Ryssars blod på svenska
händer

1991 störtade det leninistiska experimentet samman i det som kallades Sovjetunionen, och väl var ju det. Den som hoppades på några omfattande demokratiska reformer i Ryssland trodde dock fel.

Arbetsplatserna skulle fortsätta styras diktatoriskt, även om fackföreningar och andra på ett något friare sätt nu kunde ställa demokratikrav på arbetsplatsen och i övriga samhället.

Besluten om fördelningen av samhällets resurser försvann från kommunistpartiets monopol, men stannade hos den lilla grupp pampar som hade tillräckligt med pengar och kontakter för att kunna vinna ett val.

In kommer marknadsfundamentalisterna

Direkt efter Sovjetunionens fall rusade dessutom en helt ny sorts politiska fundamentalister in på den otrampade arenan.

Hungriga marknadsdyrkare, däribland den svenske ekonomen Anders Åslund släpptes på grönbete tillsammans med aktörer som Världsbanken och Internationella Valutafonden. Sveriges regering och riksbank finns representerad i dessa organisationer.

Målet var kapitalism och öppenhet för västliga företag att fritt få tillgång till naturtillgångar och billig arbetskraft. Tidsramen var kort.

Medlet hette chockterapi och gick ut på att genomföra alla förändringar utan att tänka, utan att diskutera, utan förankring bland befolkningen. Privatiseringar, avregleringar och nedskärningar. Ingen tvekan. Som att dra ut en rutten tand.

Anders Åslund talar fortfarande om den tiden som om han vore nyfrälst. I en artikel med titeln "Liberalismens ekonomiska triumf" förklarade han, i The Moscow Times den 24 april förra året, att chockterapin har varit en succé.

Alla motgångar berodde enligt svensken på att terapin inte gick tillräckligt djupt. Motgångar har det nämligen funnits gott om, även om de inte alltid har drabbat just Anders Åslund.

En ekonomisk katastrof

Under större delen av 1990-talet krympte Rysslands ekonomi år efter år. Många andra ekonomer, med professorn och nobelpristagaren Joseph Stiglitz i spetsen, lägger en stor del av skulden på chockterapin. Joseph Stiglitz gör en intressant historisk jämförelse i sin bok Globaliseringen och dess kritiker.

"Förstörelsen - förlusten i BNP - var större än vad Ryssland hade genomlidit under Andra Världskriget. Under perioden 1940-1946 föll Sovjetunionens industriproduktion med 24 procent. Under perioden 1990-99 föll den ryska industriproduktionen med nästan 60 procent - rentav mer än förlusten i BNP (54 procent)".

Hade han talat ur skägget kunde han ha sagt att de marknadsliberala chockterapeuterna orsakade en ekonomisk skada som var jämförbar med, eller värre än vad Hitlers ockupationstrupper lyckades med.

Ofattbart mänskligt lidande

Den som har studerat verkligheten bakom filmen Lilja 4-ever inser säkert att även det mänskliga lidandet har varit jämförbart med en krigssituation.

Den förväntade livslängden, det antal år som medelryssen beräknas leva, sjönk som värst mellan 1991 och 1994. På tre år minskade den med mer än fem år¹. Läs den förra meningen en gång till och tänk efter vad den innebär.

Den ekonomiska katastrofen med massarbetslöshet och ökade klyftor bidrog sannolikt till det faktum att ryssarna söp ihjäl sig, tog livet av sig eller slog ihjäl varandra.

Mellan 1992-2001 beräknas mellan 2,5 och 3 miljoner fler ryssar än normalt ha dött². Vilken historiebok tar upp detta massmord?

Ingen frågade offren om lov

En del av dessa människor skulle förmodligen ha levt i dag, om samhällsförändringarna hade skett genom att de på ett mer direkt sätt fått vara med och besluta om dem.

I den "breda konsensus" för marknadsreformer, som Anders Åslund pratar om, räknar han nämligen mest sina västerländska vänner och de korrupta ryska politrukerna. Dessa hade nu kastat partiboken men fanns kvar vid makten under ny politisk färg.

Kvinnorna i Ryssland överlevde i större utsträckning än männen, men drabbades värre på många andra sätt. Bland annat genom att de tvingades ut i prostitution just för att överleva.

Ett förlorat årtionde för många

Bilden här nedanför visar den ekonomiska utvecklingen i Östeuropa och Centralasien sedan 1990. För de flesta av länderna var 1990-talet ett förlorat årtionde. Siffrorna skiljer sig från Joseph Stiglitz' skildring, men hans resonemang gäller fortfarande.

Om den centralstyrda planekonomin fungerade illa, så gjorde den rikemansstyrda marknadsekonomin oftast saken ännu värre. Bilden säger inte mycket om hur utvecklingen har varit för de sämst ställda, det vill säga ännu dystrare.

De länder vars ekonomier inte gick back på 1990-talet har minst två saker gemensamt. Den ena är närheten till Västeuropa, vilken på gott och ont kan ha bidragit till ökad turism och ökad handel.

Den andra är klyftorna mellan fattiga och rika. Polen, Slovenien, Albanien, Ungern, Estland, Slovakien och Tjeckien har relativt små klyftor, ungefär i linje med Västeuropa. Ryssland har å andra sidan betydligt större klyftor, i likhet med många afrikanska och latinamerikanska länder³.

Det finns en relativt stor enighet bland ekonomer om att stora klyftor tenderar att hämma den ekonomiska tillväxten. Men stora klyftor betyder också att de fattiga är särskilt utsatta under en djup ekonomisk kris som den som drabbade Ryssland.

Skulden till de ökade klyftorna

Det är också ganska oomstritt att det var de ekonomiska förändringarna efter Sovjetunionens fall som orsakade de ökade klyftorna i Ryssland.

Hur stor del av skulden till detta har Anders Åslund och de svenska representanterna i Världsbanken och Internationella Valutafonden?

Och framför allt, vad kan vi göra för att se till att det helvete som fortfarande drabbar många ryssar upphör och aldrig mer inträffar?

Tamara Men och hennes forskargrupp har gjort en av de många studier som visar att miljoner ryssar har fått sätta livet till under krisen.

Forskargruppen skriver att en sådan massdöd som den som skedde i Ryssland 1992-2001 "aldrig tidigare skådats i ett modernt industrialiserat land i fredstid".

Offren kommer aldrig att återfå sina liv. Men det vore väl inte för mycket begärt att de som sannolikt har del i skulden till varför 2,5-3 miljoner ryssar dog åtminstone kunde rannsaka sig själva lite grann.

I stället för att ge sig hän åt glättiga, fasadmålade beskrivningar av Rysslands blodiga nutidshistoria och sorglöst skutta vidare till nya betesmarker.