Gåvor för att döva
samvetet?

Eller rör det sig ett sätt, för stunden att trösta. – En tröst för båda parter. I det långa, till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja.

Dölja för oss själva och varandra hur vi samtidigt biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.

Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga vård av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte.

Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av.

Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.

Ägandet har fått ett överdrivet omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är att vara medmänniska.