I väntan på nästa
självmordsattack

Att Israel fortsätter sina återupprepade attacker på Västbankens städer och byar har i motsats till förra månadens bekymrade röster ersatts med tystnadens medgivande.

Att israeliska soldater dagligen skjuter ihjäl oskyldiga palestinier i sitt desperata försök att finna morgondagens martyr är för internationella maktblocket lika obetydligt som palestinsk självständighet.

Att Israel med USA:s outtalade stöd fortsätter att överta palestinsk mark och palestinskt vatten i form av nybyggandet av bosättningar samt inrättande av utökade "säkerhetszoner" tycks lika okritiskt få passera som Israels totala förakt inför FN:s enhälliga resolutioner.

Väntan på Israels nästa invasion

I väntan på nästa självmordsattack följer väntan på Israels invasion av Gazaremsan. Ett scenario vars följder lär bli blodigare och mer förödande än vad som redan utspelat sig i Jenin, Nablus och andra platser på Västbanken.

En framtida invasion lika självklar som nästa självmordsattack. En invasion lika självklart följd av omvärldens fördömande som FN:s förnedrande misslyckande att återupprätta internationell folkrätt.

I väntan på nästa väntan bör situationen i Palestina betraktas med mer än vad mediamaskineriets filter tycks åstadkomma.

Tidningarna målar fasader med hjälp av luftkonflikter i det israeliska Knesset mellan Ariel Sharon och Binyamin Netanyahu, två svurna motståndare till palestinsk självständighet, lika enade i sin tro som sitt styrande Likudparti.

Gammalt löfte

För några dagar sedan målades en hel fasad med hjälp av Yasser Arafats verklighetsfrånvändande tal om reformer inom PLO. Lika färgstarkt målad som den fasad vars karaktär talar om sommarens mellanösternkonferens. Att Arafat talar om samma reformer som för 18 månader sedan tycks inte ingå i färgskalan, inte heller läser vi om att det inte är förrän USA valt att diktera direktiven som Arafat gör verklighet av sitt nära två år gamla löfte.

Samma amerikanska direktiv lär bestämma dagordningen på sommarens fredskonferens som bakom sin lika färgstarka fasad som mediamaskineriet endast talar om ett mer gynnsamt klimat för ett USA-lett angrepp på Irak.

Historien upprepar sig - gång på gång

Det är som om ingen beslutsfattande individ kan se historiens tydliga mönster. Efter varje militär konflikt, stor som liten, följer ett "fredens toppmöte" där alla representerade parter samlar kraft i sitt förnekande av vad som ska tillskrivas historien. Det talades om fred efter Israels invasion av Libanon, efter de allierades krig mot Irak, efter de Nato-ledda bombningarna av forna Jugoslavien, efter att den USA-styrda "världskoalitionen" bytt sida i Afghanistans sargade inbördeskrig och det sker återigen, denna gång i syfte att stabilisera det svarta guldets flöde. Tro inget annat, löften om Palestinas framtid är och förblir världens förlorade minne.

De geopolitiska syftena i mellanöstern är och förblir vad de varit sedan 1948 då Europas skuld förvandlades till en israelisk stat.

Men vad är det maktblocket väljer att måla över, vad är det som händer men som Europas folkvalda väljer att förneka? Vad är det som lämnas åt ett öde i vakum? Varför är det ingen som ser vad som håller på att hända i Palestina?

Arafats fiktiva frihet

Att Yasser Arafat svek sitt folks legitima motstånd i utbyte mot sin egen fiktiva frihet. Han visste precis vad konsekvenserna skulle bli när han biföll Israels krav på att sända de 13 palestinska gerillamännen i exil. Han förstod konsekvenserna av att låta gripa och fängsla för att sedan utlämna de av Israel utpekade männen bakom mordet på turistminister Rehavam Ze'evi i slutet av oktober förra året. Han vet mycket väl att det massiva stöd han åtnjöt under belägringen av sitt högkvarter i Ramallah nu splittrats till en sådan grad att han i sista stund valde att ställa in sitt besök till flyktinglägret Jenin i fruktan för sitt eget liv.

Genom att överlämna de fyra PFLP-männen klargjorde Arafat sin beslutsamhet i bekämpandet av de interna konflikterna som präglar det palestinska styret. De socialistiska strömningarna som fick stor genomslagskraft under den palestinska intifadan 1987-93 har gradvis sjunkit undan för att ersättas av mer fundamentalistiska grupperingar. Det beror dels på Israels stöd till Hamas och Islamska Jihad under slutet av 1980-talet i syfte att splittra PLO:s dominans. Men även för att Arafat med tiden insett betydelsen av självmordsattackerna som den enda kvarvarande styrka det palestinska motstånden kan erbjuda Israel.

Hezbollah tvingade Israel att dra sig ut ur Libanon och det vore naivt av den palestinska kampen att inte adoptera den sista påtvingade lösningen i konflikten med Israel.

Israel vill flytta palestinierna från hela Västbanken

Israel verkar fast besluten att förflytta det palestinska styret till Gazaremsan för att i längden helt kunna överta Västbanken. Seriösa diskussioner pågår i det israeliska Knesset om en total "förflyttning" av det palestinska folket till Gaza samt omkringliggande länder som Libanon och Jordanien. Frågan är hur länge omvärlden tänker stödja projektet Israel i sin fulla form, ett projekt som inkluderar etniskt rensning av det palestinska folket.

Det här är inga nya tankegångar. Ariel Sharon har sedan han presenterade förslaget i samband med efterdyningarna av sexdagarskriget 1967 ständigt återupprepat sin stora dröm om ett enat Israel som inkluderar Västbanken.

Och det är här Arafat än en gång sviker det palestinska folkets öde när han bifaller förflyttandet av gerillamän, som Israel pekat ut, från Västbanken till Gazaremsan. Antagligen är det just detta som Israel nu strävar efter. En total förflyttning av det palestinska styret till Gazaremsan som rent strategiskt är mycket enklare att kontrollera. Det skulle inte förvåna mig om framtida fredslösningar kommer innehålla löften om en palestinsk stat i Gaza i utbyte mot ett totalt Israeliskt övertagande av Västbanken.