Japanska pojkband, en
bekännelse

Kawaii
Marita Lindqvist
Bokförlaget Atlas

Kawaii håller den linjen, men eftersom den är självbiografisk blir det inte samma övertramp på exotismens planhalva. Författarinnan är minst lika intressant som fenomenet: den värld hon beskriver är fandom i kubik och kvadrat. I sin ungdomliga jakt på något originellt att lyssna på när alla andra på högstadiet lyssnade på Metallica går hon och hittar japanska popgrupper. Hon har fastnat i sin beundran och har ett så sofistikerat kontaktnät för att köpa Johnny-saker att terroristceller skulle ha mycket att lära av henne.

Det är lite svårt att förhålla sig till det hon skriver. Dels har jag ingen egen fanatism att förhålla mig till, dels så hoppar hon mellan att beskriva sig själv från den initierades synvinkel för att sedan försöka analysera fenomen och ge beskrivningar av media-klimatet i Japan, en beskrivning som passar alltför väl in med den gängse crazy-synen på Japan och japaner. Kan landet och kulturen vara så främmande att alla beskrivningar från ett västerligt perspektiv kommer att te sig exotiska? Fasiken, jag har ju läst om "representationen av den Andre" på någon kurs, så jag borde ha något bra att säga om saken.

Återigen dock: Hon skriver om sig själv och sina vänner mest, så jag är helt fascinerad. Texten är välskriven och lättläst, med passande illustrationer och inskannade papperslappar. Ordet "kawaii" är själva kärnan i boken, och Marita förklarar dess innebörd:

Kawaii betyder gulligt men också sött, barnsligt, oskyldigt, könlöst, rörande, hjälplöst, sårbart, litet, svagt och rent av patetiskt. [...] små hundar som som är så klumpiga att de ramlar omkull när de kissar är kawaii. Pensionärer som är så gaggiga att de går i barndom. Rullstolsburna som bara kan meddela sig med ögonblinkningar. Drägglande bebisar. [När stjärnan Tsyjoshi hade problem gjorde det] honom än mer rörande, sårbar, liten, svag och patetisk. Precis som en bränd bulle eller en hjälplös oliv.

Förutom att jag varmt rekommenderar boken (finns i två versioner, båda som pocket men den ena kommer med ett "Johnny-kit"...) följer ett mail jag fick med svar på tre frågor.

-----Original Message-----
From: marita
To: mateusz

Hur gammal är du och vad vad har du för jobb? Jag undrar eftersom den hängivenhet du beskriver i boken verkar ganska okompatibel med ett vanligt jobb och de åtaganden som följer de flesta efter 18 års ålder. Så jag är nyfiken på hur du lyckas kombinera Walkie-talkie med fandom. och hur funkade det innan Walkie-talkie (som är konsulttjänst om jag förstår det rätt?).

Jag är väldigt vuxen, född på 60-talet. :-) Inget jobb går så klart bra att kombinera med ett riktigt intensivt intresse! Men jag jobbar som skribent/journalist/konsult och har mitt eget företag så på det viset har jag dels kunnat bestämma mina egna arbetstider (inte bra för arbetsmoralen) och också kunnat finansiera alla mina Asienresor med andra skrivjobb (för typ Svenskan, Elle, resetidningar osv). Något "riktigt" jobb har jag aldrig haft, jag har varit min egen ända sen jag gick ut Beckmans på 80-talet. Så jag har det ju ganska bra!!

Eftersom du hoppar mellan att analysera fenomenet Johnny Entertainment och din egen roll i det, undrar jag om skrivandet av boken fått dig att omvärdera din hobby. För min egen del så brukar en analys av något roligt förstöra det roliga. Känns det igen?

Absolut! I början tyckte jag att de var obehagligt att skriva om något som varit min egen privata värld i många år. Men den känslan har helt gått över. Även om det inte verkar så när man läser boken, så är mitt eget "privata" Johnnysdyrkande annorlunda från hur jag framställer det i boken. Jag ser det nog som två helt skilda saker. Mest för att min intressevärld befinner sig geografiskt så långt borta att jag inte riktigt förknippar den med en bok som jag skriver på svenska och ger ut i Sverige. Det ena påverkar inte alls det andra. Hade det handlat om något som låg lite närmare hade det nog varit annorlunda.

Sen är jag också, vilket jag har jobbat hårt med att inte visa i boken, en analyserande och avståndstagande person. Så att analysera och betrakta fenomenet utifrån gör jag automatiskt, vare sig jag vill eller inte. Det betyder inte att jag inte är lika hängiven som jag påstår, bara att hängivenheten och distanslösheten är något jag faktiskt måste kämpa med!

Du beskriver i boken hur du hittade Johnny-grupper i din jakt på att särskilja dig från det andra lyssnade på. Funderade du inte på att hitta en japansk ungdom som gjort samma sak, men snubblat in på Gessle eller fame-factory-band? En uppföljare kanske?

Hahahah, ingen dum idé, Men den boken får nog någon annan skriva. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna intressera mig tillräckligt mycket för Gessle för att komma till skott! Men som du säger så är jag ju knappast ensam i mitt originalitetsjäkt - japaner har ju lite dille på att hitta "egna" saker att intressera sig för, samtidigt som de är fruktansvärt konformistiska på andra sätt. Man kan anta att det hänger ihop.