När tillvaron faller
samman

Efter psykologistudier beslutade jag mig för att läsa till sjukgymnast. Mycket var planlöst i mitt liv och jag hann knapp börja innan jag hoppade av mina studier och den trygga framtiden (fast vad är tryggt i dagens samhälle utan kapital på banken)? Den ekonomiska osäkerheten jag vuxit upp i var tillbaka.

Det var något som inte stämde inombords och underliggande tankar började dyka upp inom mig utan verklighetsförankring. Jag tappade fotfästet en dag på väg från en av mina tillfälliga osäkra anställningar.

En konstig känsla spreds i min kropp att världen var ute efter mig och det fanns ingen att lita på. Det fortsatte i tankar om att världen hängde på mina axlar och att mina handlingar kunde påverka världen.

Jag förstod hur allt hängde ihop och hur samhället fungerade, men världen började se mer och mer hotfullt ut. Detta var bara början på en rad psykotiska episoder som slutade med krossade fönster, en naken jag i korridoren och hot om att hoppa från balkongen, vilket jag inte har några minnen av.

Varje år drabbas 1 500 - 2 000 personer i Sverige av en psykos, men tror man någonsin att en av dessa skulle vara en själv? Drabbas av psykos kan alla. Det som avgör är hur mycket press man klarar. Alla har en gräns.

Snart fick jag veta att psykiska problem är något att skämmas över och det kan jag göra än idag. Enligt media är det dessa människor som belastar samhället, stjäl från de anpassade, mördar och förstör.

Om du råkar vara en av de skadade ska du dölja detta in i det sista och glömma att du är en produkt av samhället och istället se dig som en defekt vara. Både från massmedia och i mitt fall även från min familj fick man detta budskap.

Framför allt eftersom de närmaste inte ville erkänna att jag var sjuk och istället släta över allt genom att säga att jag bara var lite utbränd.

Efter andra försöket på psykakuten slussades jag in i psykvården, för att snart inse skräcken att ur denna institution skulle jag inte få ta mig ut på väldigt länge. Piller och elchockerkan man få i mängder tills det inte finns någon skillnad på patienter och försöksdjur.

Om dagens så kallade skyddsnät av tegelstenar visste vad denna röriga värld gör med en svag människa vid sammanbrottets rand. Osäkerheten äter upp människor innifrån. Alla instanser, papper och människor som är där för att hjälpa, men lämnar en mest ensam och förvirrad.

Jag springer fortfarande mellan läkare, sjuksköterska, kurator, socialsekreterare, försäkringskassan, arbetsförmedling och arbetsgivare. Jag frågar mig om de alla är nödvändiga? Efter mycket om och men har jag fått hjälp, men kunde inte processen gått lättare?

Jag har ändå haft tur som blev så sjuk denna gång att ingen kunde ifrågasätta om jag var arbetsför eller inte. Nu har jag inte behövt slåss om att få hjälp. Men ska det behöva gå så långt innan man får hjälp?

Jag har nämligen varit sjuk tidigare, fast då levt i skam om att jag var sjukskriven trots att jag kunde röra mig. Efter all propaganda om hur det inte är hur sjuk man är, utan hur arbetsför man är som påverkar om man ska vara sjukskriven.

Jag har levt i skuld, i tron att jag inte förtjänande att vara hemma. Mycket på grund av de första möte med försäkringskassan.

Då blev jag tillsagd: ”Du skulle nog behöva jobba lite”. Då hade jag jobbat i en restaurang mer än heltid, men fått minskad arbetstid efter julkaoset..

Kanske hade det inte gått lika långt om jag blivit tagen på allvar. Efter denna upplevelse vågade jag inte vara sjukskriven utan gick utan pengar. Jag kan inte förstå hur den nya regeringen kan gå på de svaga och anklaga dem. Elitism är dagenssamhälles ledord och låt de svaga gå under.

Det tog tid att ordna upp vardagen när jag blev sjuk och det är inget som sköter sig självt. Mycket ska underhållas för att få en chans att återhämta sig.

En oro över sin ekonomi kan skada tillfrisknandet och jag har fått erfara att ingen vill hjälpa en med pengar till rehabilitering när man är beroende av socialförvaltningen. Detta har lett till att min och säkert många andras tillfrisknande tagit mer tid än nödvändigt.

Det finns inget heltäckande skyddsnät eller fungerande rehabilitering för individer utan ett kapital eller företag bakom sig. Visst kan du få medicin i mängder för att dämpa allt du känner, men när det gäller en motiverande aktivitet?

Jag personligen ville motionera, men det enda jag får är lugnade medicin som ska dämpa ångesten och när det kryper i kroppen.