Fadime mördades för hon
vägrade vara männens
ägodel

Så hade man kunnat läsa i en pakistansk, jordansk, saudisk eller en av arabemiratens dagstidningar (men också i Israel) och notisen hade inte väckt särskilt stor uppmärksamhet. Lagen i dessa länder legitimerar visserligen inte sådana brott, men lagen ger utrymme för förmildrande omständigheter så att straffet blir mycket lindrigt. Men detta hände alltså i Uppsala.

Jag avstår emellertid från att argumentera om det som andra redan framfört i sammanhanget.

Fadime var i faderns ögon inte längre en riktig dotter utan en satanisk, pervers varelse, som sökt sig utanför det ghetto i vilket både det svenska samhället och fadern försökt hålla henne fången. Och fadern fick gott om (o)moraliskt stöd från sin omgivning, vilken uppmanade honom att gottgöra för den förlorade hedern.

Fadime hade sålunda blivit något abstrakt, som upphört att vara dotter i och med att hon inför familjen hade börjat hävda sina rättigheter som kvinna. Och den här aspekten har inte så många i den offentliga debatten tagit upp.

Hade Fadime däremot varit en man hade Rahmi Sahindal inte dödat honom. Men Fadime mördades eftersom hon vägrade vara männens ägodel. Och detta är inte något som bara berör det kurdiska och andra islamiska folk, detta angår oss alla.

När talibanerna tvingade sina kvinnor att bära bourkan, som täcker hela kroppen, annullerade de samtidigt kvinnans identitet. Och hon måste förbli osynlig eftersom hon - utanför mannens eller faderns direkta hushållskontroll - bara var ett syndigt objekt.

Men, vi västerländska män är inte mycket bättre. På samma sätt som "andra kulturer" förnekar kvinnans rätt till identitet genom att tvinga henne att bära slöja, klär vi av henne och exponerar hennes identitetslösa kropp som reklam för exempelvis Hennes & Mauritz.

Vad är skillnaden?

Talibanerna täcker kvinnokroppen för att den ska njutas av endast en man, hos oss visas kvinnokroppen offentligt och överlämnas till männens pornografiska fantasier.

Rahmi Sahindal kan ruttna i fängelset eller begå självmord, men han kommer aldrig att förstå att den förlorade heder han trodde sig återupprätta inte tillhörde honom utan Fadime, och bara Fadime.

Det är Fadime som måste hedras av alla kvinnor (och män), oavsett om de är invandrare eller så kallade riktiga svenskar. Det är genom Fatime som den utnyttjade och förtryckta kvinnan skriker ut sin kampsång och sin kärlek, inte genom Gudrun Schymans löjliga och valfläskliga ord.