Palestina i skuggan av
Irak

Ariel Sharon hade öppet deklarerat ett slut för 90-talets "fredsprocess" men ändå lyckats bli utnämnd som en "fredens man" av korstågsfararna i Washington. Inte sedan Israels invasion av Libanon 1982 hade en så omfattande militär offensiv satts igång, och nu inväntade bara Gazaremsan sin beskärda del av Sharons terrorpolitik.

Samtidigt, många mil i nordöstlig riktning, hade USA avklarat sitt anfallskrig mot Afghanistan och ett redan söndertrasat Kabul hade stöpts i stormakternas demokratiska vagga. De geopolitiska vindarna drog nu söderut och Irak var åter en del av den amerikanska agendan. President George W Bush talade om massförstörelsevapen som en del av sin nypolerade version av Ronald Reagans myntade och väl praktiserade "krig mot terrorismen". Mediernas skygglappsklädda analyser kunde lika väl ha skrivits av försvarsminister Donald Rumsfeld själv, och helt plötsligt var kriget en uttalad oundviklighet.

Tillbaka i Palestina, tio månader senare, och situationen är än mer alarmerande. Den israeliska befolkningen svek sitt moraliska och medmänskliga ansvar genom att förlänga Ariel Sharons tid vid makten och har därmed gett sitt samtycke till den fördrivningspolitik som nu utspelas i skuggan av ett anstormande blixtkrig mot Irak.

I FN har ett tidigare så enat världssamfund slagits itu av farsartad skuggboxning men lär troligtvis återfå sin rätta skepnad så fort matchdomaren USA avkunnar sin slutgiltiga dom.

Man försöker finna de avgörande orden i en redan utarbetad och åtföljd FN-resolution mot Irak samtidigt som världssamfundet inte tycks inse att Israel, i sitt totala förakt för redan stiftade resolutioner, undergräver och förlöjligar hela debatten om huruvida Irak ska tvingas genomlida ännu ett FN-sanktionerat bestraffningskrig.

I väntan på nästa självmordsattack får vi helt enkelt acceptera att nyhetsrapporteringen ifrån Israel och de ockuperade områdena förblir lika förblindad som den israeliska fredsviljan. Faktum är att Israel inte längre behöver någon briserande människobomb för att legitimera sin aggressivitet. De senaste månaderna har vi sett en betydande minskning i antalet attacker mot civila mål inne i Israel samtidigt som samma tid har medfört en dramatisk ökning av antalet attacker riktade mot den palestinska befolkningen.

Gazaremsan är helt avspärrad ifrån omvärlden, väldens största och mest brutaliserade fängelse utövar sitt tystlåtna FN mandat över en miljon försvarslösa palestinier. Förutom sin isolerande förnedring har nu den israeliska armén delat Gazaremsan i tre separata områden och utökat sin militära närvaro runt de nära tiotusen israeliska bosättarna som beviljats en tredjedel av remsans totala yta.

Hela Gazaremsan har karaktären av ett kaotiskt och överbefolkat flyktingläger där arbetslöshet, fattigdom och hunger nu är mer utbrett än någonsin. Och det är här de israeliska pansarkolonnerna drar fram med förödande konsekvenser, det är här som de israeliska apachehelikoptrarna skoningslöst missilbeskjuter vad som aldrig kan betecknas som "enskilda mål" eftersom hela den myllrade bebyggelsen flyter samman.

Bara den senaste veckan har över trettio palestinier fallit offer för Israels nya taktik där man fortsätter isoleringen av Gazaremsan samtidigt som man deklarerar att "överraskningsanfallen kommer att fortsätta och öka i styrka". Allt under USA:s förberedelser av en invasion av Irak. Jag fruktar för vad som komma skall.