ord ett felslut att betrakta de krav som uppställs under 1917 och 1918 ur ett syndikalistiskt perspektiv som ett slutmål, vilket jag tror att Andrae omedvetet gör. SAC:s mål var det frihetliga socialistiska samhället. Kraven på åtta timmars arbetsdag, lönereglering, inställandet av millitärövningar och bröd, kan inte vara någonting annat än partiella strider och därmed ett medel att nå målet. I detta perspektiv kan en författningsreform också vara ett partiellt mål, även om det är av underordnad betydelse. Detta gör vidare att vi kan anta att den situation som uppstod 1917-1918 både är viktigare och mindre viktig för SAC än för LO. Viktigare på så sätt att när situationen först uppstår och upplevs som stark skymtar för första gången möjligheten att nå ett drömt slutmål. Mindre viktig i den meningen att när kraven visar sig inte gå att höja längre än till arbetstidsförkortning, bröd och rösträtt, handlar det endast om partiella mål.

3. LO

De frågor som aktualiserades i samband med demonstrationerna under 1917 och 1918 finns kontinuerligt representerade i LO's manifest, program och första maj tidningar från tiden kring författningsöverenskommelsen 1907 fram till den här undersökta perioden.²⁸ Den socialdemokratiska besvikelsen över överenskommelsen i rösträttsfrågan syns tydligt i Hjalmar Brantings nej-röst vid riksdagsomröstningen 1907.²⁹ Trots att Landsorganisationen i stort sett i varje manifest och varje första maj tidning under åren 1908 -1916 talar om behovet av en ny författningsreform och förkortad arbetstid kom arbetet för dessa frågor helt att ligga nere. Storstrejken 1909 blev för Landsorganisationen ett bakslag som kom att begränsa organisationens handlingsförmåga ända fram till 1917. Två år efter strejken hade LO förlorat över hälften av sina medlemmar som nu antingen helt stod utanför fackföreningsrörelsen eller hade slutit sig till den grupp arbetare som straxt efter strejken brutit med LO och bildat Sveriges Arbetares Centralorganisation. Detta resulterade i allvarliga ekonomiska och politiska förluster för LO.³⁰

Politiskt arbetade LO under 1916 endast med två frågor. Krigsfrågan och frigivandet av amaltheamännen. Förutom dessa frågor står protokollen tomma så när som på ekonomiska och organisatoriska spörsmål. Krigsproblematiken aktualiseras på ett intressant sätt när Socialdemokratiska ungdomsförbundet i februari 1916 började framföra tanken på storstrejk som ett vapen för att förhindra ett svenskt inträde i första världskriget.³¹ Vid två möten under våren samlades Landsorganisationens sekretariat och partiets verkställande utskott som efter diskussioner offentligt fördömde ungdomsförbundets strejkromantik som en fara för freden och sammanhållningen inom landet.³² Det är en mycket försiktig och kan tyckas inaktiv organisation som möter oss i 1916 års protokoll. Detta blir emellertid förklarligt i ljuset av det som främst blir Landsorganisationens stora problem under 1916. Inflationen under 1915 och 1916 har för många arbetargrupper inom LO drivit lönenivån under existensminimum och året 1916 kommer att främst karaktäriseras av dyrtidsförhandlingar för att kunna ge medlemmarna en dräglig levnadsstandard.³³ Antalet LO-arbetare involverade i lönerörelse stiger år 1916 från 1915 års notering på 17 792³⁴ personer till 79 279³⁵ . Siffrorna ger en tydlig bild av vilka extra resurser i form av stridsunderstöd och administration en sådan plötslig ökning av strejkerna måste ha tagit i anspråk.

Statsvetaren Hjalmar Sellberg har i arbetet Staten och arbetarskyddet hävdat att borgfreden vilken iakttogs under världskrigets första år verkade återhållande på all form av författningsarbete och arbetarskyddslagstiftning och att det är i ljuset av denna man bör se LO:s försiktiga hållning.³⁶ Dessa två år av borgfred bör ha bidragit till att författningsfrågorna och åttatimmarsproblematiken inte kom upp på den politiska dagordningen under 1916. I min C-uppsats i historia visade jag emellertid att intresset för dessa frågor var lågt inom socialdemokratin redan tidigare under 10-talet. Då dessa resultat är av viss vikt även för denna uppsats tillåter jag mig att mycket kortfattat redogöra för detta.

Sellberg har en tendens att i texten framställa borgfreden på ett sådant sätt att det verkar som om han med denna även vill förklara det tidiga tiotalets låga intresse för arbetarskyddsfrågorna. Visserligen påpekar författaren att en konjunkturavmattning under 1908 hjälpt till att avkyla reformivern för denna period. ³⁷ Konjunkturavmattningen var emellertid av mycket tempor&aum