Om den judiska
soulmusiken för
musikälskare

Den senaste är kanske den mest tilltalande av dem alla. Den heter The Essential Klezmer (Algonquin Books) och är skriven av musikjournalisten Seth Rogovoy. Undertiteln ger en vink om hur den är upplagd och kan översättas så här: "En musikälskares vägledning till judisk soulmusik, alltifrån den gamla tiden i Europa via jazzåldern till modern avantgarde". Rogovoy är en kunnig och grundlig skribent och framställningen lyfts av en djup känsla för denna speciella form av improvisationsmusik..

Klezmerrenässansen hade pågått i två decennier när en plötslig händelse fick Rogovoys öronproppar att trilla ur. Året var 1997 och scenen var "The Knitting Factory" i New York, en formidabel tummelplats just för det avantgarde som Rogovoy nämner i undertiteln. Gruppen Klezmatics - vars moderna musik med rötter djupt i judisk kantortradition börjar bli känd även i Sverige - framträdde: "Men för mig blev det inte någon vanlig konsert, det blev en slivovitz 'n' rhythm-mättad bekräftelse på kulturellt egenvärde och på att medelamerikanens väg inte är den enda rätta".

Rogovoy fördjupade sig alltmer i klezmer och fann snart att den var jiddisch i toner, liksom språket i sig själv rik och mångfaldig, flexibel och öppen. Det är också så Klezmatics spelar den - på en gång traditionsmedvetet och experimentellt. Man kan säga att de visade skribenten och lyssnaren Rogovoy vägen. Visst är det viktigt att vara kunnig och att känna sitt ämne, men det som är verkligt spännande med konstnärliga upplevelser börjar med nyfikenheten hos den som älskar.

Seth Rogovoy redogör i stora och lättfattliga drag för klezmermusikens utveckling. Vi får stifta bekantskap med den östjudiska bröllopstraditionen och musikens bärande funktion i det sammanhanget, och vi bestås en fin redogörelse av hur klezmer delvis förändrades bland invandrande judar i USA. Klarinettvirtuoserna Dave Tarras och Naftule Brandwein - en man som gärna likt en annan Miles Davis spelade med ryggen mot publiken och i sanning gjorde skäl för sitt efternamn - porträtteras i helfigur och de krafter som senare ledde till musikformens första renässans på 1970-talet blottläggs. Det är en fascinerande historia.

Den egentliga styrkan i Rogovoys bok är ändå dess öppna sinnelag, dokumenterat i bokens sista hälft och framför allt i kapitlet "Beyond the Pale" (som kan betyda både "Bortom inhägnaden" - då med anspelning på östjudarnas begränsade rörelsefrihet i Tsarryssland - och "Bortom anständighetens gräns"), där han behandlar nyskapande musiker vilka de flesta andra krönikörer mer eller mindre definitionsmässigt brukar skumma över.

Det hela svänger nog så lämpligt loss med poeten, sångaren och gitarristen Wolf Krakowski som med sin vackra rockbetonade cd "Transmigrations" - fylld av sånger från tiden alldeles före Förintelsen - så att säga sluter George Gershwins cirkel, återför jiddisch till den amerikanska musikkulturens domäner.

Lika lämpligt intoneras finalen av en lång essä om John Zorn, sedan länge känd som en av de mest begåvade av nutidens avantgardistiska jazzmusiker. I sin sprudlande fria musik säger sig Zorn och hans grupp Masada bland annat vilja visa världen att judendom inte behöver vara synonymt med vare sig gnidenhet eller militärt övervåld.

Rogovoy själv bjuder avslutningsvis på en utförlig diskografi över all väsentlig klezmer som finns utgiven på cd. Det är en synnerligen användbar guide.

Däremot är det en aning vemodigt att varken i denna eller andra böcker om Klezmer finna speciellt mycket om det judiska musiklivet i Europa från perioden mellan världskrigen, alltså närmast före Förintelsen. "Alts geyt avek mitn roykh" ("Allt går upp i rök"). som en av den judiske revyartisten Benzion Witlers sånger från de åren heter.