Att hata ett land

Ett land är så mycket mer än sin politiska ledning. Det är helheten av befolkning, kultur, historia, värderingar, religion, geografi, naturtillgångar, arkitektur, klimat etc. Den som tar del av vad Svenska akademiens ordbok och Nationalencyklopedin har att berätta om termerna stat, land och nation inser snabbt detta. Det räcker inte med att, som många tror, hata landets politiska ledning. Nej minsann, det krävs långt mer hat än så. Tar man detta i beaktande är det fascinerande, och skrämmande, att det uppenbarligen finns så många totalhatare bland oss.

Krigsmotståndarna hatar med andra ord samtliga amerikaner, hela befolkningen utan undantag. Hatet omfattar alla från Bush till det senast födda barnet, vita och svarta, hispanics, urbefolkning, kristna såväl som muslimer. Det görs ingen skillnad mellan uteliggare i New York, skolbarn i Missouri eller vapenindustrins lobbyister i Washington DC. Hatet känner inga gränser.

Att hata ett land är också att hata dess kultur och historia. Följaktligen finns det många svenskar som går omkring och knyter näven i byxfickan vid blotta tanken på Broadway, Walt Whitman, Kris Kristofferson och Smithsonian Institution, för att bara ta några exempel. Ett flertal opinionsundersökningar visar att en stor del av den svenska befolkningen är motståndare till ett anfall mot Irak utan FN:s stöd. Detta innebär att vi är omgivna av folk som gnisslar tänderna av ilska då de tänker på Klippiga bergen, fylls av vrede vid blotta tanken på Mississippi och inget hellre vill än att bränna ner Yellowstone - ordentligt den här gången. Det är en i sanning skrämmande tanke.

Jag inser nu, att jag den 15 februari stod mitt bland människor som inte bara tar avstånd från USA:s utrikespolitik, utan även avskyr så vitt skilda företeelser som baseball, spårvagnar i San Francisco, amerikansk äppelpaj, tvättbjörnar och ett stilla sommarregn i Texas.

Detta är oerhört upprörande, vi tycks stå inför ett hat som inte känner några gränser, närmast ett überhat. Det inte är jag som påstår detta, åsikten har framförts i åtskilliga talarstolar och på ledar- och debattsidorna i flera av våra viktigaste tidningar.

Det är uppenbart att detta bisarra hat kräver en fördjupad analys, en vidare diskussion. Denna borde företrädesvis föras av dem som ansluter sig till Bushs linje och som så frikostigt beskriver sina meningsmotståndare i termer av hat och anti. Om de inte är villiga att göra detta bör de kanske överväga sitt sätt att föra debatten. De bör ställa sig frågan om motståndarna till ett krig i Irak är USA-hatare - vad är då de själva? Irakhatare?

Nej, för det går inte att hata ett land! Det är en absurd tanke och ett bra exempel på dålig retorik.