Socialministern och den
europeiska aborträtten

Men det var inte många månader sedan det för Hägglund handlade om övre tidsgränser, etiska samtal och om att "jag snarast vill ha en översyn av abortlagen" (SvD 20 aug 2006). Hans högerkristna partikamrater är förstås tydligare, för att de kan:

"Låt oss inte i ivern att ha en liberal inställning till legala aborter komma i tidsmässig konflikt med fostrets överlevnadsmöjligheter. Det är enligt vår uppfattning hög tid att åter igen ta upp debatten med syfte att säkra en fortsatt respekt för det mänskliga livets okränkbarhet." (Alf Svensson, SvD 5 mars 2006)

Med 49 abortkritiska motioner signerade kd under den förra mandatperioden och ett kvinnoförbund som vill "EU-anpassa" den svenska lagstiftningen undrar man vem som nu hållit en dolk mot socialministerns strupe. För han är inte bara storsint nog att låta våra kroppar vara ifred, han tänker också i strid med sitt eget parti äntligen låta utländska kvinnor göra abort i Sverige. De får naturligtvis betala själva, vilket åtminstone borde hålla mindre bemedlade polskor borta. Några särskilda kliniker för dem som förvägras rätten inom det egna landets gränser kan det heller inte bli tal om. Och Socialminister Hägglund "ser det inte som en prioriterad uppgift för regeringen att påverka andra länders lagstiftning i detta avseende" och tänker på intet sätt driva frågan internationellt. När slaget är förlorat på hemmaplan får man söka andra arenor för kriget.

Vilket opinionsarbete är det då som inte är prioriterat för den svenska regeringen? Ställ dig i Ystad och se femton mil över sundet mot Polen, där 200 000 illegala aborter genomförs varje år. Abort är än så länge tillåtet om kvinnans liv är hotat, om hon utsatts för våldtäkt eller om fostret är skadat, men även detta marginella utrymme kan snart vara utraderat. Det extremkonservativa partiet Polska Familjeförbundet är på väg att driva igenom ett förslag om att ett "skydd för livet" skall skrivas in i konstitutionen och därmed förbjuda abort även om kvinnan riskerar att dö. Ändringen skulle placera Polen i samma skamfyllda liga som El Salvador, Chile, Malta, Nicaragua och Vatikanstaten, men det är inte "en prioriterad uppgift" att med alla medel kämpa mot att strumpstickor och stålgalgar skrivs in i ännu ett lands lagstiftning.

Det den svenska regeringen nu deklarerar att den tänker ignorera internationellt är inte en rättighet bland andra. Den fria aborten är inte en skärva i en mosaik över "kvinnans rättigheter" där man kan blanda och ge och tala om respekt för nationella lagstiftningar. Det räcker inte ens med att det i abortförbudets spår ligger drivor av kvinnolik, närmare bestämt 400 personer som varje dag dör till följd av osäkra aborter. Jag menar istället att hela den kollektiva kvinnlighetens villkor bestäms utifrån tillgången till fri abort, eftersom reproduktionen är den materiella grunden för kvinnoförtrycket. Allt det som är konstruerat: kvinnligheten, underordningen, tillgängligheten, kan härledas till makten över reproduktionen. Reproduktionen som kvinnans idé, utifrån vilken kategoriseringen sedan sker så att man tydligt kan urskilja vem som hör till det kollektiv som skall exploateras, misshandlas, pressas till marken. Den som förvägrar kvinnan rätten till abort må göra det med hänvisning till "gud", "livet" eller "etiken", när agendan i själva verket handlar om att behålla makten över kategoriseringen, över kvinnan som Kvinna. Och praktiken överträffar självfallet alla principiella resonemang - se till att hon är gravid nio månader om året i trettio år och se hur många feministiska revolutioner hon lyckas åstadkomma.

Men slutligen ett tack, Göran Hägglund! För att du nöjer dig med att godmodigt betrakta slaveriet på andra sidan vattnet och än så länge håller fingrarna ute ur min livmoder. Frågan är: ska vi nöja oss?