Vår egen dumhet

I skolan pressas elever från första början att försöka memorera saker och ting, såsom Nordamerikas alla stater och deras huvudstäder, för att sedan glömma bort dem. Den som klarar av detta och andra triviala saker bra, kan vänta sig en hyfsad lön och medborgarstatus. Han kan även skryta med att han bidrar med någonting till samhället; betalar skatt, till skillnad från vissa andra.

Den som inte klarar dessa saker skyfflar man iväg. Till särskolan. Skolan för utvecklingsstörda barn, det vill säga skolan för alla de som inte lyckas passa in. I särskolan placeras inte bara elever med någon diagnos från läkare, som man kanske skulle kunna tro. Åh nej. I byråkratins värld är utvecklingsstörning ett brett begrepp.

Låt mig ta ett autentiskt exempel. En pojke kommer till världen och får epilepsi. Han får medicin för detta under de första tre åren av sin skolgång. Han lär sig inte så mycket. När medicinen ej längre behövs, och han heller inte får någon sådan, börjar han intressera sig mer för skolarbetet. Att det är roligt att lära sig vet vi alla. Och nu är han ju frisk. Hans lärare står dock i vägen för honom. Pojken kan inte lära sig sjuans tabell (något jag själv inte kan), och anses därför alldeles för dum för att kunna lära sig skriva skrivstil. Han får ägna sin tid åt att sy tyglappar istället.

Tiden går och någon gång i sexan bestämmer hans lärare att situationen är "ohållbar", trots att pojkens framsteg är påtagliga och att han inte befinner sig särskilt långt efter andra elever, i de ämnen han ens gör det. Nej, grabben behöver hjälp. Den barmhärtiga lagen ska rädda denna stackars varelse.

Han skickas till särskolan. Pojken mår nu mycket psykiskt dåligt, och tycker att hans nya lärare ställer enormt korkade frågor, så han väljer att inte svara på dem. Hans smarta lärare har dock förstånd nog, så de bestämmer att han inte får lämna särskolan. Med förståndet kommer ju auktoriteten.

Hur det ska gå för denna pojke är ovisst, men vi får hoppas på det bästa. Liksom vi får göra för många, många andra elever, som med eller utan diagnos om utvecklingsstörning placeras i särskolor, i specialklasser i de "normala" skolorna, eller i fack i de "normala" klasserna. Hur många det rör sig om är oklart. Men från det att jag trodde detta var ett missförstånd, till ett undantagsfall, har jag insett att det snarare är vardagsmat.

Och det sista vi behöver är fler lagar eller fler lagändringar, fler kontroller eller mer pengar, privatskolor eller vad nu våra folkvalda i panik kan tänkas klämma fram. Det handlar inte bara om denna fråga i skolbyråkratin, det handlar inte ens bara om skolan. Jag försöker bara exemplifiera.

Vad det handlar om är vår egen dumhet, vår egen tro på auktoriteten och dess vitalitet för samhället. Det handlar om avsaknad av demokrati och inflytande för vanliga människor. Människor som endast kan representera sig själva.